Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 9 aug. 1930 - Albert Isakson †, av Nils J. Ljungzell - Det moderna vattenkraftverket (forts.). Diskussion, av C. Sundelin, S. Velander, A. Ekwall, M. Matell, Hj. O. Dahl, H. Munding, R. Carlstedt, F. Samsioe, E. Zachrisson, C. Kiessling, G. Löfgren, A. Hansson och A. Decker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 JuLI 1930
TE KNISK TIDSKRIFT
471
sekreterare ocli tidvis överingenjör i Patent- och
Registreringsverket. 1885 tjänstgjorde han även vid
Tekniska högskolan och föreläste där i mekanik. Sin
huvudverksamhet som skepps- och maskininspektör i
Lloyd’s Register började Isakson 1888. Sedan 1889
var han därjämte skeppsmätare i Stockholm.
Isakson gjorde sig gällande inom flera områden.
Han var bl. a. 1909—18 stadsfullmäktig i Stockholm,
från 1911 ledamot av styrelsen för Stockholms
navigationsskola, 1909—12 ordförande i Svenska
teknologföreningens avd. för Skeppsbyggnadskonst, vidare
regeringsdelegerad för Sverige vid
livräddningskon-gresserna i Le Havre 1901, Nantes 1902 och London
1924 samt generalsekreterare vid fjärde Nordiska
sjöfartsmötet i Stockholm 1897. Särskilt som expert på
skeppsmätningsfrågor gjorde Isakson sitt namn
känt ej endast hemma utan även i utlandet. Han
skrev uppmärksammade avhandlingar i
sjöfartsstatistik och skeppsmätningslagstiftning. Som
Lloydin-spektör tillvann sig Isakson stort förtroende bland
redare och assuradörer samt erhöll från
klassificeringssällskapets sida många bevis på erkännande.
Organiserandet av frivillig räddningsverksamhet av
skeppsbrutna låg honom varmt om hjärtat, och han
gjorde på detta område en mycket vacker insats. I
Svenska teknologföreningen var Isakson en mycket
aktiv ledamot och höll där flera föredrag samt deltog
med liv och lust i skeppsbyggarnas diskussioner. Hans
sakliga inlägg kryddades ofta av anekdoter, och han
berättade på senare år gärna om tidigare händelser
och erfarenheter.
Isakson intresserade sig livligt för segelsporten och
var själv en skicklig rorsman och kännare av
Sveriges farvatten. Hans varma intresse för ungdomen
och sjölivet tog sig ett spontant uttryck i den stora
donation han vid sin död lämnat för att bereda till-
fälle för studerande vid Stockholms allmänna
läroverk och högskolor att genom sommarvistelse i
skärgården "vinna den erfarenhet i segling, rodd, fiske,
båt- och motorskötsel m. fi. praktiska värv samt
framförallt den levande uppfattning om och
förståelse för den svenska kustbefolkningens levnadsförhål-
landen och mentalitet samt den kärlek till svensk
natur, som äro av betydelse för väckandet och
utvecklingen av handelskraftig fosterlandskänsla hos
den del av Sveriges ungdom, ur vilken många av
landets ledande män i sinom tid skola utgå".
Albert Isakson var en god kamrat och angenäm
sällskapsmänniska, varför saknaden nu är stor bland
hans många vänner. Hans minne skall länge leva.
Nils J. Ljungzell.
DET MODERNA VATTENKRAFTVERKET.
DISKUSSION.
(Fortsättning fr. sid. 460.)
Civilingenjör C. Sundelin redogjorde för en del
problem i samband med planeringen av Lanforsens
kraftverk. Han påpekade, hur utformningen av intaget
påverkas av isförhållandena; om stora svårigheter på
grund av is befaras, böra grindarna förläggas bakom
in-tagsluckorna, så att rensning lätt kan företagas. Vid
Lan-forsen hade detta ej ansetts nödvändigt på grund av
Dalälvens förestående profilreglering, varigenom torde
vinnas stor lindring i nu tidvis uppträdande issvårigheter.
För att gardera sig mot driftsavbrott hade dock intaget
försetts med en överbyggnad, som kan uppvärmas, och
vidare tänkte man installera en mekanisk grindrensare.
Med hänsyn till att verket skall leverera kraft dels
till Stockholm, dels till Sandviken och dels samarbeta
med Älvkarleby kraftverk, hade man för ernående av
flexibilitet och lättskötthet måst ställa stora anspråk
på utformningen av det elektriska systemet. Särskilt
hade man ansett det vara av vikt att anordna
hjälpmaskineriet på möjligast rationella sätt och därigenom
förenkla maskinpersonalens arbete. Flertalet
hjälpmaskiner drivas med växelström. För
regulatoroljepumparna hade man för ernående av driftsäkerhet hos
kaplanturbinernas ömtåliga regleringsorgan ansett
likströmsdrift nödvändig, trots den utökning av batteriet,
som denna åtgärd nödvändiggjorde.
Talaren betonade även vikten av ett väl genomtänkt
utförande av ledningarna för olja, vatten och luft och
demonstrerade i samband härmed kopplingsschemat för
ledningarna.
Professor S. Velander framhöll, att man vid
planerandet av kraftverk måste utgå från det centrala i
problemet, nämligen att på lämpligaste sätt tillfredsställa
konsumtionen. Den gamla åsikten att
bottenbelastningen bör tagas med vattenkraft och spetsarna med
ångkraft är ofta felaktig, ty ångkraft är naturligt
lämpad för konstant drift, som möjliggör låga
energikostnader, under det att spetsenergien ställer sig mycket
dyrbar. Vattenkraftverken kunde ofta för en ringa
till-läggskostnad givas en kapacitet tillräcklig även för
spetsarna. Ett typiskt bevis för att dessa synpunkter
nu börja vinna beaktande finner man i en del nya tyska
vattenkraftverk för spetsbelastningar, där hela
vattenbehovet täckes med vatten, som pumpas upp i
konstgjorda reservoirer medelst ångkraft. Även japanerna
hade vid den internationella ingenjörskongressen i Tokio
anslutit sig till dessa synpunkter.
Ett annat problem, som ännu var långt ifrån
fulländat, var frågan om hjälpmaskineri. Detta
nödvändiga bihang komplicerar i hög grad anläggningarna, och
arbete borde nedläggas på dess förenkling. Likaså
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
