Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 4 aug. 1928 - Transformatoroljans slamningsproblem, av ingenjör B. Anderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
TEKNISK TIDSKRIFT
4 aug. 1928
på andra organiska ämnen, såsom isolationsmaterialen i
en transformator1. Dessa senare oljor bilda även mycket
vatten.
Jämsides härmed bildas av oljans omättade kolväten
ävensom ur de bildade syrorna genom sammanslagning
av två eller flera molekyler (polymerisation) hartsartade
ämnen, vilka i sin tur genom fortsatt syreupptagning,
polymerisation och övergång från kedje- till ringbildning
under vattenavskiljning (kondensation) övergå i ännu
mera högmolekylära, asfaltartade, neutrala förbindningar,
vilka ej äro förtvålningsbara2. Av ovannämnda ämnen
äro de hartsartade ämnena till största delen lösliga i
varm, men olösliga i kall olja, under det de asfaltartade
ämnena äro olösliga även i varm olja.
Härjämte bildas högmolekylära syror, s. k.
asfaltogen-eller polynaftensyror, vilka äro avsevärt mindre lösliga
än de lågmolekylära och ofta avsätta sig tillsammans med
asfaltämnena på en transformators lindningar; vi ha
sålunda ofta konstaterat, att det på nämnda platser
avsatta slammet varit mycket starkt surt. De förekomma
dock även tillsammans med de hartsartade ämnena, vilka
företrädesvis avsätta sig på kylspiralerna och där bilda
salter (såpor) med metallrören, och detta även, då dessa
utgöras av bly eller äro förblyade (först påvisat av dr
Brauen).
Ju högre reaktionstemperaturen är, desto syrerikare
äro produkterna vid riklig syretillförsel och desto mindre
mängd olösligt siam ingår procentuellt i
reaktionsprodukten. Sålunda övergå asfaltämnena, som vid lägre
reaktionstemperaturer (under 110°) utgöras av asfaltener,
vid högre temperatur till mer eller mindre lösliga
kar-boner och bildas vid ännu högre temperaturer (upp mot
150°) huvudsakligen syror, varibland labila,
syresavgi-vande ävensom lågmolekylära, flyktiga sådana, jämte
vatten och karboner (särskilt utpräglat är detta fallet
med överraffinerade oljor).
Härjämte bildas nya omättade föreningar genom
oxidation och spaltning av mättade sådana3, och dessa övergå
i sin tur till siam och syror.
Då emellertid de omättade föreningarna jämte
syre-och svavelföreningar3 vida lättare angripas än de
mättade, går raffineringen just ut på att avlägsna do förra
och härvid användes behandlingar med svavelsyra, lut
och s. k. filterjord i nu nämnd ordning. Denna
procedur fordrar emellertid den sorgfälligaste övervakning och
noggrann kännedom om råmaterialet, enär såväl för svag
som för stark raffinering för till en dålig olja; i förra
fallet med utpräglad benägenhet till slambildning och i
senare fallet till bildande av övervägande mängd syror
samt mera vatten än i förra fallet.
De ovannämnda reaktionerna påskyndas utom av
förhöjd temperatur även i hög grad genom inverkan av
nästan alla material, som ingå i en transformator.
Praktiskt taget behöver dock endast hänsyn tagas till koppar
ocli kopparlegeringar, järn och bly. Inverkan av dessa
ämnen är katalytisk. De vanliga isolermaterialen, såsom
papper, presspan, bomull, bakelit och oljebeständiga
läcker ha i jämförelse med de nämnda metallerna ej
praktisk betydelse, om de äro av god kvalitet. Härtill
kommer vatten och i oljan bildat siam och syror, vilka
även ha en starkt påskyndande inverkan. På grund
härav bör vid påfyllning av ny olja denna såväl noga
filtreras som ej vara uppblandad med minsta mängd
sämre olja; betydelsen av noggrann rengöring av
transformatorn från gammal olja, siam och föroreningar av
alla slag kan därför ej nog framhållas.
1 Stäger, Helv. Chim. Acta, 6.
2 l. Gurwitsch, Erdölverarbeitung-,
3 C. O. Harvey, I. Soc. Chem. Ind. 1927, Nr 40.
I detta sammanhang bör även varnas för torkning av
olja genom upphettning, enär därvid siam och syror
förbildas mycket snabbt, så vida ej upphettningen sker i
vakuum under 100° C temperatur.
Beträffande kopparns katalysverkan nedsattes denna
givetvis, då fria kopparytor ej förefinnas, utan den är
täckt genom omspinning och lackering med oljefast lack.
Det har sålunda från en del håll angivits, att hänsyn till
kopparn ej behövde tagas vid uppställandet av en
prov-metod, enär lacköverdragen fullständigt skulle förhindra
all katalysverkan1. Redan en teoretisk granskning visar
emellertid, att detta antagande är falskt, då ett
lacköverdrag aldrig är fullständigt ohygroskopiskt och
följaktligen ej heller ogenomträngligt för oljan. Detta har
sin förklaring bl. a. däri, att de sista resterna av lackets
spädningsmedel måste efterlämna fina kanaler, varjämte
ett absolut oljeolösligt lack ej existerar, utan upplöses
alltid så småningom delar av lacket, varigenom de
nämnda kanalerna förstoras och fördjupas. Oljan
intränger så genom dessa till kopparn under snabb
bildning av siam och syror, vilka senare med kopparn bilda
kopparsalter, som uttränga på ytan. Dessa
kopparsal-ter ha i sin tur mycket stark katalytiskt påskyndande
verkan på oljans förstöring. Denna teori har även
fullständigt bestyrkts genom på Aseas laboratorium utförda
försök, vilka i fortsättningen komma att beskrivas.
Härav framgår ännu en ytterst viktig fråga, nämligen
vilka faktorer, som böra medtagas i en provmetod.
Många av de existerande provmetoderna använda enbart
koppar, t. e. Brown Boveri-provet, Michie-provet och den
italienska provmetoden. Enbart järn användes ej av
någon känd metod och koppar och järn tillsammans
endast i metod Anderson-Asea. Ytterligare finnas många
metoder, som ej alls använda katalysatorer.
Beträffande järn gjordes i början den åsikten
gällande, att denna metall var onödig, då den antogs ha
likartad inverkan som koppar, ehuru betydligt svagare,
varvid fullständigt bortsågs från den inverkan, som
erhålles vid samtidig närvaro av de båda metallerna och
som ej alls behöver vara likartad med den, som de var
för sig utöva. På Aseas laboratorium utförda försök ha
också visat, att så är fallet, vadan användningen uv
båda metallerna tillsammans är nödvändig. Dessa
undersökningar, för vilka i fortsättningen kommer att
redogöras, visa även, att ytförhållandena dem emellan spelar
roll, varför problemet om den rätta avvägningen härav
kräver beaktande.
Vidare ha samtidigt med de ovannämnda försöken
påvisats den stora betydelsen av ytbeskaffenheten hos
metallkatalysatorerna. Härmed uppkom ännu ett
problem, nämligen fastställandet av de ytbehandlingar, som
böra användas med hänsyn till de verkliga
driftsförhållandena i en transformator, metallernas relativa
inverkan och möjligheten till exakt reproducering i en
provmetod. Den senare frågan har en sådan betydelse, att
exempelvis Snyder vid General Electric påstått, att
kopparkatalysen är fullständigt oregelmässig och obunden
av alla naturlagar. Enligt uppgifter från
vetenskapsmän, som långa tider arbetat med de förutnämnda
metoderna, som använda enbart koppar, är problemet med
kopparns ytbehandling vid dessa metoder ännu olöst.
Vid Aseas laboratorium har ett mycket omfattande
arbete på denna frågas lösning nedlagts, varöver ett kort
sammandrag i det följande kommer att lämnas. För
den av Asea lancerade metodens vidkommande kan
problemet betraktas såsom löst, varmed
regelbundenheten hos kopparns katalysverkan torde vara bevisad.
i E. A. Snydek, Gen. Electr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
