Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 1 sept. 1928 - Den ackumulerande elektriska spisen och matlagningsfrågan, av ingenjör C. O. Rahm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
TEKNISK TIDSKRIFT
4 FeBR. 1928
knappast kunna betraktas som något annat än en
måhända nödvändig övergångsform till en mera rationell
anordning. Det riktiga torde vara, när man har att göra
med en så smidig energiform som elektrovärmet, att
helt bortse från gammal praxis och komma ihåg, att man
ej längre är bunden av den öppna lågan vid
konstruktionen av spisutrustningen och alltså har i sin hand att
ordna denna så att matlagningsarbetet blir så litet
betungande som möjligt och för övrigt i så stor
utsträckning som möjligt automatiseras så att minsta möjliga tid
kräves för arbete och passning. En sådan placering av
exempelvis bak- och stekugnen, att man för dess
betjäning tvingas att intaga en obekväm ställning, bör
sålunda undvikas, all uppkokning bör kunna ske så snabbt
som möjligt, kokningen bör snabbt och bekvämt kunna
regleras, och slutligen bör utrustningen medgiva, att
matlagningen delvis kan ske vid en temperatur mindre
än + 100°C. varigenom en stor del av passningsarbetet
bortfaller. Samtidigt bör man emellertid hålla fast vid
sådana egenskaper hos utrustningen, som göra det
möjligt för elektricitetsverken att för matlagningen tillämpa
billiga taxor, ty utan att så blir förhållandet kan en i
övrigt fulländad apparat lätt bliva oanvändbar på grund
av för höga energikostnader.
Stockholms elektricitetsverk har som bekant nedlagt
mycket arbete på en lösning av den elektriska
matlagningsfrågan enligt en viss utvecklingslinje.
Seves-spisen med vattensystem och värmeugn samt mätare,
som automatiskt urkopplar spisen i samma mån annan
belastning kommer på. båda konstruerade av A.
Widström. torde vara väl bekanta för de flesta.
Konstruktionen må dock här i korthet beskrivas. Spisen
innehåller ett ackumulerande block av gjutjärn, upptill
utbildat som kokställe och försett med stiftreglering,
genom vilken kokkärlet kan lyftas från plattan och
värmeöverföringen därigenom minskas. Gjutjärnskroppen
uppvärmes genom ett elektriskt värmeelement om vanligen
c:a 300 W och är i vissa fall försedd med ett
förstärk-ningselement om ävenledes c:a 300 W. Inuti spisen
finnes anordnad en värmeugn. avsedd för
färdigberedning av på kokstället uppkokade rätter vid en
temperatur lägre än kokpunkten, vidare finnes ett
varmvattensystem. från vilket erhålles vatten till disk m. m.
Yid Stockholms elektricitetsverk har ini konstruerats
en ny Seves-spis nr 3, vid vilken vattensystemet
borttagits. I många fall erhålles nämligen varmvatten på
annat sätt, exempelvis från
centralvarmvattenanlägg-ningar i hyreshusen, varvid särskild varmvattenalstring
från spisen är överflödig. Vid den vattenlösa spisen
användes en metallstav i kombination med en termostat för
överförande av värme från gjutjärnskroppen till
värmeugnen. varigenom denna såsom vid den föregående typen
hålles vid en konstant temperatur något under
kokpunkten. Den nya spisen utföres dels liksom den
föregående med endast kokställe och värmeugn, dels även
med större häll, innefattande förutom det ackumulerande
kokstället 2 direktverkaude plattor. Till den
fullständiga utrustningen hör en bakugn, eventuellt
sammanbyggd med ett värmeskåp.
Vid de båda spistyperna kan man kalla det
ackumulerande, mekaniskt reglerbara kokstället och den
underliggande, från det ackumulerande blocket automatiskt
uppvärmda värmeugnen för ett magasinselement.
Elektriska kokutrustningar, försedda med
magasins-element, medföra vissa avsevärda fördelar gentemot
endast direktverkande utrustningar.
Dessa äro bl. annat följande:
a) uppladdningen av det värmeackumulerande blocket
kan ske under den tid på dygnet, som för ändamålet
bäst passar elektricitetsverket, varigenom energipriset
kan sättas lågt och ändå bliva lönande för verket,
varjämte på grund av den låga effekten ström till kokning
ofta kan levereras utan förstärkning av abonnentens och
elektricitetsverkets ledningsnät och anläggningar;
b) uppkokningen av maten kan ske avsevärt hastigare
än på en vanlig elektrisk kokplatta och i allmänhet
hastigare än på en vanlig gasspis;
c) regleringen av kokningen kan ske bekvämare och
effektivare än vid någon annan elektrisk kokanordning,
samtidigt som regleringsanordningen är driftsäkrare och
ofarligare än vid reglering med strömbrytare;
d) matlagningen blir i stor utsträckning oberoende av
strömavbrott, i det spisen behåller värme i timtal utan
strömtillförsel;
e) förefintligheten av en alltid uppvärmd ugn
underlättar i hög grad matlagningsarbetet.
Det ackumulerande systemet medför emellertid ej
endast fördelar, det har även sina nackdelar. Dessa äro
den bristande flexibiliteten och det högre priset.
Vid påfrestningar, större än de normala, har man
alltid möjligheten att tillgripa direktverkande plattor, vilka
kunna vara sammanbyggda med magasinselementet eller
vara separat uppställda. Den resulterande ökning i
maximaleffekten, som härigenom uppstår, är minimal, då
magasinselementet i de allra flesta fall är tillräckligt.
Den erforderliga flexibiliteten nedåt är svårare att nå,
i det magasinselementen erfordra en viss regelbundenhet
i matlagningen för att ej tomgångsförbrukningen skall
dominera. Av detta skäl passar icke det ackumulerande
systemet för intermittenta kokbehov, men väl för
matlagning av den regelbundenhet, som plägar förekomma
i ordnade hushåll.
Den andra nackdelen, det höga priset, är givetvis ett
stort hinder, när det gäller införandet av nya metoder.
Man ser mera på det första utlägget än på årskostnaden.
I de flesta fall torde emellertid den totala årskostnaden,
vilken sammansätter sig av strömkostnaden pius ränta,
avskrivning och underhåll å utrustningen, bliva lägre
vid användning av ackumulerande system, förutsatt att
taxorna ställas i rätt relation till elektricitetsverkens
självkostnader. Efterföljande exempel, hämtat ur
Vattenfallsstyrelsens broschyr "Elektrisk kokning", torde
belysa detta. Å sid. 94—95 äro elektricitetsverkens årliga
kostnader för olika slag av kokabonnenter uträknade,
under förutsättning av ett pris på råenergien av 60
kr/kWår + 2 öre/kWh. För ett hushåll med
direktverkande utrustning antages i kol. 1 en ökning av max.
effekten för kokningens del av 0.7 kW, vilket torde vara
ungefär riktigt, så snart det gäller en någotsånär
fullständigt genomförd kokelektrifiering inom ett område.
Elektricitetsverkets merkostnader för en sådan abonnent
äro beräknade till 110 kr., för en abonnent med
ackumulerande spis och Widströmsmätare till 65 kr.
Skillnaden är alltså 45 kr./år. vilket är tillräckligt att betala
årskostnaden för kokutrustningen till 300 kronors värde
(15 % å anskaffningskostnaden), inom vilken gräns
merkostnaden för den ackumulerande utrustningen bör hålla
sig.
Det är som ovan antytts givetvis lättare att få in den
elektriska kokningen, om utrustningen ej blir för dyr,
och är detta fallet vid de direktverkande apparaterna,
även av den anledningen, att man där så småningom kan
skaffa vad som behöves och ej på en gång behöver binda
sig för den jämförelsevis stora utgift, som
magasinselementet betingar. De extra fördelar, som vid det
ackumulerande systemet bjudas allmänheten, torde dock
måhända i framtiden fälla utslaget till detta systems
förmån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
