Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 3 jan. 1931 - Notiser - Smältcement och specialcement — två förnämliga svenska cementtyper, av Viktor Bährner - Ett nytt termoelement - Kraftbehovet vid rörkvarnar - En intressant elektrobusslinje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betongen bör företagas under minst 3 dygn. Det vatten
som fordras för cementets kemiska processer, bör ej
tilllåtas avdunsta på grund av den höga temperaturutvecklingen
vid bindningen och hårdnandet, emedan betongens
hållfasthet då skulle försämras. Varken specialcement
eller smältcement bör därför gjutas i alltför "torr"
konsistens, varav även följer att dessa cementsorter
endast med stor försiktighet och riklig eftervattning
eller vattendränkning böra användas av cementvarufabrikanter
vid tillverkning av torrstampade cementvaror. Specialcement
och smältcement böra vidare särskilt vid pelaregjutningar
ej heller gjutas i alltför "blöt" konsistens. Lämpligaste
gjutningskonsistensen är den "våta" eller på gränsen mellan
"fuktig" och "våt".
Uppvärmning av sand och vatten för gjutning av
betong i kyla bör endast ske till en sådan temperatur,
att betongen, då den lämnar bländaren vid användande
av specialcement ej överskrider + 40 °C och vid
användande av smältcement ej överskrider + 25°C.
Vid alltför hög värme hos sanden eller vattnet kan
"ögonblicklig bindning" befaras uppkomma, vilket
har till följd att en dylik betongsats måste kasseras.
Viktor Bährner.
Ett nytt termoelement. I "Forschungen und
Fortschritte"’(10–20 dec. 1930) beskriver Regierungsrat
Carl Müller, Berlin-Charlottenburg, ett av honom nyligen
uppfunnet känsligt och tröghetsfritt termoelement.
De hittills känsligaste termoelementen för strålningsmätningar
ha uppfunnits av holländarna Moll och Burger.
Dessa element framställas så, att man löder tillsamman
två olika metallplattor, t. e. konstantan och manganin,
och utvalsar denna "termoplåt" längs med lödfogen till
så liten tjocklek som möjligt. Själva lödfogen utbreder
sig därvid relativt obetydligt. Genom att klippa ut smala
remsor vinkelrätt mot fogen erhåller man känsliga
termoelement, vilka svärtas med kolloidal grafit och
inneslutas i evakuerade glaskärl. Genom denna valsningsmetod
kan man komma ned till en tjocklek av ca 0,001 mm.
Müller har velat framställa element med ännu mindre
massa, större känslighet och mindre tröghet. Han utnyttjar
den termoelektriska kraft som uppstår mellan olika ädla
metaller eller deras legeringar. Elementen tillverkas
på så sätt, att en mycket tunn metalltråd eller ett tunt
metallblad på en del av längden eller ytan omvandlas till
en lämplig legering eller kemisk förening. Man kan på detta
sätt erhålla ytterst tunna strimlor, med omväxlande bälten
av t. e. guld och guld-palladium. Om man nämligen
överdrager hälften av ett guldblad med palladium, t. e.
på galvanisk väg, och sedan medelst en kortvarig
glödgning kan få palladiummetallen att diffundera in i
guldet, så uppstår i guldbladet en skarpt begränsad
zon av en homogen guld-palladiumlegering, vars termokraft
gentemot det oförändrade guldet är betydande.
Framställningen och monteringen av dylika tunna
trådar eller blad äro förenade med stora svårigheter,
som det tagit Müller och hans medhjälpare flera år att
övervinna. Numera framställer Müller vakuumtermoelement
med metallstrimlor om endast 0,0002 mm tjocklek samt
mikrotrådar av 0,003 mm diameter med en bandliknande
utsvällning på mitten. Genom att nian använder ädelmetaller
och deras legeringar i kombination vinner man ej blott en
höjd termokraft och stor hållfasthet hos elementen utan
även att dessa på den för strålning utsatta sidan kunna
förses med svarfning av platina.
Jämförande strålningsmätningar i Physikalische
Technische Reichsanstalt ha visat, att Müllerelementet är mer
än 10 gånger så känsligt som det bästa Moll-Burger-element.
Det har dessutom betydligt mindre tröghet, dvs. det inställer
sin termoelektriska kraft snabbare efter strålningens växlingar.
Den stegrade inställningshastigheten är värdefull särskilt vid
registrerande mätningar. Det har t. e. lyckats att medelst
instrumentet studera det för flygnavigeringen viktiga problemet
om lämplig strålningssignalering i dimma på så sätt, att
molntäckets försvagning av den synliga och infraröda
solstrålningen undersökts spektrometriskt på termoelektrisk väg.
För strålningsmätningar, vid vilka inställningshastigheten
är av mindre betydelse än känsligheten, har Müller utarbetat
en metod, vid vilken termoelementen avkylas till låg
temperatur, t. e. genom nedsänkning i flytande luft. Härvid
stegras elementets känslighet i avsevärd grad, då dess
egen strålning är ringa vid dessa låga temperaturer och
det därför kan magasinera större värmemängd.
Müllers metod för framställning av legerade
ädelmetaller kommer sannolikt att få stor betydelse
för olika forskningsuppgifter. Man kan även med
metoden framställa mycket känsliga termostaplar
genom att bältesvis legera trådar eller blad av ädla
metaller. Även högmagnetiska material, såsom
permalloy, kunna medelst metoden framställas i
hittills okänd finhet.
Kraftbehovet vid rörkvarnar. I regel har man hittills
bestämt kraftbehovet vid rörkvarnar på empirisk väg,
enär tillgängliga teorier ej varit tillfredsställande bl. a.
därför, att de ej tagit tillräcklig hänsyn till varvtalet,
fyllningen och malgodsets beskaffenhet. Ett nytt försök
att åstadkomma en generell teori för rörkvarnar har
gjorts av W. Barth i "Technische Mechanik und
Thermodynamik" (1930, nr 9, sid. 321; VDI-Verlag,
Berlin). Teorien tillåter entydig bestämning av
kraftbehovet vid givna värden å fyllning, varvtal osv.
Barth påvisar, att partiklarna, i kvarnen, vilka röra sig
med vinkelhastigheten omega, påverkas av krafter,
som alla äro riktade mot en punkt, vars avstånd
vinkelrätt från rotationsaxeln är
g/omega 2 där g betyder jordaccelerationen. Detta resonemang
leder till antagandet, att partiklarna vid lösgörandet ur
godsmassan söka följa en fallkurva, som lämpligen kan
framställas i form av en logaritmisk spiral, vars stigning
beror på godsets beskaffenhet. De fria partiklarnas
rörelse kan approximativt bestämmas enligt lagarna
för det fria fallet. När man på detta sätt beräknat rörelsen
i kvarnen, kan man även bestämma effektbehovet.
Effektbehovet har hittills beräknats enligt formeln
N = CT kvdratrot D vilken gäller för n = 32/D varv/min. I formeln
betyder N effekten i hkr, T vikten av godsmassa och
fallvikter, samt D inre diametern i kvarnen. C är en
empiriskt bestämd faktor, vars storlek beror på
fyllningen och godsets beskaffenhet. Barths beräkningar
leda i ett specialfall till samma formel, varvid faktorn
C återföres till en storhet, som beror på någon av de
nämnda variablerna.
Barths generella teori ger en ganska god överensstämmelse
med de praktiska erfarenheterna. Även om de
absoluta värdena på grund av försiktigt antagna premisser
ligga 20 % högre än de på empirisk väg vunna, så kan
man medelst metoden med tillfredsställande noggrannhet
beräkna de ändringar i kraftbehovet som förorsakas av
variationer i fråga om fyllning, varvtal osv.
En intressant elektrobusslinje. Teknisk tidskrift
gav under fjolåret (1930, häfte 13, sid. 186) en översikt
av elektrobussarna, varvid särskilt framhölls, att det
uppsving dessa tagit under de senare åren i icke ringa
mån beror på det förbättrade vägunderhållet. Att man
vågat sig på elektrobussdrift även under ganska svåra
vägförhållanden, framgår av en artikel i VDI-Zeitschrift
(1930, sid. 172)3), som redogör för en nyinrättad sådan
omnibusslinje Mettmann–Gruiten i närheten av Düsseldorf.
Denna linje framgår i en glest befolkad trakt, som
har många terrängsvårigheter att uppvisa. Av hela
sträckan, 5,8 km, äro endast 67 % rak väg; resten består
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
