Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 8 febr. 1930 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
TEKNISK TIDSKRIFT
15 febr. 1930
visserligen starkt nationalistiskt färgade; vid sidan
av Clemenceau är han en av dem som främst bära
ansvaret för fredstraktatens skadestånds- och
garantibestämmelser och i sitt 1920 utgivna arbete om
freden förfäktade han snarast ett ännu längre gående
program. Länge var Tardieu också en av de mest
ivriga motståndarna till Locarno-politiken och
Bri-ands internationella utjämningssträvanden
överhuvud. Dessa båda mäns nu förverkligade
samverkan i en ministär är därför ett betydelsefullt
tecken på den franska opinionens utveckling, och
denna namnkonstellation ger även Tyskland den
starkaste garantien för att de från fransk sida
ingångna avtalen verkligen också skola godtagas av
alla mera betydande meningsriktningar j Frankrike.
Som en i viss mån symbolisk händelse framstår
mot denna bakgrund Clemenceaus i november vid
88 års ålder inträffade död. Den gamle "tigern" var
under de sista åren av sitt liv en isolerad man. Hans
egentliga fredsprogram: en permanent engelsk—
fransk—amerikansk allians mot ett ständigt
övervakat och nedtryckt Tyskland, hade icke segrat.
Hans oförnekliga förtjänst att framför andra lia varit
den som 1917—18 räddade Frankrike från nederlaget
hade icke åt honom bevarat samma diktatoriska
auktoritet under fredsåren, och innan sin död hade
han fått se Frankrikes politik beträda andra vägar
än dem han velat vandra. Hans mäktiga
personlighet bevarade emellertid till det sista sitt grepp på
det franska folkets känslor och åskådning.
Den tyska koalitionsregeringen under den
socialdemokratiske rikskanslern Müllers något osäkra
ledning hade genom Stresemanns bortgång förlorat
åtskilligt av sin auktoritet. Visserligen har
efterträdaren på utrikesministerposten, Curtius, likaledes
av tyska folkpartiet, redan vetat skaffa sig en
betydande pondus och ingalunda visat sig ovärdig att
upptaga Stresemanns fallna mantel. Det allmänna
politiska och ekonomiska läget iTyskland ter sig
emellertid i allt högre grad labilt. En allt starkare oro
framträder på inånga håll över det oerhört pressande
direkta skattetrycket, icke minst ökad genom den
dyrbara kommunalpolitiken. Man frågar sig med
bekymmer hur länge den tyska industrien skall kunna bära
den dubbla bördan av den väldiga utländska
skuldbördan och de stora skatterna till stat och kommun. Det är
vissheten om att trycket i bägge dessa hänseenden
måste komma att väsentligt ökas genom den under
förberedelse varande "mobiliseringen" av en, större
del av skadeståndsskulden som främst ligger bakom
motståndet mot Tysklands nya åtaganden i Haag.
Den av det tysk-nationella folkpartiet under
Hilgenbergs ledning framdrivna folkomröstningen om
Young-planen. vilken ägde rum den 22 december, gav
visserligen det förutsedda negativa resultatet. Dock
avgåvos över 5 800 000 röster för Young-planens
avvisande, en vinst av över 1 700 000 röster mot siffrorna
vid "Volksbegehren" i oktober. Hilgenbergs ledning
av partiet har emellertid framkallat en kris inom
dettas led: de mera moderata elementen bland de
tysknationella ville ej gå med på det hätska
fördömandet av hela den Stresemannska politik, som dock på
fem år lett till en så väsentlig förbättring av hela
Tysklands yttre läge. Denna splittring har visat sig
skada partiet men icke upphäva tendenserna till en
extrem högerförskjutning. Denna kommer dock nu-
mera — såsom bl. a. nyligen förrättade kommunalval
i Bayern och lantdagsval i Thüringen tydligt utvisat —
icke de tysk-nationella utan i främsta rummet Hitlers
fascistiskt färgade "nationalsocialister" till godo.
Synnerligen belysande för stämningen inom
inflytelserika industri- och finanskretsar i Tyskland blev
utvecklingen av "affären Schacht" — eller
riksbankschefen Hjalmar Schachts konflikt med riksregeringen
rörande Tysklands nya förpliktelser vid
skadeståndsuppgörelsen. Schacht, som i egenskap av expert
deltagit i utarbetandet av den ursprungliga
Young-planen, förklarade i december att han vägrade taga
ansvaret för de i Haag i augusti beslutade förändringarna
och på denna grund vägrade sin medverkan till tyska
riksbankens insats i bildandet av den internationella
skadeståndsbanken. Schachts offensiv mot
riksregeringen var desto farligare som han åtnjuter stort
personligt anseende och i egenskap av riksbankschef
— enligt av de allierade påyrkad bestämmelse i
Dawes-planen — intager en mot regeringen oberoende
ställning. Angreppet från Schacht hotade i hög grad
uppgörelsen i Haag; riksregeringen handlade emeller
tid med beslutsamhet, väpnade sig med ett
förtroendevotum och förklarade sig i nödfall beredd att i
lagstiftningsväg sätta annat tyskt bankinstitut i
riksbankens ställe för medverkan i skadeståndsbanken.
Schacht gav slutligen med sig; affären ledde
emellertid till finansministerskifte: socialdemokraten
Hilfer-ding ersattes av Moldenhauer av tyska folkpartiet.
Sedan även kabinettet Tardieu—Briand beväpnat
sig med ett förtroendevotum (343 röster mot 17 och
235 blankröstande) efter en stor kammardebatt och
den brittiske finansministern Snowden låtit förstå att
han var tillfredsställd med de i augusti uppnådda
fördelarna, var det tydligt att konferensen skulle leda
till förutsedda överenskommelser. Den andra
Haag-konferensens egentliga syfte var en närmare
utformning av augustibesluten, i samband varmed
reglementet för den till Basel förlagda skadeståndsbanken
skulle utarbetas, desslikes de slutliga
evakueringsbestämmelserna för Rhenlandet uppgöras osv. Den
häftigaste striden kom att stå om det från fransk sida
hävdade kravet att i händelse av Tysklands "uppsåtliga
vägran" att fylla sina betalningsförpliktelser återigen
kunna tillgripa politisk-militära påtryckningsmedel,
enligt fredstraktaten, närmast en förnyad ockupation,
något som man från tysk sida under inga
omständigheter ville höra talas om. Slutligen fann man
emellertid en kompromissformel. I både Tysklands och
Frankrikes fall gällde det för övrigt här närmast en
fråga om apparence. Varje välinformerad person vet
att sedan ockupationen en gång helt upphört — vilket
enligt överenskommelsen inträffar under sommaren
1930 — kan den ej ånyo upptagas utan att utlösa en
allmän europeisk kris. Skadeståndsfrågans politiska
sida är därmed i det väsentliga avvecklad. Även
i fråga om dess ekonomiska sida togs ett stort steg
framåt, i icke ringa mån genom Kreuger-koncernens
insats i form av det lån på 500 millioner mark till
tyska riket, varom preliminärt avtal under ingenjör
Ivar Kreugers medverkan även uppgjordes samtidigt
med Haag-konferensen. Man väntar sig att
Tyskland före 1 oktober 1930 skall bli i stånd att
"mobilisera", dvs. på privata händer placera låneobligationer
för åtminstone 300 millioner dollar, huvudsakligen för
skadeståndsändamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
