Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 6 dec. 1930 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690
TE K NIS K TIDSKRIFT
20 dec. 1930
nationalsocialisterna och för kommunisterna —
särskilt de förstnämnda — tillbakagång för alla de andra
med undantag av den katolska centern och det
närstående bajerska folkpartiet, vilka något så när höllo
sin ställning. Valdeltagandet var livligt, cirka 83 %,
och valkampanjen hade utmärkt sig för stor
hetsighet. Vad de särskilda partierna beträffar är
nationalsocialisternas framgång i sanning häpnadsväckande:
från 12 till 107 mandat och ett röstantal av cirka 6^2
million. Kommunisterna uppvisa 41/2 millioner
röstande och 76 mandat (vinst 22); socialdemokraterna
däremot gå i riksdagen tillbaka från 152 till 143.
Hilgenbergs tysk-nationella parti går tillbaka från 78 till
41 men är nu fastare enat, sedan den utbrutna
Tre-viranus-gruppen (folkkonservaliva) endast visat sig
kunna erövra 5 mandat. De borgerliga
mellanpar-tierna fortsätta sin tillbakagång: folkpartiet och
demokraterna ha nu tillsammans endast 50 mandat mot
förut 70.
Orsakerna till denna valutgång torde främst få
sökas i det starka ekonomiska betrycket, den
växande arbetslösheten och en alltmera medveten
anti-parlamentarisk stämning. De gamla partiernas
oförmåga att åstadkomma en budget har icke höjt
riksdagens anseende — redan förut icke särdeles fast
rotat — och i det av allt bredare befolkningslager
direkt kända nödläget finna attackerna mot
Young-planens av alla tyskar som orättfärdig och av de
sakkunniga som i längden omöjlig erkända börda en
mycket tacksam jordmån.
Nationalsocialisternas program är icke endast
nationalistiskt och antiparlamentariskt utan även
ganska socialistiskt färgat. Rörelsens anti-semitism
kompletteras med en omfattande anti-kapitalistisk
stämning: Youngplanen ter sig som ett det tyska
folkets slavande under det internationella
storkapitalet. Det återstår emellertid att se i vad mån
partiets socialistiska karaktär blir varaktig och ledaren,
Adolf Hitler, kommer under de kommande åren att
få mer än ett tillfälle att visa om han liksom
Mussolini är en statsman, eller om han endast är en första
rangens propagandistisk begåvning.
Farhågorna för att Tysklands utrikespolitiska kurs
skall ändras på grund av valutgången äro
ogrundade. De partier som åtminstone tillsvidare önska
fullfölja den Stresemann’ska utrikespolitiken och
upprätthålla Youngplanen förfoga fortfarande över
en stor parlamentarisk majoritet. Att det tyska
fol-ke anser fredsfördragen orättfärdiga och tämligen
enhälligt önska deras revision — den stora
majoriteten dock med fredliga medel — visste man förut.
De tyska regeringarnas ansträngningar i detta
hänseende komma hädanefter säkert att bli starkare och
mera målmedvetna än förr. Men detta är ur allmän
europeisk synpunkt knappast något att beklaga sig
över.
Farhågorna för en inrepolitisk kupp torde också
vara ogrundade. Nazi ha ännu ej nått den grad av
folkanslutning, fasthet och organisation som skulle
möjliggöra för dem att reflektera på att följa det
italienska exemplet i marschen mot Rom 1922. Och
kommunisterna ha, trots sin stora framgång, emot
sig ett fast murat och väl försvarsberett borgerligt
samhälle.
Ur det närmast föreliggande
parlamentarisk-politiska lägets synpunkt innebär valutgången otvivel-
aktigt en motgång för ministären Brüning, vars förut
svaga parlamentariska mittpartistöd ytterligare
kraftigt beskurits. Det kan nu aldrig bli fråga om någon
egen majoritet. För sin utrikespolitik kan
regeringen emellertid räkna på socialdemokratiskt stöd,
och det synes även sannolikt att de av
rikspresidenten utfärdade skatteförordningarna komma att av
riksdagen godkännas. Intill denna ånyo
sammanträder förblir dock läget ovisst. Regeringen
Brüning kommer tillsvidare att fortsätta att fungera,
eftersom varje annan kombination f. n. är utesluten.
Samma opinionstendens i konservativ riktning
som tagit sig uttryck vid valen i Tyskland återfinnes
på det hela taget runt hela Europa, Hotet av
kommande hårda ekonomiska tider synes även verka i
samma riktning. Vid stortingsvalen i Norge i
oktober blev det av kommunistiska element behärskade
arbetarpartiet kraftigt tillbakaslaget och en stor
högerförskjutning inträdde i stortinget,
möjliggörande en mera bestämd borgerlig regeringspolitik.
Venstreregeringen Mowinckel kvarstår. I Finland
har den av riksdagen såsom vilande antagna
lagstiftningen säkerställts genom att de borgerliga partierna
vid riksdagsvalen i oktober tillkämpat sig två
tredjedelars majoritet. Hade detta icke skett skulle det
måhända ej blivit möjligt att slutföra lapporörelsens
kamp mot kommunismen inom legalitetens ram. Även
landstingsmannavalen i Sverige i september utvisa,
om än i betydligt svagare mån än i Norge och
Finland, en förskjutning i konservativ riktning.
Däremot synas de just förrättade valen till nationalrådet
i Österrike ha resulterat i status quo, med en moderat
grupp, ledd av förre förbundskanslern Snober,
hållande balansen med dé kristligt sociala och
Heim-wehr-männen samt den i Österrike ganska
revolutionära socialdemokratien. Regeringen Vaugoin
(kristligt social) förblir emellertid vid styret.
Den inre politiska utvecklingen i England pekar
också med största tydlighet i konservativ riktning.
Såväl vid upprepade fyllnadsval som vid de senaste
municipalvalen har en stark förskjutning åt höger
konstaterats. De engelska konservativas svaghet är
emellertid allt fortfarande deras inre splittring.
Baldwin, vars ledarskap inom partiet trots häftiga
angrepp synes ha befästats, har numera bundit sig vid
ett åtminstone industriellt tullprogram. Frågan om
livsmedelstullarna — vilka skulle möjliggöra
preferensbehandling av importen från dominions, och vari
dessa därför se sitt främsta intresse — är ännu
svävande. I fråga om preferensbehandling av engelsk
industriell export till dominions synas dessa föga
böjda för tillmötesgående och se i allmänhet endast
på sina egna omedelbara intressen. Det stora
em-pire-trade-problemet är därför till ytterlighet
komplicerat och endast så mycket synes visst att efter en
inom kort sannolikt inträffande konservativ
valseger England kommer atF övergå till
industriprotek-tionism. Arbetarregeringens växande svårigheter
och motgångar, arbetslöshetens katastrofala stegring
(’nära fördubbling sedan MacDonalds
regeringstillträde) och även dess allt tydligare inre splittring
mellan orubbliga frihandelsanhängare (Snowden) och
begynnande tullsympatier, mellan moderata och
radikala. mellan den äldre och yngre partigenerationen
m. m. komma sannolikt att inom några månader
framtvinga parlamentsupplösning och nyval. Endast en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
