Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 1 sept. 1928 - Några teoretiska synpunkter på smärre mottagningsantenner, av civilingenjör E. T. Glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
TEKNISK TIDSKRIFT
4 FeBR. 1928
den grövre approximationen. För små i-värden blir
denna korrektion betydlig, och genom att använda denna
senare metod kan man alltså vid svagt belastade
antenner (dock £>2) få bättre räkneresultat, i det att felet
nedgår från i värsta fall 12 % till ca. 5 %. Så fort
emellertid t blir större, är det föga idé att använda den mera
komplicerade formeln.
Till dämpningen i själva antennen har i det föregående
vid våglängdsbestämningen ingen hänsyn tagits. Dess
inflytande är också ringa, en obetydlig ökning i
egen-våglängden. Den största felkällan är nog att söka i
joidledningsmotståndet, som i teorien antagits utgöra
en del av mottagareimpedansens resistans. I vad mån
man har rätt att göra detta antagande torde ännu ej
vara fullt klarlagt.
Strömfördelningen utmed den belastade antennens
vertikala del har även den stort intresse. Det är endast
en räknesak att med utgångspunkt från vår ursprungliga
teori, visa, att om all dämpning försummas, strömfördel-
ningen ges av
Ihl =
1
. ^ sin 0 { 1 — —^— • ~ ! vid resonans
sm 0 v 1 + x h I
där /i/, strömamplituden vid mottagaren, samt 0 förut
diskuterats. Yi ånge nedan en tabell över en del 0
-värden, beräknade med två rätta decimaler, använd vid
uppdragning av kurvorna i fig. 6.
& — värden.
u | t —10 II t = 5 t== 1 t = 0
0 Jt
1 10 1,03 1,43 2,53 2,86
1 5 0,76 1,06 2,01 2,66
1 0,44 0,61 1,21 2,03
oo 0,31 0,43 0,86 TT ~2
Det är med stöd härav en enkel uppgift att beräkna
strömfördelningen för vilka värden på t, u och x, dvs.
vilka enkla antenner som helst.
X*2
x=
7,
Ca=(Uh)-c
■■’■■■■TT...
Fig. 7 a. Kapacitivt förkortad antenn.
Speciellt gäller i nedledningens topp (z = h) /i1/=/«’/
sin (ø x
ii)
sin 0
så att förhållandet mellan strömmarna i
topp och bas för den vertikala antenndelen ger sig som
si°(® ’ ITi)
Strömbuken uppträder slutligen för det z-värde, som
satisfierar
h
= (1 +
ji
’20.
För att emellertid tydligare visa, huru strömmen
fördelar sig utmed antennen ha i nedanstående fig. 7 a och b
strömfördelningskurvorna för den vertikala delen
upp-clragits för olika æ-värden i ena fallet för en starkt
kapacitivt förkortad, i andra fallet för en starkt induktivt
förlängd antenn.
L _^
X’/0
7)
La*(l*h)-L
I0L<£> _
Fig. 7 b. Induktivt förlängd antenn.
Yi se av fig., huru strömfördelningen blir allt
likformigare, ju mera den horisontella antenndelen drages ut.
Antennen kommer så att mer och mer svänga som en
dipol.
I intimt samband med strömfördelningen utmed den
vertikala delen av antennen står dess
strålningsförhållanden. I det enkla Hertz’ska fallet, till vilket vi
genomgående inskränkt oss, bestämmes nämligen strålningen
helt och hållet av denna strömfördelning samt av
antenndimensionerna i förhållande till våglängden. För en
vertikal antenn med jämnt fördelad ström — dipolfallet —
är det mot strålningsförlusterna ekvivalenta ohmska
motståndet, det s. k. strålningsmotståndet som bekant
R,
160 •
"’■■(if
ohm
Vid viss annan strömfördelning över antennens
vertikala del, som ensam förutsättes stråla, erhålles
korrektionsfaktorn genom att integrera den verkliga
strålningsvektorn över en vågyta samt taga förhållandet mellan
det så vunna värdet å energien och det som under i
övrigt lika förhållanden skulle erhållas, om strömmen
vore med samma maximalvärde jämnt utbredd över den
vertikala antenndelen. I enlighet med vår teori låter sig
alltså strålningsmotståndet uttryckas som en funktion av
0 och x.
Vi skola ej här gå in på analysen, emedan detta skulle
föra alldeles för långt utan hänvisas för närmare studium
till van der Pol1. Under räkningens gång uppträda
integraler, som icke låta sig reduceras till elementära
funktioner, men kunna återföras till integraltrigonometriska
funktioner, nämligen transcendenterna Si och Ci,
definierade av likheterna
Äa = j
sm v
dv
Ci a
eos v
v
■ dv
Över dessa funktioners numeriska värdena finnas
tabeller publicerade2. Det slutliga resultatet är enligt van
sin 0
1 Se B. van der Pol Jun. Jahrbuch der D. T. XIII 1918 sid. 229.
2 Jahnke—Emde Punktionentafeln sid. 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
