Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
alla kautschuk arter vid "fullständig depolymerisering"
hade praktiskt taget samma viskositet. Kirchhof6’’’ "
som förut varit av åsikten, att "depolyinerisationen"
förorsakas av autoxidation, övergick till den av van
Rossem förfäktade meningen, vilken för övrigt
funnit stöd i en del senare undersökningsresultat. Så
t. e. konstaterade Léon och Lister65, att
övermasti-kerat gummi absorberar syre med betydligt större
hastighet än normalt mastikerat.
Å andra sidan är diskussionen beträffande syrets
inverkan under desaggregationsperioden ännu ej
avslutad, och vissa iakttagelser tyda på, att syret
skulle spela en viktigare roll under denna period än
vissa forskare velat erkänna. Det klassiska försöket
av W. Thomson10 är i detta samband av intresse.
Han delade ett kautschukprov i fyra delar, vilka han
inneslöt i var sitt glasrör. Dèt ena röret
evakuerades, det andra fylldes med koldioxid, det tredje med
syrgas och det fjärde med luft. Rören förvarades
på ett ställe, fritt åtkomligt för solljus. Då han efter
flera månaders förlopp öppnade rören fann han, att
endast de prov, som förvarats i luft och syrgas, hade
undergått märkbar förändring. Nämnda försök
utfördes å vulkaniserad kautschuk, men Fickendey66
upprepade detsamma med användande av
råkaut-schuk. Han iakttog, att de prov, som förvarades i
luft eller syrgas, blevo klibbiga redan efter någon
vecka, medan de övriga proven höllo sig oförändrade
flere veckor framåt. Senare ha väl Bernstein44 och
Asano67 m. fi. visat att ljus av korta våglängder
"de-polymeriserar" kautschuk även vid frånvaro av syre
men därmed har ej teorien beträffande syrets
inverkan på desaggregationsförloppet definitivt avlivats.
Tvärtom synes den åter bli aktuell på grund av de
under senare tid utförda försöken med s. k.
"anti-oxidanter". Moureu och Dufraisse6S_7° ha bidragit
med förtjänstfulla arbeten beträffande
autoxida-tionen och mekanismen för antioxidanternas verkan.
De ha uppställt en arbetshypotes, vars huvuddrag
kunna anges på följande sätt:
Om A är en molekyl av det ämne, som skall
skyddas för oxidation och B en molekyl av
"antioxidan-ten", kunna följande förlopp tänkas inträffa:
A + 02 —► A [02J; A [02] + B —> A [O] + B [O];
A [O] + B [O] —> A + B + 02
eller
A + 02—*A\0,]; B + 02—>B[02];
A [OJ + B [OJ —> A 4 B + 20a.
Om en skyddsverkan skall komma till stånd måste
således enligt teorien de bildade peroxiderna
sönderdela varandra under återbildning av de ursprungliga
produkterna. Den skyddande substansen verkar som
"negativ katalysator". Moureu och Dufraisse70 ha
med hjälp av denna teori sökt förklara en hel del
gåtfulla fenomen, t. e. lättoxiderbara gasers och
vätskors preserverande genom mycket små tillsatser
av vissa fenolartade föreningar, "antidetonanters"
verkan i gasmotorer samt "antioxidanters" inflytande
på kautschukens åldring. De anse, att
kautschukkol-vätena skulle förstöras redan på latexstadiet om ej
naturliga antioxidanter funnos närvarande, och
hänvisa till de erfarenheter beträffande syntetisk
kautschuk, vilka resulterade i det av Badische Anilin &
Sodafabrik uttagna patentet, som skyddar använd-
ningen av fenoler för motverkande av kautschukens
snabba förstöring genom oxidation. Ett starkt stöd
för sin åsikt ha de fått genom ett arbete av Bruson,
Sebrell och Vogt71. Dessa ha nämligen, ur
ace-tonextrakt från Hevea-kautschuk, lyckats isolera en
del substanser med tydligt utpräglade
oxidations-retarderande egenskaper. En del av dessa voro
vattenlösliga och hade fenol- respektive
keton-karaktär. Två icke vattenlösliga substanser
utgjordes av flytande steroler, vilkas sammansättning
uppgavs svara mot formlerna C20H.jnO och C27H4203. År
1926 påpekade van Rossem och Dekker72, att ett
närmare studium av de i kautschuken ingående
fettsyrornas reaktionsmöjligheter sannolikt skulle kasta
nytt ljus över åldringsförloppet, och i ett av sina
senaste arbeten har Kirchhof73 uttalat åsikten, att de
i kautschuk förefintliga omättade fettsyrorna
motverka autoxidationen. Som stöd för denna åsikt
anför han, att nämnda fettsyror äro mera
lättoxiderbara än kautschuken i det de oxideras av kall n/10
permanganatlösning, vilket ej är förhållandet med
kautschuk, van Rossem och Dekker72 ha också visat,
att en oxidation av kautschukens fettsyror verkligen
äger rum, varvid vattenlösliga syror uppstå.
Det ser således ut som om närvaron av naturliga
(eventuellt artificiella) "antioxidanter" skulle förklara
den av Peachney och Gorter påvisade
"initierings-perioden" i kautschukens syreabsorptionsförlopp.
Den förste, som föreslog användning av
reducerande substanser för ätt fördröja kautschukens
oxidation, torde ha varit Fickendey66. Han
rekommenderade tannin. Sedermera ha Helbronner och
Bernstein74 visat, att "depolymeriserad’ kautschuk, som ju
i vanliga fall är lättoxiderbar, kunde efter tillsats" av
0,1 % tannin eller hydrokinon utsättas under flera
timmar för en kraftig luftström utan att nämnvärd
syreabsorption ägde rum.
Under de senaste åren har patentlitteraturen varit
rik på förslag till nya "antioxidationer". I do flesta
fall rör det sig om ämnen med fenol- eller
aldehyd-karaktär samt deras kondensationsprodukter med
cykliska aminer.
Om syret hade något inflytande på
desaggregationsförloppet vore det svårt att förklara varför just
sådana metaller och metallföreningar, som bevisligen
verka syreöverförande, påskynda kautschukens
des-aggregation. Som förut är nämnt var det redan
under 1880-talet känt, att kopparföreningar utöva
skadligt inflytande på kautschuk, och C. O. Weber75
fann, att även nickel-, mangan- och tennsalter
(framförallt klorider) påskynda kautschukens förstöring,
ehuru deras verkan är svagare än
kopparföreningarnas. Weber (S. 222) var övertygad om att fenomenet
hade sin grund i metallsalternas syreöverförande
verkan ty han säger: "The oxides or mordants,
ca-pable of destroying india rubber are oxides which,
either as such, or particularly in the state of
Chlorides, act as strong oxidising agents towards
unsatu-rated hydrocarbons, being thereby transformed into
subchlorides which äro readily reoxidisable by
atmos-pheric oxygen." I så fall borde emellertid även
järnföreningar verka på liknande sätt men härom ha
meningarna varit delade. Bell76 påstod, att järnoxid
utövar skadlig inverkan på kautschuk men häremot tala
de allmänna erfarenheterna, ty järnoxid användes ju
fortfarande i stor utsträckning som färgämne i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
