Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 8 febr. 1930 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 febr. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
77
Haag-konferensens resultat bedömes både i
Tyskland och Frankrike ofta mycket pessimistiskt. I
Tyskland har huvudsyftet alltid varit att frigöra sig från
Versailles-fredens tvångs- och kontrollsystem. För
detta syfte har man varit beredd att betala ett
ganska högt pris i fråga om finansiella prestationer.
Frigörelsesyftet har nu i det närmaste vunnits.
Rhen-ockupationens saga är snart all. Den allierade
militärkontrollen har avskrivits. Nästa steg gäller
Saar-gebitet, där fredstraktatens termin för den definitiva
folkomröstningen — i vilken Frankrike icke har
några utsikter — är satt till 1935, men där man även
hoppas på en tidigare utrymning. Det finansiella pris
Tyskland måst betala för dessa politiska framgångar
är emellertid mycket högt. Det finnes ingen som helst
visshet för att Tyskland i längden skall kunna gå i
land med Young-plänens prestationer. I varje fall
är det absolut visst att denna uppgörelse endast är
ett nytt provisorium, en etapp på krigslikvideringens
långa och mödosamma väg.
I Frankrike hyser man alltjämt oro inför lättandet
av det politiska trycket på Tyskland. I många
kretsar resonerar man som så att när nu Tyskland med
ett högt finansiellt pris återvunnit sin politiska
rörelsefrihet så kommer det härnäst att begagna sin
politiska rörelsefrihet till att lätta sin finansiella börda.
Resonemanget är i viss mån obestridligt riktigt;
utvecklingen i fråga är emellertid oundviklig. Det
finnes ingen fredlig väg tillbaka till Versailles-fredens
tvångssystem. Den enda väg som erbjuder garantier
för en fredlig utveckling är den som fört från Locarno
till Haag.
Ett land vars förhållanden även i särskilt hög grad
intresserar ej blott dess omedelbara grannar utan
även Frankrike är Österrike. På franskt håll har man
alltid med största oro betraktat
AwscAZwss-strävan-dena. Med föga mindre irritation har man iakttagit
stärkandet av Heimwehr-rörelsen, som egentligen är
en landsbygdens försvarsaktion mot det socialistiska
Wien, men som i Paris och lilla ententens huvudstäder
tillskrives diverse fascistiska och reaktionära mål.
Med glädje har man därför på alla dessa håll hälsat
det lyckliga genomförandet av den av ministären
Schober ledda författningsrevisionen. Denna utgör
en kompromiss mellan socialdemokratien och
Heim-wehr-kraven. Wiens självstyrelse har i någon mån
inskränkts, men fortfarande utgör denna
millionstad ett socialdemokratiens värn och fäste, som den
alltid varit sedan staden i 1920 års författning
tillerkändes en eljest i Europa enastående grad av egen
politisk och social rörelsefrihet. Österrike har
emellertid vunnit en ny respittid, innan de våldsamma
inre motsättningarna mogna till en ny kris.
Flottkonferensen i London är icke ett moment i
krigslikvideringen; den är i stället inledningen till ett
nytt politiskt världsläge. Grundförutsättningen för
en blivande överenskommelse är redan på förhand
klar. Den innebär ett från engelsk sida givet
erkännande av Förenta staternas krav på full jämlikhet i
fråga om flottstyrka. Ännu vid konferensen år 1927
i Genève vägrades detta medgivande, varför
konferensen också strandade. Sedan dess har emellertid
den brittiska opinionen vant sig vid tanken på den
engelsk-amerikanska jämställdheten, vilken dock
under alla omständigheter måste accepteras.
Arbetarpartiets regering, vilken står med friare händer
gentemot Frankrike än fallet var med dess företrädare
och vars finansminister i augusti i Haag faktiskt
uppsade den tjugufemåriga ententen med Frankrike är
just därigenom särskilt skickad att genomföra en
överenskommelse av denna art. Det är första gången
på 300 år som England accepterar en jämställd
delägare i fråga om det marina herraväldet, femton år
sedan man i en motsvarande situation, då aspiranten
var Tyskland, hellre valde striden. Den reella
innebörden av den kommande anglo-amerikanska
flottöverenskommelsen är sålunda ett avtal om
condomi-nium på världshaven. Detta framträder i form av
ett nedrustningsavtal till sjöss — och kommer också
faktiskt för bägge parterna att innebära om icke en
faktisk nedrustning så dock en högst betydande
inbesparing av framtida utgifter. Den egentliga
innebörden av detta är emellertid endast att det marina
herraväldet genom konkurrensens upphävande
gentemot den främste medtävlaren fås billigare än eljest
skulle vara fallet. Å andra sidan blir det också mera
fullständigt. Det politiska pris som England har att
betala för detta resultat består i ett avstående från att
göra sjöherraväldet gällande så snart detta skulle
strida emot Förenta staternas intressen. En sådan
situation måste givetvis även leda till ett allmänt
politiskt samgående och den blivande
engelsk-amerikanska flottöverenskommelsen kan sålunda betraktas
som inledningen till en period av allmänt
engelskt-amerikanskt samförstånd — ur världsfredens
synpunkt önskvärt, men också i hög grad försvårande
kontinentala makters möjligheter att göra sig
gällande i världspolitisk skala. Det sättes punkt för den
europeiska allianspolitikens epok.
De mindre sjömakterna, av vilka endast tre,
nämligen Frankrike, Italien och Japan, världspolitiskt sett
komma i betraktande torde i denna situation främst
eftersträva att tillgodose sina mera lokala intressen.
För Italien gäller det att hävda sina anspråk på full
jämställdhet med Frankrike i Medelhavet, för
Frankrike att fortfarande även på den atlantiska kusten
utgöra en faktor att räkna med och för Japan som
förblir sjömakten nummer tre att fortfarande ostört
upprätthålla sitt lokala herravälde kring de egna
öarna och de kinesiska kusterna.
Den kommunistiska regimen i Ryssland har under
Stalins ledning sedan två år tillbaka gripit sig an med
uppgiften att kollektivisera det ryska jordbruket.
Detta innebär socialismens genomförande även på
landsbygden. Under de allra sista månaderna har
denna politik i utomordentlig grad skärpts och lett
till en våldsam jäsning bland de ryska
bondemassorna. Även om dessa ej äro i stånd att aktivt
inverka på den ryska politikens ledning, torde deras
passiva motstånd dock nu som tidigare visa sig vara
att räkna med. Om någon böjelse från de dugligare
bondeelementens sida att medverka till lantbrukets
socialisering synes det ej vara tal. Den största risken
ligger måhända i faran för en katastrofal nedgång i
jordbrukets produktivitet. Marginalen är i Ryssland
med dess snabbt växande folktal icke stor mellan
nödtorftig folkförsörjning och allmän nöd.
Stockholm den 31 januari 1930.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
