Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 26 april 1930 - Upplåtelsegrunder för kronans vattenfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 april 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
’248
tid, enligt styrelsens erfarenhet, 1910 och 1911 års
bestämmelser visat sig alltför vidlyftiga och tyngande.
Som bevis härför anfördes bl. a. att författningen
föreskriver att vattenfall efter upplåtelsetidens slut
skall återställas i bebyggt skick, ehuru det mången
gång kan vara önskvärt att en arrendator får
bortföra sin såg, kvarn e. d., vars förvaltande i en
framtid knappast kan anses vara en statsangelägenhet,
vare sig ur det allmännas synpunkt eller ur statens
affärssynpunkt. Likaså ansågs föreskriven kontroll
av vattenverksbyggnadernas konstruktion och
utförande m. m. vara onödig när byggnaderna icke
skola tillfalla kronan.
På grund härav gjorde styrelsen framställning om,
att i vederbörande författning måtte inryckas ett
bemyndigande för kungl. maj:t, att medgiva de
undantag, som med hänsyn till vattenfallslägenhetens
storlek, beskaffenhet och läge eller andra omständigheter
kunna vara påkallade.
I avgivna yttranden förklarade sig såväl
kammarkollegium som vattenkraftföreningen icke ha något
att erinra mot den av vattenfallsstyrelsen föreslagna
författningsändringen. Under åberopande av vad
sålunda anförts föreslog kungl. maj:t i proposition till
1927 års riksdag sådan ändring av gällande
förvaltningsgrunder för kronans vattenfall, att, där
upplåtelsen avser en tid av högst 25 år samt uttagande
av, vid vattenfall i Dalälvens vattensystem eller
söder därom, högst 300 turbinhästkrafter, eller, vid
vattenfall norr om Dalälvens vattensystem, högst 500
turbinhästkrafter, kungl. maj:t måtte medgivas rätt
att bevilja undantag från tillämpningen av dessa
grunder, där så prövas lämpligt. I propositionen
uttalade vederbörande statsråd tvivel rörande
ändamålsenligheten av upplåtelsegrunderna jämväl
beträffande övriga kronofall men ansåg sig icke på
grund av bristande utredning kunna föreslå lindring
däri. Propositionen bifölls av riksdagen och de nya
bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli samma år.
I slutet av år 1927 framfördes ånyo kravet på
mindre betungande upplåtelsevillkor för kronans
vattenfall, denna gång i skrivelse till kungl. maj:t
från vattenkraftföreningen. Föreningen hänvisade
därvid till sina tidigare, på utförlig motivering
stödda yrkanden i frågan och framhöll särskilt vikten
av att avskaffa stadgandena rörande skyldighet för
nyttjanderättshavarna att utan lösen avstå sina
anläggningar till staten. De medgivna
upplåtelseperioderna voro visserligen av sådan omfattning att
kraftanläggningarna hunne avskrivas, men ett äldre
vattenkraftverks värde berodde dock till stor del på
de successiva förbättringar och moderniseringar, som
utföras, och i mindre grad på de kostnader, som
ursprungligen nedlagts därpå. Ifrågavarande
stadganden kunde för övrigt inbjuda till att en arrendator
under de sista 25 à 30 åren av upplåtelsetiden icke
blott eftersatte anläggningarnas modernisering och
anpassning till den ständigt fortgående tekniska
utvecklingen utan även uraktlät att utföra rena
underhållsarbeten. Det vore därför icke enbart
billighetsskäl, som talade för ett slopande av den fria
hemfallsrätten, utan jämväl det förhållandet att denna
kunde motverka syften, som från det allmännas
synpunkt borde befrämjas och stödjas.
Likaså ansågs den i upplåtelsegrunderna
föreskrivna kontrollen från vattenfallsstyrelsens sida be-
träffande sättet för ett vattenfalls utbyggande med
dess nuvarande avfattning verka avskräckande på en
arrendator, enär han därigenom kunde befara att
bliva ådragen större kostnader än som vore
erforderliga i hans eget intresse eller förhindras vidtaga
åtgärder, av vilka han själv kunde vara intresserad,
men som ej ha något värde för kronan.
Bestämmelserna angående nyttj anderättens förverkande, därest
kraften toges i anspråk för annat ändamål än som
ursprungligen avsetts, voro också alltför kategoriska
och föga ägnade att stimulera enskilda företagare att
utbygga kronans vattenfall.
Vidare ifrågasattes nödvändigheten av att fordra
borgen för fullgörande av upplåtelsevillkoren när det
gäller obebyggda vattenfall. I all synnerhet då det
kapital, som är bundet i ett kraftverk, är så betydande
i förhållande till naturkraftens värde, att en
arrendator under inga omständigheter kunde tänkas vilja
stå risken av arrende- eller vattenfallsrättens
förverkande. Däremot torde det mången gång vara svårt
för en nyttjanderättshavare till ett vattenfall, vilken
börjar sin verksamhet under blygsamma förhållanden,
att anskaffa borgensmän.
Slutligen framhöll föreningen att, även om
upplåtelserna av kronans vattenfall i görligaste mån
underlättas, komma dessa likväl att bliva mindre
begärliga än enskilda tillhöriga strömfall, därest
lämpliga sådana kunna för skälig ersättning förvärvas
med äganderätt. Enligt föreningens åsikt borde det
därför tagas under övervägande, huruvida icke ökad
möjlighet bör beredas enskilda företagare att med
äganderätt förvärva sådana kronan tillhöriga
vattenfall, som kronan icke önskar reservera för eget
bebyggande.
Vattenkraftföreningens skrivelse remitterades till
vattenfallsstyrelsen för yttrande. Uti sitt i slutet av
förra året avgivna utlåtande hänvisar styrelsen till
sina tidigare framställningar rörande behovet av en
genomgripande omarbetning av förevarande
bestämmelser. Styrelsen förklarade sig fortfarande hysa
denna uppfattning, även om den icke i detalj kunde
instämma i vad föreningen anfört, och hemställde att
kungl. maj:t måtte föranstalta om utredning av
frågan.
Vattenfallsstyrelsen erinrade också om det avsteg,
som gjordes år 1927, från gällande föreskrifter vid
utformande av det då träffade avtalet mellan
kronan och Sydsvenska kraftaktiebolaget angående
Karseforsen och Laholmsfallet i Lagan, varvid bland
annat bestämdes att kronan, därest kontraktet icke
komme att förlängas, hade skyldighet att inlösa
anläggningen med belopp, som motsvarade bolagets
anläggningskostnader, minskat med på visst sätt
beräknade avskrivningar.
Av här antydda förhållanden framgår, att staten
i sin omsorg att skydda sig mot alla eventualiteter
gjort alldeles för stora inskränkningar i blivande
nyttjanderättshavares rätt att förfoga över till honom
upplåten vattenfallslägenhet och det vid kraftkällan
bundna kapitalet. Dessa inskränkningar ha blivit ett
betydande hinder för upplåtelse av kronans
vattenfall, hinder av så besvärande natur att de direkt
motverka själva syftet med upplåtelsebestämmelserna.
Kravet på en omarbetning av gällande rättsregler å
detta område, så att de bättre motsvara sitt
ändamål, har därför starka skäl för sig. Detta framgår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
