Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 38. 21 sept. 1929 - Nya regler föreslås för motortrafiken, av H. B—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
467
nets förare eller ägare att inom viss tid inställa
detsamma till eftersyn. Härigenom skulle ökad
trygghet vinnas mot att mindervärdiga eller riskabla
fordon framföras i trafiken.
Vidare föreslås att föreskrifterna om de absoluta
hastighetstalen för trafiken med vanliga personbilar
och motorcyklar på landsbygden skola slopas och
ersättas med en bestämmelse om att hastigheten städse
skall anpassas efter vad som vid varje tillfälle med
hänsyn till trafiksäkerheten kräves. En dylik regel,
kombinerad med den i gällande lagstiftning givna
föreskriften om att automobil "ingenstädes må
framföras med större hastighet, än att automobilen under
alla omständigheter kan stannas innan kortare sträcka
tillryggalagts än en tredjedel av den framförvarande
fria delen av körbanan" anses av de sakkunniga vara
tillräckligt för att förekomma, att automobilerna
framföras med en för trafiksäkerheten äventyrlig
hastighet. Däremot föreslås icke någon höjning av
den nu tillåtna högsta hastigheten för vanliga
personbilar inom tättbebyggda samhällen. Ifrågavarande
maximihastighet gäller för stads och köpings
bebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt
samhälle. Härutinnan föreslå de sakkunniga den
ändringen, att de delar av stads eller köpings område,
som icke äro tätt bebyggda, skola jämställas med den
egentliga landsbygden.
För lastvagnar ha bestämmelserna om
maximihastighet dock ansetts böra bibehållas. De nuvarande
maximisiffrorna äro emellertid för låga, varför de
också ständigt överträdas. Därest de verkligen
efterföljdes, skulle, enligt de sakkunnigas mening, all
trafik med lastbilar ur ekonomisk synpunkt vara
praktiskt taget omöjlig. Det framhålles också, att de
moderna tunga lastvagnarna nu för tiden merendels äro
utrustade med sådana hjulringar, att den skada de
åsamka de bättre vägarna, i stort sett icke är större
än den, som förorsakas av de tyngre personbilarna
vid en hastighet av 45 km i timmen.
Även den nuvarande hastighetsbegränsningen för
personomibussar till 20 km i timmen, anse de
sakkunniga alldeles omotiverad av samma skäl, som
anförts beträffande lastautomobiler. Yrkanden om
höjning av hastighetsgränserna för såväl de sistnämnda
som personomnibussar ha också framförts från många
håll. Av utförda bromsprov har framgått, att de
moderna lastvagnarna och omnibussarna kunna stannas
på en, i förhållande till såväl hastigheten som
tyngden, ganska liten väglängd. På grund härav kunna
maximihastigheterna höjas rätt avsevärt utan men
för trafiksäkerheten.
De sakkunniga förorda följande högsta tillåtna
hastighet i km pr timme: För personomnibuss inom
tättbebyggt samhälle 35, annorstädes 40. För
lastvagn, vars totalvikt ej överstiger 3 000 kg, 35 resp.
40. För dito med en totalvikt, överstigande 3 000 men
ej 4 500 kg, 30 resp. 35. För dito med totalvikt,
överstigande 4 500 kg, 25 resp. 30 km per timme.
De föreslagna viktgrupperna sägas motsvara
ungefär vagnar med lastkapacitet av resp. under 1.500 kg,
1 500—3 000 kg, över 3 000.
För de automobiler, vilka under viss övergångstid
äga använda hjulringar av hårt material eller
massiva gummiringar, föreslås den högsta tillåtna
hastigheten till 15 km i timmen.
Till de sakkunnigas uppdrag har också hö>-t att
söka närmare klarlägga den yrkesmässiga
regelbundna motorfordonstrafikens verkliga inflytande på
järnvägstrafiken. För att kunna bilda sig en
uppfattning om förevarande spörsmål och för utrönande av
huru de enskilda järnvägarnas ställning till
automobiltrafiken utvecklat sig under de senaste åren, ha de
sakkunniga genom Svenska järnvägsföreningen låtit
införskaffa uppgifter från de enskilda järnvägarna
rörande denna sak, varjämte föreningen avgivit eget
yttrande i ämnet. Den på basis av dessa uppgifter
åvägabragta utredningen har emellertid, enligt de
sakkunnigas mening, icke givit ett sådant resultat, att
av detsamma kunnat dragas några fullt tillförlitliga
slutsatser i fråga om linjetrafikens verkliga
inflytande på järnvägstrafiken. Detta anses
huvudsakligast ha berott på, att det för åtskilliga järnvägar
icke varit möjligt att påvisa i vad mån uppkommen
minskning i järnvägarnas person- eller godstrafik
haft sin orsak i tillkomsten av med järnvägen
konkurrerande automobillinjer. Det har bland annat
framhållits, att om ock den konkurrerande
linjetrafiken givetvis fråntoge järnvägarna en hel del
trafik, vore denna dock ringa i jämförelse med den
trafikminskning, som åstadkommes genom annan
motorfordonstrafik. En järnväg ansåg, att den hade den
svåraste konkurrenten i privatbilarna. Särskilt gällde
detta godsbilar, tillhöriga större firmor, i vissa
järnvägen närliggande städer. Dessa firmor
transporterade nämligen försålda varor direkt per bil till resp.
köpare för en mycket låg avgift. Att det dock för
ett stort antal järnvägar främst varit linjetrafiken,
som föranlett den huvudsakliga minskningen av deras
inkomster, har jämväl framgått av de inkomna
uppgifterna.
Svenska järnvägsföreningen skriver i sitt yttrande
bland annat: "Sverige har f. n. en överdimensionerad
trafikapparat, dvs. trafikkapaciteten är större än
trafikbehovet — förefintlig kapacitet är ej utnyttjad —
kommunikationsväsendet är ej ordnat på ett
rationellt ekonomiskt ocli tillbörligt billigt sätt. Att ett
behov av planmässigt ordnande av
kommunikationsväsendet föreligger, torde numera vara tämligen allmänt
erkänt. Ej blott järnvägarna begära en förnuftig
reglering. Även de solida näringsutövarna inom
biltransportväsendet kräva energiskt genomförande av en
rationell ordning.
När tekniken framskapat något nytt, som i
prestation och ekonomi överträffar det gamla, kan man
givetvis icke genom några medel i längden skapa ett
skydd för de ekonomiska intressen, som varit bundna
vid det gamla, eller förhindra, att det kapital går till
spillo, som varit bundet i gamla anläggningar, vilka
genom utvecklingen blivit omoderna och värdelösa.
Att det ekonomiska livet är skoningslöst mot
besegrad part är något, som varken kan eller bör bekämpas.
Förhållandet mellan järnvägar och bilar är
emellertid icke sådant. Båda äro alltjämt, och, så vitt man
kan se, även framdeles oundgängliga led i
kommunikationsväsendet. Järnvägarna kunna icke undvaras.
För de stora transportuppgifterna äro de tekniskt
överlägsna, och därav följer även deras ekonomiska
möjlighet till billiga masstransporter. Även de
svagaste järnvägarna synas fylla vissa funktioner
bättre än bilarna — speciellt billiga
grovgodstransporter — och torde i det längsta komma att
bibehållas."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
