Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 9 aug. 1930 - Det moderna vattenkraftverket (forts.). Diskussion, av C. Sundelin, S. Velander, A. Ekwall, M. Matell, Hj. O. Dahl, H. Munding, R. Carlstedt, F. Samsioe, E. Zachrisson, C. Kiessling, G. Löfgren, A. Hansson och A. Decker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
TEKNISK TIDSKRIFT
21 JunI 1930
borde man vid planläggning av vattenkraftverk redan
frän början taga hänsyn till eventuella issvårigheter
och lämpligaste sättet för deras avhjälpande.
överingenjör A. Ekwall trodde ej, att han skulle
behöva uppträda som ångkraftapostel, men ville dock
betona, att man vid valet mellan vattenkraft och
ångkraft måste taga hänsyn till att ångkraftverken i alla
händelser äro nödvändiga som komplement till
vattenkraftverken under lågvattenperioder och att även ett
ångkraftverks energiproduktion kan ökas för en ganska
ringa tilläggskostnad. Man måste i varje fall jämföra
de olika möjligheterna och välja den kombination, som
ger den bästa ekonomien.
Professor S. Velander instämde i överingenjör
Ekwalls åsikt, men ville framhålla, att de faktiska
driftserfarenheterna från särskilt Tysklands ångkraftverk
visat, att ångkraft vid starkt varierande belastning
ställer sig betydligt dyrbarare än man kunnat vänta sig.
Dr M. Mateli anhöll om motivering för överingenjör
Ekwalls i hans föredrag uttalade åsikt, att den
ekonomiska dimensioneringen av tilloppsledningarna till ett
vattenkraftverk borde baseras på en vattenmängd
utgörande 60 till 80 "/o av utbyggnadsvattenmängden.
överingenjör A. Ekwall ville icke i förevarande
sammanhang ingå på en motivering av de nämnda
siffrorna, men betonade att till grund för den ekonomiska
dimensioneringen borde läggas icke så mycket det
planerade verkets utbyggnadseffekt som dess
energiproduktion.
Professor Hj. O. Dahl påpekade, att beträffande
samarbetet mellan ångkraft- och vattenkraftstationer
detsamma gäller som vid samköming vattenkraftstationer
emellan, nämligen att de automatiska regulatorerna
böra så utföras och inställas, att belastningsändringar
träffa och fördelas å de önskade verken. Man finner i
allmänhet ute vid verken, att ingen brytt sig om denna
sak.
Beträffande dimensionering anförde talaren, att den
bör väljas så att anläggningens verkningsgrad blir den
ekonomiskt bästa. Ofta hava till exempel abnormt stora
avloppsareor krävts av turbinleverantören för
innehållande av vissa verkningsgradsgarantier å turbinen.
Genom I. E. C:s nya normer för fallhöjdsberäkningen
bortelimineras detta krav från turbinleverantören och
verket kan mera oberoende genomföra den ekonomiska
dimensionsberäkningen.
Diplomingenjör H. Munding: Professor Dahls
föredrag inbjuder mera till instämmande än till kritik.
Särskilt ville talaren uttala sitt bifall till professor Dahls
definition av ett modernt kraftverk. Tillfälliga
moderiktningar få ej spela någon roll vid valet av maskinell
utrustning, men man får dock ej låta påverka sig av
rädslan för att vara alltför modern utan gå in för en
ny lösning, då goda resultat av en ny konstruktion
synas kunna uppnås. På det hela taget ansåg talaren,
att folkhushållningen hittills lidit större skada genom
för stor återhållsamhet än genom för snabb anslutning
till nya idéer. Talaren instämde med professor Dahls
åsikt, att en automatisk reglering på god ekonomi vore
av stor betydelse, och påpekade, att Kaplanturbinen
redan erbjuder ett exempel på kombinering av två
regle-ringsorgan, ledskeneapparaten och löphjulet, till ett
verkningsgradsoptimum. Principiellt kunna på samma
sätt olika aggregat automatiskt kombineras. Talaren
instämde även i professor Dahls uttalande, att man icke
behöver anse det vara till nackdel för en kraftstation
att installera turbiner av olika storlekar eller typer och
hänvisade såsom exempel till kraftverket i Lilla Edet.
Slutligen anmärkte talaren mot uttrycket
"överbelastningsförmåga" vid Kaplanturbiner såsom varande för
obestämt och framhöll, att man endast borde hålla sig
till uttrycket "maximal belastning".
Ingenjör R. Carlstedt gav exempel på några fall, där
automatisk reglering av kraftverk anordnats med gott
resultat.
Ingenjör F. Samsioe: Ingenjör Munding ansåg, att
ingen överbelastningsförmåga hos Kaplanturbinen
finnes, men enligt talarens åsikt kunde man dock med
skäl tala om en sådan. Tänker man sig nämligen en
Kaplan- och en propellerturbin monterade i samma
vattenkanaler etc., erhåller man, om verkningsgradskurvor
uppritas som funktion av effekten, för Kaplanturbinen
en flack sådan men för propellerturbinen en brantare med
utpräglat maximum. Det område, där Kaplanturbinens
effekt med bibehållen hög verkningsgrad överstiger den
effekt, där propellerturbinens maximalverkningsgrad
uppträder, borde kunna kallas just
överbelastningsförmågan. Talaren framhöll som en stor fördel, att
Kaplanturbinen bibehåller sin goda verkningsgrad vid låga
belastningar, varigenom t. e. rensning av grindar kan ske
vid denna turbin vid nedsatt strömhastighet men med
bibehållen god verkningsgrad, medan vid en
propellerturbin verkningsgraden blir urusel, när belastningen för
rensning av grinden sänkes. Talaren ansåg för övrigt,
att man icke borde vara så rädd för att betala litet mera
för att få en så god och bekväm maskin som
Kaplanturbinen är.
Professor Hj. O. Dahl varnade för att lita för mycket
på verkningsgradskurvor av den typ, som ingenjör
Samsioe ritade på svarta tavlan. De vore ytterligt
bestickande. Avsätter man i stället effekten som funktion av
vattenmängden vid viss fallhöjd, erhålles betydligt
mindre skillnad mellan de båda turbintyperna än som
skenbart visar sig av verkningsgradskurvorna. Båda
typerna ha dock sina fördelar.
Ingenjör F. Samsioe ansåg benämningen
propellerturbiner missvisande; propeller betyder ju framdrivare,
vilket icke karakteriserar turbiner av denna typ, och
föreslog i stället benämningen "skruvturbiner".
Lektor E. Zachrisson framhöll, att då vid ett
kraftverksbygge de största kostnaderna ligga i
vattenbyggnaderna, det mestadels är motiverat att ej spara för att
få sådana turbiner och generatorer, som i största
möjliga grad och på bästa sätt utnyttja
vattenkraftanläggningen. Generatorerna böra således ej, såsom tidigare
tyvärr ofta gjorts, tagas till för små, så att de ej kunna
mottaga den mereffekt, som turbinerna kunna lämna vid
en eventuellt ökad fallhöjd eller under i övrigt ändrade
förhållanden, eller så, att de ej kunna vid fullt
turbin-pådrag belastas med den effektfaktor, som nätet fordrar.
För ett långt liv hos generatorn är vidare en låg
lind-ningstemperatur önskvärd.
Beträffande frågan om antal aggregat påpekades, att
kostnaden för turbiner och generatorer blir ungefär
oberoende av antal aggregat, isynnerhet om man vid ett
större antal enheter kan välja enklare turbintyp. Det
är huvudsakligen den minskade kostnaden för
vattenbyggnaderna, som gör ett litet antal aggregat
gynnsamt ur kostnadssynpunkt. Tänker man på sådana
anläggningar, som åtminstone lära projekterats i någon av
sydstaterna i U. S. A., där turbinerna inbyggts i själva
dammbyggnaden, så är det ju tänkbart, att
byggnadskostnaderna bliva mindre genom sammanslagningen av
kraftstation och damm, och om så är, så lägger
uppdelningen av fallets effekt på ett flertal aggregat intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
