- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Elektroteknik /
192

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 3 nov. 1928 - Starkströmskabelinstallationer i U. S. A., av civilingenjör Bror Hansson - Trefasmotorn med dubbel burlindning i rotorn, av ingenjör J. Wennerberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

192

TEKNISK TIDSKRIFT

4 FeBR. 1928

tisk strömbrytare och ett bakströmsrelä, som alltså under
denna tid frånskiljer dräneringskabeln.

Där ingen lämplig likströms-understation finnes i
närheten av en önskvärd tryckpunkt, har man använt sig
av en kopparoxidlikriktare, vilken med transformator
anslutits till växelströmsnätet, och vars likströmssida
levererar den för dräneringskabeln erforderliga negativa
spänningen.

I samband med installerandet av högspända
enfas-kablar har ett nytt elektrolysproblem uppstått. Det
befinnes nämligen, att om blymantlarna hava en positiv
likspänning samt dessutom en växelspänning på 10—20
voit, som tidigare omtalats, så uppstår en frätning på
manteln, som är avsevärt större än summan av de
frätningar, som vardera spänningen skulle åstadkomma. Man
hoppas kunna nedbringa denna frätning genom att dels
förbinda kablarna med det övriga kabelnätet vid var
tredje skarv, varigenom alltså likspänningen blir negativ,
samt dels genom korskoppling av fasernas blymantlar vid
övriga skarvar hålla växelspänningen under 12 voit. Se
fig. 2.

132 kV kablar.

En synnerligen utförlig och intressant beskrivning av
dessa finnes införd i Journal of The American Institution
of Electrical Engineers, febr. 1928, varför här endast må
nämnas, att anläggningarna i New York och Chicago nu
snart varit i drift i två år utan att några som helst
elektriska fel förekommit. Kablarna äro enfasiga och
isolerade med en mycket lös pappersspinning, som är
impregnerad med tunn mineralolja (Saybolts viskositet ung. 400
sek. vid 20°C). Kabelkärnan är ihålig och står under

tryck från särskilda trycktankar, vilka inmonterats i torn
längs kabellinjen. Man har ej ännu lyckats konstruera
några isolerande skarvhylsor, (enligt fig. 3), som motstå
detta oljetryck, varför man alltså måste dragas med
avsevärda blymantelströmmar. Förlusterna från dessa äro
ungefär 75 % av kopparförlusterna. Samtidigt bliva vid
kablar för denna spänning de dielektriska förlusterna av
stor betydelse. De äro vid nuvarande maximilast ungefär
lika stora som kopparförlusterna. Eftersom koppar- och
mantelförlusterna minska vid lägre belastning, komma de
dielektriska förlusterna, som äro oberoende av
belastningen, att av årets totala förluster upptaga mer än
hälften. Detta förhållande och det faktum, att
anläggningskostnaden blivit mycket hög tack vare
oljetryckanläggningarna samt den omsorg, som måst nedläggas vid
kablarnas installering, gör, att kraftbolagen själva trots de
utmärkta driftresultaten betrakta dessa kabellinjer som
experimentanläggningar. För en del nya linjer, som
under motsvarande förhållanden installerats under det
senaste året, har man använt sig av 66 kV-kablar.
Synnerligen lyckade försök utföras emellertid för närvarande av
Edisonbolaget i Chicago med "torra" kablar för 132 kV
(alltså kablar impregnerade med trögflytande olja, dock
försedda med oljereservoirer vid skarvarna, fyllda med
tunn olja). 7 st. kablar, ung. 1 km långa och av olika
europeiska och amerikanska fabrikat, ha varit i drift
sedan ung. ett år tillbaka. Resultaten synas peka därhän,
att det är möjligt att avsevärt minska
installationskostnaden. Detta sker dock hittills på bekostnad av en
ökning i de dielektriska förlusterna, som äro avsevärt högre
för denna trögflytande olja än för den tunna olja, som
använts i de förut nämnda kablarna.

TREFASMOTORN MED DUBBEL BURLINDNING I ROTORN.

Av ingenjör J. WENNERBERG.

Den vanliga trefasmotorn med burlindad rotor, eller
som den vanligen benämnes, den kortslutna
trefasmotorn, kan som bekant icke uppvisa några mera ly-

ft. l,n.O) fs-O)

_s_

ri

Fig. 1. Den vanliga trefasmotorns
vridmoment M och ström I.

5-1
n-0

s-0

Fig. 2. Den släpringade
trefasmotorns vridmoment Af och ström I vid
idealiserad pådragsstart.

sande startegenskaper. Dess obestridligen mycket stora
fördelar i andra avseenden ha emellertid gjort, att en
mängd uppfinnarenergi mobiliserats för att undanröja
denna brist, och en hel del förbättringsförslag ha sett
dagen. I denna uppsats skola endast de konstruktioner
behandlas, som stödja sig på
strömförträngningsprinci-pen, och av dem speciellt motorn med dubbel
burlindning i rotorn.

För att rätt förstå den uppnådda förbättringen skola
vi först uppehålla oss något vid den vanliga trefas-

motorns startegenskaper. Fig. 1 visar, hur vridmoment
och ström i stort sett variera med eftersläpningen i en
sådan motor, om rotormotståndet r2 är konstant. Är så
icke förhållandet, säger oss elektromaskinläran, att om
vi i stället för eftersläpningen s införa kvoten s/r2 som
abskissa i figuren, gäller denna för alla värden på r2
och s.

I en släpringad motor med pådrag söker man i mån
av resurser och noggrannhetskrav att under starten
minska r2 så, att s/r2 ständigt får en mot det
erforderliga vridmomentet svarande storlek. Är detta ungefär
konstant, komma vridmoment och ström att få det i
fig. 2 visade förloppet. Av de två abskissvärden i fig. 1,
som ge samma vridmoment, väljer man givetvis för
in-regleringen det som ger minsta strömmen.

En kortsluten motor måste genomlöpa hela sin
mo-ment- och strömkurva. Man är alltså bunden till det
startmoment och den startström, som kurvan ger för
5 = 1. "Regler och råd för utförande och användning
av pådragsanordningar vid elektriska motorer", utgivna
av Elektriska standardiseringskommittén, ånge för
startning av kortslutna motorer med full spänning ett
vridmoment i startögonblicket av mellan 160 % {< 2 kW,
3 000 v/m) och 75 % (15 kW, 750 v/m) av normalt
belastningsmoment. Detta är minimivärden, som aldrig
böra underskridas; i praktiken ligga siffrorna
genomsnittligt bättre till.

Dessa värden kunde man vara belåten med, om det
icke vore så att strömmen samtidigt blir mycket hög.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:23:48 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928e/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free