Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
KEMI
87
Trots den höga temperaturen lämnade
oxidationshastigheten en del övrigt att önska, åtminstone om
oxidationen skedde i blandning med ättiksyra.
Botemedlet är det gamla vanliga. En "lämplig"
katalysator. Det skall nu villigt erkännas, att få reaktioner
äro så tacksamma för reaktionsförmedlare som just
denna, och jag är nästan frestad att påstå, att det är
lättare att tala om vilka ämnen, som icke försökts
och patentskyddats än de, som blivit det.
Av alla, det må vara vanadinpentoxid, uranoxid,
järnoxid, ceroxid, kopparacetat, organiska
alkalisalter, organiska salter av jordarter, såväl sällsynta som
mera allmänna, djurkol, porslin i en aldrig sinande
rad. är det blott mangansalterna, som vunnit ett
allmännare förtroende. Mangansalternas företräde
ligger förnämligast däri, att de anses förhindra
uppkomsten av perättiksyra, samtidigt med att
oxidationshastigheten är minst lika god som med någon av de
andra reaktionsförmedlarne.
En synnerligen god katalysator erhålles, om till en
acetaldehyd — ättiksyreblandning sättes ett
perman-ganat. Acetaldehyden utreducerar manganoxiden i
mycket finfördelad, ja, nära nog kolloidal form och
med god aktivitet.
I verkligheten användes i såväl Amerika som
Europa så gott som uteslutande en eller annan
manganförening.
Det återstår emellertid ännu en svårighet, som
kräver sitt beaktande. Och det är faran att blanda
acet-aldehydångor med luft eller syrgas. Det är klart, att
en dylik gasblandning är explosiv i mycket hög grad,
och enligt min bestämda uppfattning äro
explosions-olyckorna i de syntetiska ättiksyrefabrikerna icke så
mycket att tillskriva bildning av perättiksyra, den
kan man nog behärska, utan antändning på ett eller
annat sätt av gasblandningen.
Fig. 4 visar en apparatur, som kan tjäna som
exempel. I avdrivningskärlen M E och de kaskadformigt
anordnade X, Y etc. finnes alltid varma blandningar
av acetaldehyd och syrgas. Det är tydligt, att om
sammansättningen av gasblaudningen i ett dylikt kärl
ligger inom explosionsgränserna kunna lätt
explosioner uppstå. Ännu värre blir förhållandet, om man
såsom vid en hel del förfaranden arbetar under flera
atmosfärers tryck.
Den i Fosfatbolaget utexperimenterade apparaturen
avser att lämna ett tillförlitligt skydd mot
explosionsriskerna, samtidigt med att en något så när tekniskt
enkel och redig konstruktion erhålles.
Apparaten, fig. 5, består av ett rörformigt torn, till
alla delar fyllt med små porslinskulor eller liknande.
Tornet kan nedtill värmas och upptill kylas <enom
anbragta värme- respektive kylspiraler.
Acetaldehyden tillförès tornets mellersta del, luften eller syrgasen
dess nedre, varest produkten avrinner. I den övre
delen tillrinner ättiksyra, uppblandad med
katalysatorn.
Därigenom att tornet till alla delar är fyllt med små
fyllkroppar, som ständigt fuktas av genom tornet
strilande vätska, kan en gasexplosion helt enkelt icke
uppstå. Icke heller kan perättiksyra bildas i farliga
kvantiteter, emedan den så gott som genast åter
sönderdelas, när vätskan passerar värmezonen i tornets
nedre del.
En för långt gående oxidation av aldehyden till
koloxid och vatten kan förhindras eller hållas inom till-
låtna gränser genom reglering av temperaturen i
tornet. Värmespiralen i tornets nedre del och
kylspira-len i dess övre göra därvid god nytta.
Apparaturen har prövats i experimentskala och med
mycket tillfredsställande resultat.
Den syntetiska ättiksyran utmärker sig för stor
renhet och hög koncentration. Någon säker statistik över
årsproduktionen har jag icke haft tillgänglig. I
Canada framställes ca 15 000 ton och i Europa torde
års-tillverkningen icke understiga det dubbla,
Ättiksyrans användningsområden äro allt för väl
kända för att jag skall behöva beröra dem.
En så att säga sekundär produkt skall jag dock
tillåta mig att något stanna vid, emedan den under
kriget var föremål för fabrikation i mycket stor skala
utgående från karbid. Jag åsyftar aceton.
Upphettas ättiksyran i närvaro av en katalysator
med attributet "lämplig", vanligen en metalloxid, sker
en sönderdelning i aceton, kolsyra och vatten
2CH3 • COOH — CH3 • CO • CH3 + C02 + H20
Egentligen bildar ättiksyran med metalloxiden
primärt ett acetat
2CH3 • COOH -I- MeO = Me(CH3 • C00)2 + H20
Acetatet sönderdelas sedan på känt sätt, genom
upphettningen
Me(CH3 • C00)2 = MeO + CH3 • CO • CH3 + C02
Metalloxiden deltager sedan på nytt i reaktionen och
kan sönderdela obegränsade mängder ättiksyra.
Reaktionstemperaturen är omkring 385°C.
Den bästa katalysatorn har visat sig vara en
blandning av kalk och magnesia.
I helt liten skala går reaktionen synnerligen lätt
och nästan kvantitativt, samtidigt med att produkten
blir av hög renhetsgrad.
Övergår man till större skala, erhålles ett långt
sämre utbyte och produkten blir i hög grad förorenad
av förutom osönderdelad ättiksyra även av diverse
sönderdelningsprodukter.
Orsaken till det sämre resultatet ligger däri, att det
är mycket svårt att utifrån upphetta en retort fylld
med oledande material, i detta fall kalk- och
magne-siablandningen, så att en likformig temperatur
erhålles i såväl de närmast manteln som de inre delarna av
retorten. Antingen måste nu temperaturen närmast
väggarna hållas mycket hög, varigenom den redan
bildade acetonen utsättes för överhettning och
sönderdelning, eller också kunna ej de inre delarna
hållas vid den erforderliga lägsta reaktionstemperaturen.
För att ernå en bättre temperaturfördelning
anbringas katalysatoroxiderna på ett metalliskt
underlag exempelvis järnkulor. En synnerligen lämplig
bärare lyckades vi finna i på särskilt sätt granulerad
aluminium med mycket porös och skrovlig yta.
Acetaldehyd kan på flera sätt reduceras till
etylalkohol. exempelvis genom natriumamalgam
CH, • C < ^ + H2 = CH3 • CH2OH
Den enda metod, som har något tekniskt intresse
är Sabatier och Senderens reduktionsprocess med
nickel eller koppar som katalysator.
I Schweiz har metoden fullkomnats och omsatts i
stor skala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
