Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 31 jan. 1931 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vittomfattande statsåtgärder skisseras, allt i syfte att på
allvar ingripa för arbetslöshetens avhjälpande – det hela
ett stort program med många djärva och av äldre
partidogmatik helt obundna grepp. Överhuvud knakar
det hårt i fogarna på det gamla engelska partisystemets
byggnad, vilken knappast synes skickad att motstå
tidens hårda påfrestningar.
Det synes också vara slut med regeringen Mac Donalds
tidigare vunna riks- och utrikespolitiska framgångar.
Den i förra kvartalsöversikten omnämnda
imperiekonferensen avslutades i december men gav ej
några nämnvärda resultat, framför allt därför att de
preferensöverenskommelser i tullhänseende, som
framförallt intresserade dominions, icke kunde upptagas
till allvarlig behandling på grund av finansministern
Snowdens motstånd mot all tullpolitik.
Ej heller den ännu pågående round-table-konferensen
i London rörande Indiens ställning synes komma att
giva det resultat man hoppats på. Visserligen lyckades
man tämligen snabbt komma överens om Indiens
federativa organisation, och de indiska furstarna ställde
sig beredvilliga till en anslutning till en dylik all-indisk
förbundsstat. I dagarna har också ett intressant utkast
till en åtminstone halvparlamentarisk gemensam författning
med en inför ett all-indiskt federativt parlament på visst
sätt ansvarig centralregering framlagts för konferensen.
Det synes emellertid fara värt att en gemensam
överenskommelse omintetgöres genom den synbart
oövervinneliga motsättningen mellan hinduer och
mohammedaner. Slutavgörandet tillkommer ju dock
det brittiska parlamentet.
I Spanien ha förhållandena efter Primo de Riveras
fall i början av 1930 förblivit oroliga, och general
Berenguers och hertigens av Alba av konungen stödda
regering har ännu icke lyckats genomföra den återgång
till s. k. "normala" förhållanden, som proklamerats som
dess främsta syfte. Den republikanska agitationen har
under hela året – och särskilt sedan presscensuren i
september upphävts – starkt framträtt, utan att det
dock synes möjligt att bedöma om en verkligt enig
folkopinion står bakom densamma, eller om den endast
har sitt fäste i missnöjda intellektuella kretsar och hos
de av diktaturen avfockade parlamentarikerna, vilkas
insats i landets utveckling före 1923 sannerligen icke
bildar någon ljus bakgrund.
Arméns pålitlighet sattes på ett hårt prov genom
allvarliga revolutionsförsök omedelbart före jul på
flera olika håll i landet. I stort sett bestod den
emellertid provet väl. Myterier ägde rum uppe vid
franska gränsen samt även på vissa håll i Madrid,
och på ett par platser utropades republiken.
Överallt blevo emellertid revolterna nedslagna, och
någon verkligt omfattande upprorsrörelse kom
aldrig till stånd.
Regeringsmakten synes sålunda alltjämt vila ganska
fast i konungens och regeringens hand. Emellertid
kunna nyval till Cortes nu ej mycket längre uppskjutas.
Tillsvidare äro de utsatta till den 4 mars.
Organiserandet av en ny och varaktig politisk regim
är emellertid en synnerligen svår och taktiskt krävande
uppgift. Den omedelbara revolutionsfaran synes
emellertid avvärjd.
Under det att problemet i Spanien sålunda närmast
gäller en återgång till konstitutionella former är problemet
i Polen snarast det motsatta. Här gäller det nu
närmast att finna fasta och lagliga former för en sedan
flera år bestående faktisk personlig diktatur. Alltsedan
militärkuppen i maj 1926 har nämligen den verkliga
regeringsmakten hela tiden legat i marskalk Pilsudskis
händer, oberoende av om denna figurerat som
premiärminister eller krigsminister eller utan formellt
deltagande i regeringen. Intet tvivel har heller rått om
Pilsudskis ofantliga popularitet och om den välgrundade
tacksamhetskänsla för de stora tjänster han gjort Polens
folk som finnes spridd i de vidsträcktaste befolkningslager.
Marskalken har emellertid redan från början av sin
maktutövning ställt sig i harnesk mot parlamentet, som han
alltid bemött med största förakt och ringaktning. De
författningsenliga formerna ha emellertid i trots härav något
så när följts – dock endast formerna, ty parlamentet har
efter 1926 aldrig vågat göra allvar av de rättigheter varmed
det beklätts i 1921 års genomfört parlamentariska författning.
Vid 1928 års val lät Pilsudski dessutom bilda ett
"regeringsblock" vars enda program bestått i att helt följa
marskalkens ledning. Detta block nådde emellertid då endast
135 röster (mindre än en tredjedel) i sejmen, och parlamentet
förblev alltjämt en störande faktor. Det upplöstes slutligen den
31 augusti i fjol, under Pilsudskis eget premiär-, ministerskap
och nu vidtogos de mest omfattande företeelser för att
säkerställa Pilsudski-majoritet i den nya församlingen.
Våldsmetoder kommo härvid i icke ringa utsträckning till
användning. Bl. a. arresterades den 10 september flera av
oppositionsledarna (Witos, Dembski, Barlicki m. fi.) och
kvarhöllos någon tid i fängsligt förvar.
Resultatet av valen till såväl sejmen som senaten, vilka
ägde rum i november, blev också en stor seger för
marskalken. Regeringsblocket fick i den förra 248 platser
av 444, i den senare 76 av 111. Härmed kan Pilsudski
diktera alla parlamentets beslut. För författningsändringar
krävas visserligen två tredjedels majoritet, som endast
disponeras i senaten, men åtskilliga smågrupper på sidan
om regeringsblocket i sejmen torde komma att följa
marskalkens direktiv. Även författningsändringarna kunna
sålunda anses säkerställda.
Det är naturligtvis svårt att beräkna vilken roll
våldsmetoderna spelat i denna valutgång. Utan dem
skulle självfallet segerns omfattning blivit mindre.
Men det lider knappast något tvivel att marskalk
Pilsudski och hans politik stödes av flertalet av det
polska folket, vilket i honom ser sin naturlige ledare.
Polens både yttre och inre ställning har också efter
1926 i hög grad stärkts.
Det är emellertid av stor vikt att detta faktiska
ledarskap nu verkligen får sitt uttryck i författningen,
med därmed följande stärkande av laglighetens makt
och stats- och samhällslivets fasthet. Diktaturen skall
sålunda inarbetas i den nya polska författningen. Helt
visst kommer man härvid ej att gå lika långt som i det
fascistiska Italien – snarare torde man vara böjd att
i vissa hänseenden taga den amerikanska
presidentförfattningen till mönster – men i varje fall
blir det en intresseväckande nybildning i fråga om
modern författningsutveckling och ur både Polens
och Europas synpunkt är det glädjande och önskvärt
att ett fastare legalt tillstånd kommer till stånd i Polen.
Ännu råder emellertid den största ovisshet om den
definitiva karaktären av det kommande regeringssättet
i Polen.
I Ryssland har Stalins diktatur under år 1930
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
