Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 sept. 1930
KEMI
69
denna kalkkoncentration, utan utlösningen
avstannar såsom en lösnings järn vikt vid en
kalkkoncentration , av 0,45 g CaO per 1 för portlandcementet och
vida mindre för blandcementet. Mattad kalklösning
håller däremot 1,26 g CaO per 1 vid vanlig
temperatur. Aluminatcementet visar ett avvikande förlopp
och synes knappast tendera mot något
jämviktstillstånd.
Avsugas lösningarna, uppstår vid ett förnyande av
proceduren en ny lägre jämviktskoncentration (med
undantag för aluminatcementet).
En närmare tolkning av portlandcementets
lös-ningshastighetsförlopp ävensom en förklaring, varför
vid lösningsjämvikt kalkkoncentrationen är så låg
som ovan antytts, ingår i ett arbete av dr G.
Haegermann, refererat nedan, varför det förbigås här.
Mätresultaten i fig. 22 äro endast anförda såsom en
jämförelse mellan de tre studerade typiskt olika
cementslagen.
Tidigare viktigare arbeten.
De första utförligare undersökningarna över
cemen-tets kalkutlösning i rent vatten äro utförda 1921 och
följande år av dr G. Haegermann20,21, som genom
fysikaliskt-kemiska mätningar klarlagt
kalklöslighets-och jämviktsförhållandena i systemet vatten-cement
under vissa betingelser. Det framgår av detta arbete
såsom dess kanske väsentligaste resultat, dels att den
mängd kalk, som utlöses ur hårdnat cementbruk icke,
som man skulle vänta, kontinuerligt tilltager med den
tid, under vilken utlösningen fått fortskrida, utan i
stället har ett diskontinuerligt förlopp, schematiskt
angivet i fig. 23, dels även att den mängd kalk, som
från en cementmängd maximalt kan upptagas av en
viss vattenmängd, vida understiger mängden kalk i
mättad lösning, även då cement- och
vattenmängderna äro sådana, att man skulle kunna förvänta
uppkomsten av mättad kalklösning. Anledningen till
dessa förhållanden är enligt Haegermann följande.
Genom vattnets inverkan på hårdnat cementbruk
Fig. 22. Lösningshastighetsmätningar å betong av portlandcement
(P), av biandcement med 30 % arseniksyrlighet (I) samt av
aluminatcement (S).
gå de kalciumhydratkristaller i lösning, som bildats
vid eementet.s hydratation (jfr Michaelis’ "Erhärtungs-
20 Lorenz, R. und Haegermann, G.: "Die Auffindung eines
Gleichgewichts zwischen Zement und Kalkwasser." (Kurzer
Auszug aus der gleichnahmigen Dissertation der
naturwissenschaftlichen Fakultät der Universität, von G. Haegermann,
bearbeitet von R. Lorenz.) Z. f. anor g. Chemie, 118, 193—201
(1921).
21 Haegermann, G.: "tiber das Verhalten von erhärtetem
Portlandzement in reinem Wasser." Zement, 11, 377—379,
388—390, 399—401, 412—413 (1922).
theorie"22), varjämte en del kiselsyra och
aluminium-oxid frigöres och övergår i gelform (kolloidal form).
Detta ävensom fortsatt hydratation av osönderdelade
klinkerrester samt en hydrolytisk avspaltning av kalk
från monokalciumsilikat och trikalciumaluminat
under kvarlämnande av kalkfattigare hydrosilikat och
hydroaluminat (jfr undersökningar av Ambronn23,
Kaisermann24 och Blumenthal25) är det väsentligaste,
som sker i intervallet a—b i fig. 23. De nybildade
gelerna ha emellertid förmågan att i sin tur upptaga
kalk ur lösningen under bildande av
adsorptionsför-eningar, vilka till skillnad från förhållandena hos
vanliga kemiska föreningar icke karakteriseras av
bestämda viktsproportioner utan vars
sammansättning, t. e. förhållandet CaO : Si02, vid jämvikt
bestämmes av lösningens kalkhalt samt den av
fördelningslagen definierade fördelningskoefficienten.
Lösningens kalkhalt kommer sålunda att vara beroende
dels av den hastighet, varmed gelfasen adsorberar
kalk, dels av den hastighet, varmed
lösningsförloppet fortskrider. Om dessa båda reaktionshastigheter
äro lika, vilket vid vanlig temperatur inträffar i
intervallet b—c i fig. 23, ökas icke lösningens
kalkhalt, trots att utlösningsförloppet hela tiden
fortskrider. Senare (intervallet c—d) överväger åter
lösningshastigheten, varigenom lösningsfasens kalkhalt
stiger till ett slutvärde (vid d i fig. 23), vilket ökar
med temperaturen samt mängden och kornfinheten
(totala angreppsytan) hos cementmaterialet. Att
lösningsfasens kalkkoncentration alltid blir
förhållandevis låg och endast utgör en bråkdel av den mättade
lösningens koncentration, då man annars skulle kunna
vänta sig mättad lösning, beror på att
fördelnings-koefficienten för kalk mellan gelfas och lösningsfas har
ett sådant värde, att vid jämviktstillstånd
kalkkoncentrationen i gelfasen är ca 7 gånger större än
kalk-koncentrationen i lösningen. Ett exempel tydliggör
Fig. 23. Lösningshastighetsmätningar å betong av
portlandcement. Schematisk bild av förloppet enligt dr
G. Haegermann.
detta. Vid en utlösningsmätning med 1,0 g
portlandcement (innehållande 0,58 g CaO) i 500 cm3 destillerat
vatten, vilken vattenmängd vid mättad lösning
innehåller 0,63 g CaO, innehöll lösningen vid jämvikt en-
22 Michaelis, W.: Zeitschr. f. Chemie und Ind. der
Kolloide, Bd. 5, häfte 1 (1909).
23 Ambronn, Tonind. Ztg, 1909, nr 28.
21 Kaisermann, Der Portlandzement, seine Hydratbildung
und Konstitution.
25 Blumenthal, F.: Dissertation, Jena 1912.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
