Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 jan. 1930
MEKANIK
41
räckligt lång, kunde utfälla kiselsyran. Även ha
försök med kalciumhydroxid, gips och kalciumklorid
gjorts, utan att praktiska resultat vunnits.
Såsom tidigare nämnts synes enda sättet att hindra
kiselsyrans skadliga inverkan vara, att vidtaga
sådana åtgärder att koncentrationen av densamma i
pannvattnet hålles på en ofarlig nivå, vilket genom
rätt enkla medel låter sig praktiskt och ekonomiskt
genomföras. Därvid utökas metoden till att omfatta
alla i pannvattnet lättlösliga salter, kolloider och
suspenderade ämnen, vilka icke genom praktiskt
genomförbara åtgärder låta sig avskiljas resp.
oskadliggöras.
Kondensatet.
Alltför ofta ser man den åsikten företrädd, att
kondensatet representerar ett idealiskt matarvatten och
att några särskilda åtgärder ej behöva vidtagas med
detsamma då det inmatas i pannorna. Har ångan
varit en kemiskt ren och gasfri vattenånga och
kondensationen skett under idealiska former, så kan
man, i det ögonblick kondensationen skett, tänka sig
att kondensatet även är fullständigt rent och gasfritt,
men då en idealisk alstring av vattenånga och en
likaså idealisk kondensation ej låta sig genomföras
i praktiken, så måste man vara beredd på att finna,
att kondensatet innehåller större eller mindre
mängder kolsyra och syre samt dessutom en rätt
förvånansvärt stor avdunstningsåterstod. Denna förorening
av kondensatet beror på, att kondensatorerna, även
de modernaste turbinkondensatorerna, alltid uppvisa
läckage, varvid kondensatet blir uppblandat med
kylvatten (råvatten). Dessutom intränger oftast luft i
kondensorsystemet redan genom sugsidan på
kondensorpumpen eller också får kondensatet tillfälle
att på väg till pannan upptaga luftsyre, vilket det
med största begärlighet gör. Att inkoppla
luftavskil-jare bakom kondensorn eller i tryckledningen har
icke heller givit tillfredsställande resultat. I det
förra fallet får kondensatet efteråt tillfälle att
upptaga luft och i det senare fallet avskiljer sig
endast en ringa del av luften (luftblåsorna). Det är
fysikaliskt omöjligt att avskilja i vattnet löst luft på
detta sätt. Det är därför nödvändigt att även
effektivt avgasa kondensatet. Tillskottsvattnet,
synnerligast det mjuka, humushaltiga vattnet, sådant det
exempelvis förekommer i vårt land, måste i varje
fall, om panncentralen vill gälla för att vara fullt
modern, avgasas förrän det inmatas.
Vid alldeles moderna och nya
kondensationsanlägg-ningar kan man möjligen hålla syrehalten i
kondensatet vid 0,5 mg/1 och därunder, vilket är
tillräckligt för att skydda mot korrosioner. Den oundvikliga
nedslitningen av kondensationsanläggningen och
läckaget på undertrycksidan medför dock med tiden,
trots noggrann skötsel, möjlighet för kondensatet att
uppfånga rikliga mängder syre från luften, vilket
syre, icke utan särskilda åtgärder, låter sig på nytt
avlägsnas ur kondensatet.
Ett turbinkondensat får dessutom, för att kunna
kallas tekniskt klanderfritt, ej äga en större
avdunstningsåterstod än 15 mg/1.
Kondensatet kan under vissa omständigheter även
innehålla farliga mängder olja. Ingår oljan i
kondensatet i form av små droppar, så kan den lätt
avlägsnas. Farligare är däremot om oljan ingår i kon-
densatet i form av en emulsion. Då lönar det sig ej
att tillgripa några mekaniska åtgärder, utan
utfällningen måste ske méd kemiska medel, som
möjliggöra att oljan åter tager form av små droppar eller
klumpar, som äro så stora, att de genom filtration
eller på annat sätt kunna avlägnas. Härvid användes
oftast alun eller aluminiumsulfat, som gör att oljan
ystar sig.
Korrosionerna.
Om också siam- och pannstensbildniiigen oftast
låter sig lätt återföras till sitt orsaksursprung och
siam- och stenbildningsprocessen i varje särskilt fall,
där matarvattnets sammansättning är känd, utan
alltför stora svårigheter låter sig behärskas, så är
detta ingalunda alltid fallet med korrosionerna.
Dessa uppträda icke allenast i ångpannorna, utan
likasåväl i matarledningarna, ekonomisers,
kondensatorerna och till och med i ångledningarna och
ångkraftmaskinerna. Frätningarna kunna icke alltid lika
lätt förklaras, då de medverkande omständigheterna
äro svåra att utgrunda och korrosionsfenomenen
uppträda under så pass olika förutsättningar. Det är
icke ovanligt att i en panncentral en panna är utsatt
för frätningar, men däremot icke en annan, och dock
använda de samma matarvatten och arbeta i övrigt
under så gått som enahanda förhållanden. Felet
ligger till sist hos matarvattnet, detta må sedan bestå
av kondensat och råvatten eller blott någondera av
dessa, men för att skapa en förutsättning för att
vattnet skall verka korroderande i pannan erfordras
vissa specifika egenskaper hos pannan, icke allenast
med hänsyn till dess konstruktiva utbildning och det
använda pannmaterialet, utan även med hänsyn till
själva förångningsprocessen, därvid
vattencirkulationen spelar en icke alldeles obetydlig roll. Det är
därför skäl att med en viss försiktighet taga på dessa
problem och allra minst falla för frestelsen att
generalisera dem. I praktisk drift har dock
korrosionsprocessens praktiskt-vetenskapliga klarläggning intet
som helst intresse, men väl de motåtgärder, som
kunna tänkas tillämpade i varje särskilt fall, för att
på ett praktiskt och ekonomiskt sätt förebygga
matarvattnets korroderande verkan.
Om vi bortse från övriga i ett matarvatten
eventuellt förhandenvarande korrosivt verkande
beståndsdelar, kunna vi generellt påstå, att korrosionerna
sammanhänga med sammansättningen och mängden av de
i en vattenånga förekommande icke kondenserbara
gaserna, bland vilka syrgasen och kolsyran äro de
aktivast korroderande, varför de även måste skänkas
en alldeles speciell uppmärksamhet. Vidare kunna vi
generellt påstå, att med stigande temperatur tilltager
gasernas korroderande verkan kraftigt och att detta,
i förening med pH-värdet och det gashaltiga vattnets
cirkulationshastighet, äro huvudfaktorerna vid
alstrandet av korrosioner.
Den på grund av syrgasen och kolsyran alstrade
korrosionens mekanism kan i stora drag förklaras
bestå däri, att järnet i vattnet övergår till
järnoxidul-liydrat, som, om fritt syre är förhanden i samma
vatten, bildar den mindre lösliga järnhydroxiden. Under
denna reaktion frigöras motsvarande mängder väte,
som polariserar metallen och hindrar vidare lösning
av järnet. Är syre tillstädes, så förenar detta sig med
det aktiva vätet till vatten. Är däremot en syra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
