Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 jan. 1931 - Notiser - Skifferolja och skifferbensin i Estland - Lättmetaller inom brandväsendet - Gränsstrålar för materialundersökningar - Gruvgasens explosivitet - Magnetiska material med hög begynnelsepermeabilitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anläggningarna ägas av koncessionsinnehavaren,
Estländska skifferoljebolaget, med 5 mill. est. kr. i
aktiekapital. Man har till en början gjort anstalter för
utvidgning och modernisering av gruvdriften, vilken skall
försiggå helt och hållet under jord.
Destillationsanläggningen skall per dag kunna avverka ca 600 ton
brännskiffer. Räknas härtill den kvantitet skiffer som
erfordras bl. a. för eldning uder retorterna, kommer
uppfordringen att uppgå till 250 000 ton årligen.
Destillationsanläggningen skall utrustas med två retorter om
vardera 250 ton dygnsförbrukning av skiffer. Årligen
skall destillationsverket kunna lämna 5 000 ton bensin
och 25 000 à 30 000 ton råolja.
Byggnadsarbetena äro numera i full gång, vid
fabriks- och bostadsbyggena sysselsättas ca 700 à 800 arbetare och
i själva gruvan ca 1 000 arbetare.
Hälften av den tillverkade bensinen skall avsättas på
hemmamarknaden. Bensinen är av god kvalitet och
lämpar sig utmärkt till motorbränsle. Den andra hälften
kommer att exporteras för att i utlandet användas som
denatureringsmedel för sprit. I motsats till naftabensinen
är brännskifferbensinen fullkomligt löslig i sprit och kan
icke skiljas från denna genom en enkel destillation.
Råoljan skall huvudsakligen levereras till den
estländska banförvaltningen till ett pris av 50 kr./ton,
ehuru utländska anbud inkommit med pris upp till 65
kr./ton. Vidare kommer estländska marinen att
förbruka en del olja, varjämte man planerar avsättning för
densamma till oljeeldade värmeledningsanläggningar.
Hela anläggningen beräknas kunna tagas i drift den
1 april 1931. De erforderliga maskinerna äro till
största delen av estländskt ursprung. Anläggningens behov
av elektrisk energi skall tillgodoses av ett i närheten
befintligt vattenkraftverk, i vilket utom
skifferoljebolaget även Goldfields och Krähnholms bolag äro
intresserade. Kraftverket får två turbiner om 3 200 kW.
Lättmetaller inom brandväsendet. Vid brandkåren i
Frankfurt a. M. har man nyligen gjort försök att erhålla
lättare brandmateriel med hjälp av lättmetaller. För
dessa intressanta försök redogör branddirektor Schänker
i nr 53, 1930, av VDI-Nachrichten, ur vilken uppsats
vi återgiva några data.
Försöken ha pågått sedan 1924. Man började därvid
med armaturer, som först provades i övningstjänst,
senare i brandtjänst och övergick senare till att bygga
delar av karosserierna av lättmetall. På grundval av de
erfarenheter man samlat har brandkåren numera i sina
egna verkstäder gjort ett vidsträckt bruk av lättmetaller
för en mångfald konstruktionsdetaljer. Genom att vikten
å karosserier och materiel kunnat nedbringas har man
även kunnat bygga lättare chassier och har därigenom
lyckats reducera anskaffningskostnaderna, uppnå större
acceleration och förkortad inbromsningssträcka, undvika
störande skakningar å byggnader och slutligen minska
gummislitaget.
Brandkåren utrustade två bilchassier för en nyttig
last av 2 1/2 ton och med en maximal dragkraft av
3,25 ton. Det ena chassiet försågs med motorspruta
och karosseri för manskap och redskap, medan
det andra försågs med en 24 m hög räddningsstege.
Som material för karosseri etc. användes aluminiumplåt,
gjutna detaljer av silumin och profiler av lautal, medan
för armaturen användes silumin och för konstruktionsdelar
i stegen duraluminium jämte Silumin och lautal.
På detta sätt lyckades man nedbringa vikten hos en
motorspruta från 6 610 till 4 080 kg, hos stegvagnen
från 8 383 till 5 300 kg. Lika betydande viktsbesparingar
uppnåddes beträffande redskapen. Ett ståndrör för
anslutning till brandpost väger numera 7,6 kg, ett
fördelningsstycke 5,25 kg och axeln till en slangrulle
6 kg mindre än förr, då dessa detaljer utfördes av
koppar, brons eller gulmetall.
Gränsstrålar för materialundersökningar. Med
gränsstrålning förstår man den strålning, vars plats i
spektum ligger mellan den ultravioletta strålningen
och röntgenstrålningen och vars biologiska verkningar
skilja sig avsevärt från nämnda strålningar. Gränsstrålar
framställas medelst röntgenrör men vid betydligt lägre
spänningar än de för röntgen använda, sålunda blott
4–12 kV. Strålarna utträda ur röret genom ett s. k.
Lindemann-fönster, bestående av ett lågatomigt silikat.
Vid nutida gränsstrålrör för terapi har man kommit ned
till en tjocklek av 0,01 cm hos fönstret.
Nyligen ha tre tyska forskare, professor Bodo
Spiethoff i Jena, dr Gfröer och H. Berger, försökt
använda gränsstrålarna för materialundersökningar.
Den förstnämnde redogör i "Forschungen und Fortschritte"
(1931, nr 1, sid. 12) för de vunna resultaten. Vid
genomlysning av fibrösa material kunde man på
fotografierna tydligt urskilja varje fiber.
Vid genomlysning med dagsljus är detta ej möjligt,
medan fibrerna delvis täcka varandra och emedan
bilden återger även finare struktur. Vid undersökningar,
som gå ut på räkning av trådarna inom en viss yta,
borde därför gränsstrålarna kunna komma till användning.
Vid fotografering av sedlar i gränsstrålbelysning visade
det sig, att vattenmärket tydligt framträdde, även där
det var övertäckt med tryckfärg, samt att den tryckta
texten och papperets finstruktur framträdde fullt tydligt.
Metoden borde därför kunna användas for
äkthetsundersökningar å sedlar, frimärken, dokument osv.
Gränsstrålundersökningen kompletterar röntgenundersökningen
av material. Vid den senare skiljer man mellan
grovstrukturundersökningar, vid vilka man använder
spänningar om 40 à 200 kV och rör med
volframanoder, och finstrukturundersökningar med
mjukare röntgenstrålar, spänningar lägre än 40 kV
och anoder av mera lågatomiga metaller.
Nyligen har man för undersökning av grovstrukturen
hos material med lägre atomvikter, såsom vävnader,
växtfibrer etc. börjat använda anoder av lättare
metaller såsom nickel, järn, koppar osv. i förening
med lägre spänningar (mellan 20 och 40 kV).
Ännu lägre spänningar har man ej kunnat använda,
enär de vid dessa rör använda Lindemannfönstren
absorbera för mycket av strålningen.
Om man sålunda ej kunnat vinna större fördelar med
mycket mjuka röntgenstrålar, synas sådana dock
vara inom räckhåll för de från röntgenstrålarna
principiellt skilda gränsstrålarna.
Gruvgasens explosivitet. Enligt Engineering (26 dec.
1930) har Safety in Mines Research Board nyligen
publicerat en del intressanta undersökningar av gruvgasens
explosivitet, utförda av framlidne professor H. B. Dixon.
Denne fann, att spår av kvävedioxid sänka
antändningstemperaturen hos metan med några
hundra grader C och att koldioxid har den motsatta
verkan, om också ej så utpräglad. Dessa upptäckter
kunna tänkas leda till fortsatta undersökningar, vilka
måhända resultera i upptäckten av ett ämne, som kan
höja metanens antändningstemperatur tillräckligt mycket
för att man skall kunna undvika gruvgasexplosioner
vid sprängningar. För några år sedan upptäcktes, att
spår av jod avsevärt försvåra antändningen av etan,
och Dixon fann samma inverkan av jod även på metan.
Safety in Mines Research Board är f. n. sysselsatt med
att undersöka i vad mån detta förhållande kan utnyttjas
i praktiken.
Magnetiska material med hög begynnelsepermeabilitet.
Angående dylika ha E. Gumlich m. fi. tyska forskare
utfört ingående undersökningar, refererade bl. a. i
VDI-Zeitschrift 1930, sid. 1 772. Undersökningarna
ha omfattat dels rena nickel-järnlegeringar, dels
nickel-järnmanganlegeringar och ha givit vid handen, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
