Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 sept. 1930 MEKANIK 125
KABLITZ’ LUFTFÖRVÄRMARE.
När diplomingenjör Richard Kablitz för 30 år sedan
uppfann komflänsröreconomisern för förvärmning av
matarvattnet med utnyttjande av rökgasernas värme,
lanserade han en economisertyp, vilken avsevärt skilde
sig från den då brukliga G-reen-typen med släta rör. I
åtskilliga tekniska kretsar möttes dock
Kablitz-econo-misern med misstro, huvudsakligen av den anledningen,
att man föreställde sig, att rengöringen av economisern
skulle bereda praktiska svårigheter. Kablitz hade
emellertid redan från början fäst stor vikt vid att denna
detalj bleve väl tillgodosedd, och hans economiser har
därför visat sig representera en livskraftig typ, vilken
numera erhållit allmän utbredning, tack vare sitt ringa
utrymmesbehov, sin lämplighet för de nu för tiden brukliga
höga trycken och den relativt låga
anskaffningskostnaden.
Smidesjärnet har icke slagit igenom som
economiser-material, emedan den ringa väggtjockleken och
materialets relativt stora korrosion genom rökgasernas
kolsyra och svavelsyrlighet gör en smidesjärnseconomiser
mindre motståndskraftig.
Economisrar med släta rör kallas numera vanligen
"Green-economisrar", och det vore därför lämpligt att på
analogt sätt kalla de med kamflänsrör försedda
apparaterna för "Kablitz-economisrar". Jämförelsevis nytt är
bruket att utnyttja rökgasernas värmeinnehåll för
förvärmning av förbränningsluften. Man började befatta
sig med denna fråga, när matarvattenförvärmningen med
avtappningsånga etc. redan drivits till så höga
temperaturer, att något nämnvärt utnyttjande av rökgasvärmet
knappast kunde erhållas genom ytterligare förvärmning.
Rökgasvärmet måste alltså tillvaratagas på annat sätt,
och man fann snart en utväg i förvärmningen av
förbränningsluften, i all synnerhet som förbränningstekniken
med tiden utvecklats och vid moderna
eldningsanläggningar tillgången på blästerluft av hög temperatur så
småningom blivit ett ofrånkomligt villkor. "Vid eldning
på rost använder man redan lufttemperaturer upp till
250°, medan man vid kolpulvereldning knappast kan
sätta några gränser för lufttemperaturen.
Till orientering kunna följande data angivas: I en
modern ångpanneanläggning med en
matarvattentempera-tur av 120 ° och en rökgastemperatur av ’500° kan man
med en kombinerad vatten- och luftförvärmare få upp
matarvattentemperaturen till ca 240 Använder man
endast luftförvärmare, kan förbränningsluften förvärmas
till ca 340°, och med hjälp av en "restvärmeeconomiser"
(se nedan) t. o. m. till 440
De luftförvärmare som till en början vunno insteg i
ångkraftanläggningarna voro sammansatta av bredvid
varandra ställda plåtar, skilda från varandra av smala
spalter, genom vilka gas och luft cirkulera skilda från
varandra och med mot varandra vinkelräta
rörelseriktningar. Trots sin påtagliga enkelhet i
konstruktionshänseende ha dessa luftförvärmare flera olägenheter,
såsom relativt kort livslängd på grund av plåtarnas
korrosion, svårighet att åstadkomma en effektiv sotning i
de smala gas- och luftkanalerna, otätheter (om
plåtkan-terna falsas eller nitas och plåtarna genomdragas av stag
och bultar för förstyvning) och därav orsakad
inläck-ning av rökgaser i luften eller tvärtom, samt slutligen
ett begränsat temperaturområde, emedan de tunna
plåtarna deformeras vid alltför hög temperatur. En
ovedersäglig fördel innebär dock dessa förvärmares ringa
vikt.
Kablitz har sökt undgå dessa olägenheter och
framställa en solid konstruktion genom att i sin s. k.
ström-linje-luftförvärmare tillämpa de erfarenheter han vunnit
i fråga om sin ovannämnda economiser med kamflänsrör.
Luftförvärmaren består alltså, liksom economisern, av
Fig. X. Flänsrör tiil luftförvärmaren, överst ett avskuret rör.
speciella kamflänsrör av gjutjärn, försedda med
tvärgående flänsar på utsidan och längsgående flänsar på
insidan (fig. 1). Dessutom kännetecknas rören av att de
för underlättande av luftens inlopp, resp. utlopp, äro
strömlinjeformigt utvidgade, och rören ha vidare
"droppformigt" tvärsnitt. Härigenom reduceras gas- och
luftmotståndet till ett minimum, och man ernår en god
bespolning av ytorna; vid minimum av tryckförluster
erhåller man sålunda maximum av värmeöverföring.
För att den gynnsamma värmeöverföringen skall
kunna bibehållas även under driften måste man sörja
för en verksam rening av ytorna från sot och aska,
vilket i Kablitz’ luftförvärmare sker med vatteneconomisern
som förebild.
Fig. 1—3 visa rörens sammansättning i
luftförvärmaren. Rören ha cylindriska ändflänsar, som äro
insatta i öppningar i gavelplåtar av tjockt smidesjärn:
dessa äro å sin sida upphängda i en ram av profiljärn
och tryckta till densamma. Ändflänsarnas tätning mot
gavelplåtarna sker med packboxliknande anordningar,
bestående av asbest och metallringar, så att en elastisk
och samtidigt gas- och lufttät tätning i systemet uppnås.
Varje rör kan uttagas för sig ur systemet och kan fritt
utvidga sig i värmen; av denna anledning kan man till-
Fig. 2. Luftförvärmaren från insugningssidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
