Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. 9 mars 1929 - Ingenjörernas anställningsavtal, av Karl A. Wessblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
TEKNISK TIDSKRIFT
16 febr. 1929
tagen blir t. o. m. mannen i ledande ställning mer
eller mindre en kugg i det stora maskineriet, och
hänsyn till person och individuella omständigheter
kan vanligen ej tagas i den utsträckning som rimligt
vore. Under sådana förhållanden måste
kontraktstidens längre eller kortare utsträckning enbart ses
som en rent ekonomisk säkerhetsklausul. Den
anställande vet, att för så och så lång tid kan han räkna
med en viss nominerad arbetsprestation, och den
anställde känner sig på samma sätt för en viss tid —
uppsägningstiden — vara säkerställd för de
ekonomiska konsekvenserna av att sluta eller byta sin
anställning.
Att angiva några grunder för tidsbestämningen i
ett anställningsavtal är hart när omöjligt. Så mycket
torde dock kunna sägas, att en man med
civilingenjörens utbildning och kvalitet aldrig borde behöva
godtaga kortare uppsägningstid än tre månader lika
väl som det förefaller alldeles tillräckligt om
uppsägningstiden som maximum sättes till ett år. Den
första giltighetsperioden av avtalet kan ju av olika skäl
sättas både kortare och längre.
En synpunkt som i detta sammanhang måhända
borde beaktas i vårt land där hyreskontrakten som
regel gälla pr den 1 oktober och vanligen med 6
månaders uppsägning innebär att uppsägningar från
arbetsgivarens sida — dylika kunna ju
nödvändiggöras av force majeure etc. — böra ske så att
uppsägning av den anställdes hyreskontrakt kan inom
laga tid verkställas. För familjeförsörjare kan under
vidriga omständigheter en sådan bestämmelse vara
till hjälp, när arbetstillfälle efter en uppsägning
tryter och det gäller att hålla ned
levnadsomkostnaderna.
Ett annat skäl för att giva uppsägningstiden en
viss längd är den visserligen korta men ofta
värdefulla frist från elände som därigenom lämnas
efterlevande till en bortryckt befattningshavare. Det
plägar nämligen anses korrekt, och torde hava stöd i
lag, att därvid full lön under uppsägningstiden
utbetalas till de efterlevande. Saknas kontrakt eller är
uppsägningstiden mycket kort blir denna hjälp helt
beroende på godtycke eller på ett gott hjärtelag.
Den kanske svåraste punkten i en ingenjörs
anställningsavtal torde vara den som bör handla om, huru
man skall förfara med de ev. uppfinningar,
special-konstruktioner och dylikt som göras av honom under
hans anställningstid. Det är uppenbart att sådana
uppfinningar etc. som falla inom ramen för
arbetsgivarens verksamhet och vilka sålunda mer eller
mindre direkt föranletts av ingenjörens arbete lios
denne, böra vara arbetsgivarens egendom eller
åtminstone få fritt begagnas av honom. Vanligen
innehålla anställningsavtal också bestämmelser av detta
slag, men svårigheterna inträda genast när en
uppfinning ligger på ett gränsområde, dvs. då
arbetsgivaren varken kan eller åtminstone icke vill begagna
sig av sin exploateringsrätt annat än för en del av
uppfinningen. Antaga vi t. e., att en ingenjör
anställd i en ångturbinfirma uppfinner en bra
automatisk växel, som visserligen går att aptera på
ångturbiner men ovillkorligen har sitt större
användningsområde på annat håll, är det givet, att, om
turbinfirman icke vill vidga sin intressesfär till dessa
andra områden, ingenjören av ett illa formulerat
avtal kan betagas möjligheten att exploatera uppfin-
ningens användningsmöjligheter på annat håll. Det
kan också inträffa att uppfinningen faller helt
utanför arbetsgivarens intressesfär, men att den ger
honom en åtråvärd möjlighet till utökning av sin
verksamhet. Det måste under sådana förhållanden så vitt
jag kan förstå vara den anställdes skyldighet att mot
arbetsgivaren handla som mot "bäst gynnad nation",
men det är icke alltid säkert att parternas mentalitet
medgiver en uppgörelse, ty vanligen är, liksom alltid
när det gäller uppfinningar, begreppet om dessas
värde mycket varierande.
Den åsikten framföres ofta, att även sådana
uppfinningar som kunna direkt hänföras till den första
här nämnda kategorien, dvs. de som böra tillfalla
arbetsgivaren, likväl på något sätt böra honoreras. I
Amerika hava många firmor för sed att för varje
patent, som uttages på någon anställd ingenjörs
uppfinning, betala en viss konstant summa, i genomsnitt
uppgående till 25 dollars, oavsett vad uppfinningen
kan hava för värde. Denna metod torde hava sin
grund i en bestämmelse, som gäller för amerikanska
patentöverlåtelser, vilka alla skola börja med orden
"In consideration of one dollar paid in hand". Denna
föreskrift har uppenbarligen tillkommit för att
poängtera, att överlåtelsen endast får ske mot en speciellt
för överlåtelsen gällande motprestation. Även i
England gälla liknande bestämmelser, men någon summa
behöver där icke angivas utan man har endast att
skriva "In consideration of services rendered". Jag
är personligen av den åsikten, att någon allmän regel
för utgivandet av dylika ersättningar icke bör
uppställas, men att däremot med fördel den bestämmelsen
kan införas i ett anställningsavtal att här avsedda
uppfinningar skola tillfalla arbetsgivaren med full
äganderätt mot allenast den ersättning som i ett
aktiebolag styrelsen och i andra fall någon viss
namngiven nämnd kan pröva skälig samt mot gäldandet av
de omkostnader som uppfinnaren kan hava haft för
sin uppfinnings utarbetande och patentskyddande.
Beträffande den andra kategorien uppfinningar, dvs.
de som icke självfallet böra tillfalla arbetsgivaren,
torde en bestämmelse om att dylika i första hand böra
hembjudas till arbetsgivaren lämpligen kunna införas
i avtalet och skall arbetsgivaren därvid hava rätt att
förvärva uppfinningen till det pris och på de villkor
tredje man redligen bjuder. Jag avstår från att vidare
ingå på detta problem, då jag hoppas att ett
kommande meningsutbyte skall till fullo belysa
hithörande förhållanden.
Nästa fråga är den s. k. konkurrensklausulen. Den
är icke mycket enklare att utreda än närmast
föregående, men den synes ha väsentligt mindre
betydelse, dels på grund av de bestämmelser som
återfinnas i lagen om illojal konkurrens, dels på grund
av de konkurrensrisker som en arbetsgivare i våra
dagar under alla förhållanden måste taga ocli vilka
göra att konkurrensen från en ny medtävlare mer
eller mindre, kan tagas med ro. Rent juridiskt sett
anses, efter vad jag tror mig hava funnit, i en
konkurrensklausul förefintliga bestämmelser om böter
hava rätt litet att betyda, Man brukar påträffa
konkurrensklausuler som lyda: "den anställde äger icke
inom 2 år efter detta avtals upphörande taga
anställning i med arbetsgivaren konkurrerande företag, själv
driva eller taga anställning hos person som driver
konkurrerande rörelse, vid ett vite av kr. 25 000,"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
