Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 jan. 1930
ELEKTROTEKNIK
denna föreslagna till-.
låtna påkänning
genom långtidsprov.
[-Längdutvidgnings-koefficienten-]
{+Längdutvidgnings-
koefficienten+} är
0.000023, således
densamma som för
aluminium. Även
specifika vikten är
densamma som för
aluminium, således för
lina cirka 1,04 •
• 2,70 = 2,80.
Olägenheten med
aldreylina är att
den är så lätt,
varigenom större
avstånd mellan linorna
erfordras med
hänsyn till risken för
linsammanslagning. Vid
hängkedjor måste
dess.utom större avstånd mellan lina och stolpe
användas eller också hängkedjorna belastas med vikter
för att linan icke skall komma för nära stolpen.
Vid hängisolatorer och lokal islast i ett spann, under
det att övriga spann äro isfria, är nedhängningen
större än för i elektriskt hänseende motsvarande
kopparlinor, varför aldreylinorna måste uppspännas
starkare.
Det skall bli av intresse att se, vilka erfarenheterna
bli på denna provsträcka. Vad man närmast ställer
sig tveksam om är hur linan kommer att förhålla
sig i korrosionshänseende. Om man hade haft en
aluminiumlina med endast 98,7 % renhet, hade man
härvidlag varit mycket betänksam. Det påstås
emellertid, att de i linan förefintliga främmande
metallerna skulle med aluminium bilda en kemiskt sett
mycket beständig legering.
D. Jämförelse mellan kopparlinor oeh
stålaluminiumlinor, speciellt vid linjer för cirka 132 kV spänning.
Av det föregående framgår, att bronslinor endast
torde ifrågakomma för specialändamål, att
helalumi-niumlinor i allmänhet äro mindre lämpliga för
viktiga linjer och att större erfarenhet beträffande linor
av aldrey eller liknande aluminiumlegeringar är
nödvändig, innan dylika linor mera allmänt kunna
användas. Under sådana förhållanden har man för de
strömförande linorna i huvudsak att välja på koppar
och stålaluminium.
1. Jämförelse mellan linornas egenskaper.
De egenskaper, som göra kopparn särskilt lämplig
som strömförande ledare, äro dess stora
ledningsförmåga, dess pålitliga mekaniska egenskaper, dess
beständighet och dess höga skrotvärde. Den senare
egenskapen är icke minst viktig, då det ofta händer,
att linarean på en linje måste ökas på grund av ökad
belastning på ledningsnätet.
Olägenheterna av kopparn är dess relativt låga
hållfasthet. Vid spänningar från 110 kV och uppåt
kan även kopparns höga ledningsförmåga innebära
en nackdel. Vid måttliga anspråk på linans
överföringsförmåga blir nämligen diametern hos en
kopparlina väl knapp med hänsyn till koronaförlusterna.
Fig. 12. Spännings-töjningsdiagram för 63,6 mm! aldreylina.
Vid 220 kV blir denna synpunkt av än större
betydelse. Då koronaförlusterna som bekant äro
beroende av linans ytterdiameter, så har man på sina
håll börjat använda ihåliga kopparlinor.
Olägenheten med koronaförlusterna har man i stort
sett kommit ifrån vid stålaluminiumlinan. Linans
diameter blir vid samma elektriska ledningsförmåga
betydligt större än vid koppar. Hållfastheten kan
även inom vissa gränser varieras genom att använda
större eller mindre stålkärna. På grund därav kan
spännvidden ökas och linorna uppspännas kraftigare.
Detta är den största fördelen hos
stålaluminium-iinorna. Fördelen blir än mera påtaglig i de fall, då
linarean ur överföringssynpunkt kan vara ganska
måttlig. Detta är ofta förhållandet vid linjer för
cirka 132 kV spänning.
Stålaluminiumlinan har emellertid även en hel del
olägenheter. För det första är det ju med hänsyn till
beräkning, tillverkning, provning och montage en
komplikation att tvenne metaller ingå i linan. Stor
omsorg måste nedläggas vid linornas tillverkning.
Vid tillverkningen får försiktighet iakttagas, så att
icke föroreningar inblandas, t. e. i form av
kopparstoft, som sedermera kan åstadkomma korrosion.
Stållinans förzinkning måste vara synnerligen väl
utförd. Linans livslängd är ju i hög grad beroende av
densamma. Ur denna synpunkt vill man helst som
ytterligare skydd ha tvenne lager av aluminium runt
stålkärnan, lindade i motsatt riktning mot varandra.
En sådan konstruktion är även önskvärd för att man
vid växelström skall slippa från de extra
virvel-ströms- oeh hysteresisförluster, som uppkomma i
stållinan, då man endast har ett lager aluminium omkring
kärnan. Vid mindre areor är det emellertid praktiskt
taget icke möjligt att åstadkomma en sådan
konstruktion, enär man med hänsyn till lindragningen
icke kan använda alltför klena aluminiumtrådar.
Först då man kommer upp i aluminiumareor på cirka
120 mm2 kan man få tvenne lager av tillräckligt
grova aluminiumtrådar.
Provningen av stålaluminiumlinor har visat sig
vara en betydligt besvärligare och kostsammare
procedur än vid kopparlinor. Till en del kan detta
givetvis bero på att respektive fabrikanter ännu icke äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
