Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 4 aug. 1928 - Transformatoroljans slamningsproblem, av ingenjör B. Anderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 juni 1928
E LEKTROTEKNIK
135
Ytterligare en viktig fråga bland alla övriga rörande
de synpunkter, som böra läggas till grund för en
provmetod. är huruvida syrgas eller luft skall användas och
mängden därav, samt huruvida den oxiderande gasen
skall ledas genom oljan eller endast över oljeytan. Den
första delen av denna fråga står i intimt samband med
den använda temperaturen. Vid temperaturer över 110°
bör med all säkerhet syrgas ej användas, enär därvid allt
för stark syrebildning blir följden på bekostnad av
slam-bildningen, vilket omöjliggör en pålitlig gradering av
en olja. Upp till 110° bör däremot syrgas kunna
användas och är att föredraga av flera skäl.
För det första förefinnes vid användningen av luft
alltid den risken, att denna är uppblandad med
främmande ämnen, vilket i ett laboratorium ju vanligen är
fallet, och vilka föroreningar kunna vara svåra att
avlägsna. För det andra måste det vid användning av
luft alltid uppkomma ett syrefattigare skikt närmast
oljeytan, från vilken den största syrgasupptagningen
sker, även om gasen ledes genom oljan. Tillförseln av
nytt syre till oljeytan blir därmed starkt beroende av
cirkulationsförhållandena för gasen. Huruvida gasen
skall ledas genom provoljan eller endast över ytan synes
varä likgiltigt under förutsättning av att ytan har
samma eller högst 1° lägre temperatur än oljan i sin
helhet, enligt vad på Aseas laboratorium utförda försök
visat. Då emellertid genomledning av oljan medför en
omröring av oljan, synes detta förfaringssätt vara att
föredraga.
Den tredje delen av frågan kan, då vederbörlig
hänsyn tagits till svaret på frågans första del, rättast
besvaras med att gasen bör tillföras i sådan mängd, att
syrgas alltid finnes i överskott. Härigenom undvikes en
besvärlig källa till fel genom variationer i gasmängden,
vilka lätt kunna uppstå.
Den sist upptäckta inverkande faktorn är det
elektriska fältet i en transformator, varom stått en mycket
livlig strid, varvid med förkärlek anförts en del äldre
undersökningar av bl. a. Rodman1 och Michie. vilka
undersökningar emellertid icke ha någon som helst
beviskraft, då de utförts dels vid låg temperatur och utan
att övriga inverkande faktorer fått göra sig gällande,
dels under allt för kort tid, och det har vid dessa försök
bortsetts från det faktum, att all siam- och syrebildning
förutsätter möjlighet till syreupptagning och för att
märkbara förändringar skola inträda inom rimlig tid,
även betydligt över rumstemperaturen förhöjd
temperatur. Härtill kommer, att fältets inverkan är synnerligen
olika för olika oljor och raffinationsgrader. vilket
senare väl får betraktas såsom ett särskilt viktigt skäl för
denna faktors medtagande. På Aseas laboratorium
utförda försök ha sålunda visat en ökning i slammängden
genom fältets inverkan ned från 20 till över 100 % och
därjämte har fältet genomgående visat sig befordra
bildandet av i varm olja olösligt siam med högre
asfalto-gensyrehalt än hos det utan elektriskt fält bildade,
ävenså ökas mängden lösliga syror i oljan, men däremot
sänkes syrehalten hos den i varm olja lösliga delen av
slammet. Ur erhållna resultat återges utdrag i det
följande.
Den framlagda redogörelsen för problemet med oljans
slamning och provmetoderna härför visar med all
tydlighet, att den enda möjligheten är att basera
provmetoden på förhållandena i transformatorn vid praktisk
drift och att medtaga alla de faktorer, som därvid
inverka, De därvid uppkommande svårigheterna med
in-justerandet av den storleksordning, varmed dessa fak-
torer skola ingå i metoden kan endast utprovas genom
jämförande undersökningar vid noga kontrollerade
driftsprov på olika oljor i verkliga transformatorer.
Innan vi övergå att referera utförda
undersökningar torde det vara av intresse att även i någon mån
beröra slamningens betydelse för en transformators
driftsäkerhet. Härvid måste först erinras om, att oljan
i en transformator har två uppgifter att fylla, nämligen
dels att tjänstgöra som elektriskt isolermaterial, dels att
avleda det i transformatorn på grund av ohmska samt
magnetiska förluster bildade värmet. De vid en
transformatoroljas oxidering uppkommande förändringarna
ha därvid mycket ringa inverkan på oljans egenskaper
såsom isolator åtminstone ur driftssynpunkt. På Aseas
laboratorium och även senare av von der Heyden och
Typke1 utförda försök ha nämligen visat, att varken
slammet eller syrorna, som.bildas i en transformator, i
och för sig verka sänkande på en oljas hållfasthet;
härvid avses den normala hållfastheten (50—60 kV för 5
mm cylindergap) som uppnås vid torkning enligt vanlig
praxis. Hållfastheten hos en transformatorolja är som
bekant endast beroende av oljans grad av frihet från
vatten och andra ledande föroreningar (hit måste även
räknas hygroskopiska fibrer o. d.), varför vid
utomordentligt sorgfällig uttorkning mycket höga hållfasthetssiffror
kunna uppnås; vid en så högt uppdriven renhet torde
siam och syror inverka försämrande. Vid långt driven
slamning bildas även vatten i sådan mängd, att inverkan
på genomslagshållfastheten härav är märkbar; är dock
sällan av praktisk betydelse i jämförelse med de
mängder fukt, som oljan upptager ur luften.
Olägenheten med oljans försämring ligger alltså i
mycket ringa grad häri, men är så mycket större då det
gäller kylförmågan. Det bildade slammet avsätter sig,
såsom redan antytt, såväl på transformatorns lindningar
som på kylrören och verkar därigenom i högsta grad
hämmande på värmeavgivningen, enär slammet är en
dålig värmeledare. Härjämte försvåras oljecirkulationen
i kylkanalerna och förhindras mången gång helt.
Överhettning av såväl lindningar som olja blir därav följden
och leder till isoleringens försämring ifråga om såväl
mekanisk som elektrisk hållfasthet och slutligen till
genomslag.
Den mekaniska försämringen påskyndas i hög grad
genom i slammet ingående asfaltogensyror samt i oljan
lösliga syror.
Av det förut sagda framgår, att en oljas
slamnings-hastighet tilltar med upphettningstiden, enär dels det
bildade slammet verkar katalytiskt, dels en stor mängd
nya omättade, obeständiga föreningar bildas, varjämte
mängden förbildade, ännu lösliga oxidationsprodukter
tilltar. Härav följer, att en oljas användningstid är
begränsad, även om regelbundna filtreringar företagas,
ävensom rengöring av transformatorns lindningar för
avlägsnandet av slammet, ty dels nybildas siam i skadlig
mängd allt för hastigt, dels ökas ständigt syrehalten,
vilken ej kan sänkas genom enbart filtrering, vadan en
allt starkare anfrätning äger rum. Praktiska
driftsresultat ha bestyrkt detta; exempelvis erhölls genomslag i en
transformator med endast filtrerad, men ej utbytt
utdömd olja, och kort tid efter reparation och påfyllning
av den nu ånyo filtrerade oljan erhölls nytt genomslag,
ehuru i samtliga fall oljans genomslagshållfasthet var
den normala.
Härtill kommer, att viskositeten hos en olja tilltar ej
oväsentligt med oxidationsgraden.
i Electric Journal, 1923.
i Petroleum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
