Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 29 mars 1930 - Kommunikationsmedel inom större samhällen, av J. Körner - Notiser - Väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 febr. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
191
mindre uppmärksamhet än de kräva, då man på
allvar söker tränga dessa månghövdade spörsmål
närmare in på livet. Min framställning avser att i
dessa stycken söka utgöra en komplettering.
Det återstår att säga några ord om de olika
trafikmedlens samordnande sins emellan och med
eventuella snabbtrafiksförbindelser. Härmed upprullas i
själva verket ett omfattande komplex av frågor, som
det ej kan bliva tal om att i detta sammanhang
dryfta mera ingående. Egna åsikter torde f. ö. med
avseende på de allmänna riktlinjerna ej skilja sig
mera väsentligt från dem som dominerat vid
liknande diskussioner utomlands, vilket givetvis ej
hindrar att divergenser kunna uppstå vid
behandling av särskilda fall.
Att de allmänna gatukommunikationernas
utveckling bäst befordras under enhetlig kontroll torde
numera vara erkänt så gott som allestädes, och
auto-mobilens inträde på området torde snarare hava
påskyndat utkristalliseringen av denna tes än tvärt om.
Endast under denna förutsättning föreligga de bästa
möjligheter för anpassning av de olika trafikmedlen
sinsemellan och efter allmänhetens behov på mest
ekonomiska sätt. De mera betydande undantagen
från centraliseringsprincipen, t. e. London, torde
närmast kunna betraktas som belägg för dess riktighet.
Vid bedömande av de olika trafikmedlens
arbetsuppgifter äro givetvis att beakta andra synpunkter
än de rent driftekonomiska, men dessa böra dock, så
vitt jag kan förstå, vara i väsentlig grad ledande. I
varje fall synes skäligt, att där skillnader i
driftkostnader äro förhanden, dessa även böra komma
till synes i taxorna. Ett motsatt förfarande leder
till subsidiering av ena parten på andras bekostnad,
vilket näppeligen kan vara sunt och till nytta för
det allmänna.
Utgår man från att spårvägssystemet även
framdeles bör upptaga den tyngre trafiken, vilket ur
såväl trafikteknisk som ekonomisk synpunkt är
berättigat, är det självfallet av betydelse, att denna dess
uppgift i möjligaste mån underlättas genom
framsynta stadsplaneåtgärder. Som exempel erinras om,
hurusom i Berlin en rätt väsentlig del av
spårvägs-linjerna t. o. m. tämligen långt in i den egentliga
staden förlagts på eget område i breda och förnämliga
gator. Sådana exempel är kanske ej alltid så lätt
att följa, men sannolikt finnas då och då möjligheter
att beakta. Det bör härvid erinras om, att hit-
hörande åtgärder samtidigt komma den allmänna
trafiken till nytta.
Man sätter ofta sitt hopp till tunnelbanor, när
trafikfrekvensen blir för svår ovan jord. Dagspressen
har måhända ibland något lättsinnigt umgåtts med
dylika uppslag. Förr eller senare måste vi givetvis
ha dem, kanske ganska snart, men det bör
ihågkommas, att dessa företag på grund av sina enorma
kostnader åtminstone i en stad som Stockholm måste
inskränkas till det minsta möjliga. Sannolikt kunna
vi inom överskådlig tid ej räkna med mer av den
sorten än ungefär vad som först föreslogs av 1908
års kommunikationskommitté och i efter de ändrade
förhållandena modifierad form senast framförts av
stadsplanedirektör Lilienberg. Det förtjänar kanske
nämnas, att man i den amerikanska fackpressen på
senare tid upprepade gånger sett den åsikten hävdas,
att fullständiga expropriationer av områden för banor
i gatuplanet ej sällan ställa sig billigare och böra
förordas framför tunnelprojekt. Kort sagt, man bör
inför möjligheten av underjordsförbindelser ej glömma,
att den till omfånget vida övervägande delen av
trafiken säkerligen allt framgent kräver gatuplanet och
inrätta sig därefter.
Förortstrafiken kräver sitt särskilda kapitel, som
ävenledes här måste lämnas åsido. Jag kan
emellertid ej underlåta den reflexionen, att man för några
decennier sedan synes hava ställt sina fordringar och
förhoppningar på detta trafikmedel i viss mån högre
än nu. I sanning en paradox, då vi nu tack vare
automobilens trafikuppfostrande inverkan vants att
ställa våra fordringar högt. Slagordet
"snabbspårvägar", där tonvikten nog snarast bör läggas på
senare delen i stället för på det förledande prefixet,
synes ha sin andel i denna utveckling. Om den har
varit av godo eller ondo är kanske ej så lätt att säga.
Givetvis har sparats en del anläggningskostnader.
För egen del tror jag emellertid, att man vid
planering för framtiden nu bör gå in för en teknik på detta
område, som bättre motsvarar tidens fordringar och
möjligheter, framförallt med hänsyn till
befordrings-liastighet och bekvämlighet, Härvid är ej tillräckligt
sörja för god tracé och beredande av hinderfria
infarter inom stadsområdet, utan mycket är säkerligen
därjämte att göra med avseende på den rullande
materielens utbildning och trafikens organisation,
synpunkter som jag i detta föredrag behandlat som
huvudspörsmål.
NOTISER
Väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation.
Regeringen har nu avlämnat proposition om väg- och
vattenbyggnadskårens omorganisation. Enligt förslaget
skall sambandet mellan väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och kåren upphöra samt kåren vara underställd
försvarsdepartementet och ej som hittills
kommunikationsdepartementet. Kårens uppgift skall vara att vid
krigstillfälle tillhandahålla personal — utöver den i arméns
stater och reserver upptagna — för bestridande av
sådana befattningar vid armén, vilka fordra såväl
särskilda ingenjörstekniska insikter som militära
kunskaper av annan art än dem, värnpliktsutbildningen avser
att bibringa, att meddela ovannämnda personal för ända-
målet i fråga erforderlig utbildning, att biträda de
militära myndigheterna vid handläggning av sådana
ärenden som fordra tillgång till särskild väg- och
vattenbyggnadsteknisk sakkunskap, samt att rullföra landets
väg- och vattenbyggnadsingenjörer med hänsyn till
deras ändamålsenliga användning vid krigstillfälle. Den
i sakkunnigeförslaget av år 1925 berörda frågan om
kårens utvidgning till att omfatta andra grupper av
tekniskt utbildad personal än väg- och
vattenbyggnadsingenjörer anser försvarsministern ej böra upptagas till
prövning, förrän erfarenhet vunnits angående
verkningarna av den redan bestående väg- och
vattenbyggnadskårens omorganisation. Kåren skall enligt förslaget
utgöra en reserv av ingenjörsutbildad personal och
anknytas till fortifikationen. Kåren skall emellertid
icke inordnas bland arméns reserver utan bilda en i för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
