Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
TEKNISK TIDSKRIFT
15 sept. 1928
för att börja nästa skär. Tidsförlusten kompenseras i
viss mån av den kortare svängningstiden. För många
slags arbeten har järnvägsskovlarna blivit undanträngda
av vridbara skövlar, men i vissa fall finnes ej tillräckligt
utrymme för användande av stora vridbara skövlar och
där behålla järn vägssko vlarna sin plats. Deras
förnämsta arbetsfält är utgrävning av skärningar o. d. för
järnvägar. De användas också i dagbrytningsgruvor,
men lämpa sig ej så bra, där hög lyfthöjd är nödvändig,
på grund av sina sämre stabilitetsförhållanden.
De stora vridbara skovlarna byggas i standardtyper
upp till 350 tons vikt. De användas huvudsakligen i
gruvarbete för att bortskaffa jordlagren ovanpå malmen
eller kolet. Vid arbetets början gräver man ett s. k.
"box cut", dvs. maskinen gräver ned sig utefter ett
lutande plan tills den står på malmen, om denna ej ligger
för djupt, En stor maskin kan nu lasta vagnar stående
på markytan. Tömningshöjder upp till 20 m äro
vanliga, Om gruvan är djup indelas den i olika nivåer med
maskinskovlar arbetande på olika plan. Dagbrytningens
fördelar äro så stora gentemot underjordsbrytningen, att
det har visat sig lönande att avlägsna ett 30 m djupt
jordlager för att komma åt en kolflöts på 120 à 130 cm:s
tjocklek.
Besättningen på de största maskinskovlarna utgöres
av: maskinist, smörjare, hjälpmaskinist, eldare och
kol-hämtare. De båda sistnämnda äro överflödiga på
elektriska skövlar, och även hjälpmaskinisten kan undvaras,
om manövreringen sker på elektrisk väg. Dessutom
fordras 4—6 man för rälsläggning, ifall maskinen ej går
på kedjeband.
Maskinskovelarbetets ekonomi.
Kostnaden i arbetskraft, bränsle och tillbehör beror av
många olika faktorer, såsom jordart, lyfthöjd,
maskinistens skicklighet, maskinens beskaffenhet och icke minst
arbetets planering. För större arbeten äro direkta
tidsstudier av stort värde i sistnämnda hänseende.
De bästa resultaten ha erhållits vid malmlastning,
beroende på arbetets permanenta natur och materialets
likformighet. Närmast komma lösa, homogena jordarter
såsom sand och lera. Äro kullerstenar inmängda i jorden
så försenas arbetet betydligt. En maskinskovel kan
bryta upp all slags mark utom fast berggrund. Stenar
större än skopan måste ju i allmänhet sprängas. Om
stora, lösa stenar förekomma, är det därför en fördel att
använda en tillräckligt stor skopa. Om marken består
av fast berggrund, som måste sprängas, försenas arbetet
av flera skäl. Kostnåden för skovelarbetet stiger då till
det dubbla, oavsett kostnaden för sprängningsarbetet.
En stor del av arbetstiden går förlorad i väntan på
vagnväxling, flyttning av maskinen, kolning m. m. Den
effektiva grävtiden varierar mellan 40 och 80 % av
arbetstiden. Under denna tid gör maskinen 1—4
skop-tag per minut, beroende på maskinens storlek. Skopans
fyllningsgrad, räknad som förhållandet mellan utgrävd
volym och skopans volym i struket mått, sammanhänger
med förhållandet mellan materialets volym i löst och fast
mått, men beror även på andra omständigheter.
Fyllningsgraden är ungefär 75—100 % för järnmalm, 45—70
% för lera och 35—65 % för utsprängt berg. För
uppskattning av en maskinskovels effekt, måste var och en
av dessa faktorer bedömas med hänsyn till föreliggande
förhållanden.
Enligt uppgifter från annan källa utgräver en liten
eller medelstor maskinskovel på en tio timmars
arbetsdag 300—1 000 gånger skopans volym och en stor skovel
250—500 gånger.
Den största posten på omkostnadskontot utgöres av
arbetslönerna och är lätt att beräkna, eftersom antalet
arbetare är fastställt i och med valet av skovel.
Kraftförbrukningen kan däremot endast uppskattas
efter erfarenhet. George B. Massey uppger enligt sin
egen erfarenhet, att en stor ångskovel förbrukar 1,0 till
1,65 kg kol med ett värmevärde av 6 600 v. e. per m3
utgrävd volym. En elektrisk skovel av motsvarande
storlek skulle förbruka 0,45—0,65 kWh per m3 och en
liten elektrisk skovel upp till 0,75 kWh per m3. Dessa
uppgifter avse växelström men förefalla tämligen höga
även för denna strömart. Högre siffror ha visserligen
erhållits med Aktiebolaget Luossavaara Kiirunavaaras
skövlar, men de torde hänföra sig till svåra förhållanden.
General Electric uppger strömåtgången för
likströms-skövlar till 0,18—0,20 kWh per m3, något växande för
större maskiner på grund av den större lyfthöjden.
Den tredje betydande posten på omkostnadskontot är
reparationer och förbrukningsmateriel, särskilt utbyte av
stållinor och skoptänder. Manganstålständer ha en
livslängd av omkring en månad i malmlastning. Hisslinor
vara en till tre månader. Under svåra förhållanden
såsom vid tunnelskovlar kan livslängden gå ned till cirka
en vecka,
Jämförelse med andra grävmaskiner.
I Amerika är maskinskoveln nästan utan konkurrens
vid grävarbeten, utom för vissa specialfall. De övriga
grävmaskinerna, som ha allmännare användning, äro
närmast att betrakta som modifikationer av maskinskoveln.
Redan en enkel överslagsräkning visar, att handarbete
numera är uteslutet. Små maskinskovlar beräknas
intjäna sitt inköpsvärde vid utgrävning av 20 000 till
25 000 m3.
I Tyskland har maskinskoveln däremot mött en
medtävlare i det där vanliga bägarverket, H. Contag
utförde på sin tid en jämförelse mellan ekonomien hos dessa
två maskintyper, när maskinskoveln först började vinna
terräng i Tyskland. Contag indelar jordarterna i 7
grupper efter deras hårdhet, nämligen: 1 lös sand, 2 lätt lera,
S tung lera, 4 kullersten, 5 hårdbruten mark, 6 fast
berggrund och 7 hårdsprängt berg. För grupperna 4—7
komma endast maskinskovlar ifråga, men för grupperna
1—3 verkställer Contag en siffermässig utredning.
Kostnaderna indelas i engångskostnader för maskinens inköp,
transport, montering etc. och kostnader som kunna
räknas per m3 utgrävning. Engångskostnaderna äro alltid
lägre för maskinskoveln. För jordart 3 äro även
kostnaderna per m3 lägre för maskinskoveln, men för
jordarterna 1 och 2 räknar Contag med en obetydlig skillnad
till bägarverkets fördel. Resultatet blir därför att
bägarverket bör användas för arbeten över 100 000 m3 i grupp
1 eller över 1 600 000 m3 i grupp 2, eljest bör
maskinskoveln användas. Bland Contags övriga slutsatser må
nämnas, att låga arbetslöner gynna bägarverket, och
höga arbetslöner gynna maskinskoveln, en slutsats, som
kraftigt bestyrkts av den efterföljande utvecklingen.
Som Contag själv betonar, bör hans utredning endast
betraktas som ett räkneexempel, vilket dock lider av
vissa inkonsekvenser. Hans primäruppgifter äro nu
föråldrade och från början missvisande beträffande
maskinskoveln. Skillnaden i engångskostnad beror
huvudsakligen på transport- och monteringsarbetet. En
maskinskovel upp- eller nedmonteras med några enkla
manövrer, varvid maskinen själv tjänstgör som
monteringskran. Transporten är t. o. m. billigare än Contag
förutsatt. I fråga om engångskostnaden torde Contags
antagande därför fortfarande vara giltigt. Beträffande
kostnadsskillnaden per m3, så var denna från början
obetydlig och hade säkerligen förbytts i det motsatta, om last-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
