Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 3 MARS 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
REMI
Redaktör: Evert Norlin
INNEHÅLL: Några data ur Kosta glasbruks historia, av civilingenjör G. W:son Cronquist. — De senaste fram
stegen inom den tekniska elektrokemien, av civilingenjör Gösta Angel. — Litteratur.
NÅGRA DATA UR KOSTA GLASBRUKS HISTORIA.1
Av civilingenjör G. W:son Cronquist.
Av de glasbruk, som nu arbeta i Sverige, är Kosta
det näst äldsta, anlagt år 1742. (Det äldsta
är Limmared, anlagt året innan, 1741). Kosta erhöll
sitt namn av grundarna, landshövdingarna Koskull
och Stael von Holstein, genom att förena bägge
namnens första stavelser. Bruket hette för övrigt
under den första tiden Kostala. Kosta glasbruk
har under sin långa tillvaro alltid varit det största
glasbruket i landet och utgjort skola för svenska
glasbruksteknici, glasblåsare och glasslipare och
har till sin verksamhet knutit många berömda namn.
Bland kemister är det av intresse att anteckna att
under 1840-talet en broder till Jöns Jakob Berzelius var
förvaltare och högst antagligt är, att J. J. Berzelius
lämnat uppslaget till användningen av en järnfri
kalk från Älvestorp. Denna kalk användes
fortfarande av hela Sveriges glasindustri.
Råmaterial.
De ursprungliga råmaterialen för
glastillverkningen i Kosta voro krossad kvarts med hög
kisel-syrehalt, pottaska, som erhölls genom att bränna
ved och salpeter, som man fick ur stallgödsel med
tillsats av pottaska. På grund av den ojämna
halten av alkaliska jordarter i dessa råmaterial, blev
givetvis sammansättningarna på glaset mycket
varierande, och detta är anledningen till att det gamla
glaset lätt angripes av sjukdom, så att det blir
matt, ja, t. o. m. kan falla sönder. Yi se det
lättast på de gamla fönsterrutorna, som skifta i alla
färger på grund av sin lättlöslighet. Även färgen
måste på grund av den varierande halten av tunga
metalloxider variera ganska avsevärt. Ett absolut
vitt glas kunde icke åstadkommas, och de svaga
nyanser i grått, grönt och gult, som dåtida glas
förete, är ingalunda, som konstkritici i våra dagar
anse resultat av långvariga ingående försök för att
få fram en viss subtil färg, utan helt enkelt därför
att råvarorna voro orena och någon annan färg icke
då kunde åstadkommas. Sammansättningen
utgjordes vanligen av 3 dubbla mått aska mot kvarts,
som frittades ovanpå ugnen. Först på 1770-talet
började kalk användas. På instruktion av Stael
von Holstein började inspektören på Kosta 1746 att
i Referat av föredrag, hållet på Svenska
teknologföreningens avd. för kemi och bergsvetenskap sammanträde den
17 jan. 1930. Underlaget till anförandet benäget lämnat av
disp. Edw. Strömberg, Eda glasbruk i Värmland.
arbeta efter engelska recept med mönjetillsats och
därigenom kunde en så vacker kristall göras, att
ljuskronorna i svenska ministerns gemak i London
och Haag pryddes därmed. Blyhalten var ganska
hög, och allt fortfarande användes ju mönja, enär
denna blyförening är lättare att rena från koppar
och järn. Ända fram till 1860-talet bibehöll man
ganska oförändrat satsen för glasmassan, givetvis dock
att ingredienserna blevo renare och renare och
bestodo av kvarts från Smålands backar, hemlakad
pottaska från Smålands skogar, kalk från Älvestorp
och hemsjuden salpeter. I proportion: under 1840-,
50- och 60-talen 100 delar kvarts, 42 delar pottaska,
18 delar kalk, 1,2—2,0 delar salpeter. På 1860-talet
började man använda soda på Kosta, men någon
vidare fart tog ej detta förrän efter 1870 års krig. Det
var Le Blancs-soda från Frankrike, som då kom till
användning, och man övergick alltså så småningom
från kalium-kalcium- till natrium-kalcium-silikat.
Detta nya sodaglas var lättare att smälta och renade
sig lättare och var dessutom billigare, men så sent
som 1891 arbetade en pottaskekokare Hare på Kosta
med att sjuda pottaska ur avfallsved.
På 1880-talet förbättrades glaskvaliteten, i det
att en del kalk ersattes med mönja och en del soda
med ren pottaska, och man erhöll på det sättet den
s. k. halvkristallen, vars sammansättning intill
sekelskiftet var 100 delar sand, 24 delar mönja, 9 delar
kalk, 20 delar pottaska och 20 delar soda. Ungefär
är 1900 började man med det rena kali-blyglaset
till de allra högsta kvaliteterna med en
sammansättning av ca. 100 delar kvarts, 70 delar mönja, 42
delar pottaska och 5 delar kalisalpeter, och alltjämt
bibehålles denna indelning under benämningarna
lättkristall resp. helkristall.
Ugnar.
Från 1500-talet finnas bilder, som munken
Agricola gjort, varav man kan se huru 1100-talets
glasugnar voro konstruerade. Dessa enkla ugnar
användes fram till slutet av 1700-talet, ja, så sent som år
1918 revs den sista långugnen här i landet,
visserligen försedd med rost (vid Alsterfors). År 1754
började ugnarna att delvis eldas med torv i stället för
med ved, men först 1764 började man använda roster
i ugnarna. Det kan vara av ett visst historiskt intresse
att antyda att ännu så sent som 1919 eldades
glasugnar i Saint Rollox Glaswork vid Glasgow från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
