Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 14 feb. 1931 - Tekniken i encyklopedierna, av Erik Hylander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos de tekniska bidragen, då det torde vara en känd
sak, att högt kvalificerade författare gärna ställt sig till
förfogande som medarbetare i encyklopedierna.
Frågan är blott, om man i tekniska kretsar i allmänhet
har klart för sig, vilken roll encyklopedierna spela för
spridande av kännedom om tekniska och industriella
förhållanden och om encyklopedien i sin nuvarande
form kan anses lämpad att fylla denna uppgift.
Det ligger ju i sakens natur, att varje fackman skall anse
sitt eget fack underrepresenterat i ett dylikt arbete.
Men även med blicken öppen för sin bristande
objektivitet vid bedömandet har den enskilde
granskaren svårt att freda sig för intrycket, att
det ofta varit mera författarnas eller fackredaktörernas
personliga prestige än materialets värde ur
allmänbildande synpunkt som fällt avgörandet vid
sovringen av stoffet. En över redaktionen stående
redaktionskommitté eller granskningsnämnd har i
detta avseende (för så vitt den verkligen fungerar,
vilket dock stundom är fallet) en betydelsefull,
utjämnande uppgift. Skada blott, att den tekniska
sakkunskapen så sällan låter engagera sig i
dylika uppdrag!
Men även i de fall, där man skönjer en uppenbar
strävan efter en rättvis fördelning av utrymmet mellan
de olika ämnesgrupperna och där man har de bästa
garantier för författarnas vetenskapliga kompetens,
framträder en tydlig kvalitativ differentiering av stoffet,
varvid vissa ämnesgrupper komma att uppvisa en
högre grad av fulländning än andra. Att därvid de
naturvetenskapliga och tekniska disciplinerna icke
vinna på en jämförelse med andra ämnesgrupper,
är tyvärr ett faktum. Företeelsen är emellertid
genomgående hos de flesta encyklopedier, och
dess orsak måste därför vara att finna i någon för
dessa arbeten gemensam egenskap. Det ligger då
närmast till hands att undersöka formen för
kunskapsstoffets meddelande, dvs. arbetenas
allmänna uppläggning, ett säkerligen alltför litet
beaktat objekt.
I fråga om uppläggningen äro alla svenska encyklopedier
varandra tämligen lika. Alla bygga de på den
lexikografiska principen, med materialet grupperat
under en mångfald uppslagsord (ju flera dess bättre
ur reklamsynpunkt), vilka inordnats i bokstavsföljd.
Uppenbarligen passar denna form ytterst olika för
olika ämnesområden. För det biografiska stoffet är
den ej blott den naturliga utan även den enda tänkbara.
För en ordbok, som endast ger korta ordförklaringar,
är den otvivelaktigt den mest praktiska. För det historiska
stoffet, som antingen är av biografisk natur eller som låter
sig grupperas i olika, till tid eller rum skilda avsnitt, är den
mycket väl användbar. För geografien, åtminstone den
politiska, med dess distinkta indelningsgrunder är den
likaså lämpad, och överhuvud taget torde man kunna
säga, att den varit de humanistiska ämnena föga obekväm.
I den omständigheten, att så gott som alla svenska
encyklopedier planlagts och letts av humanister, ligger
väl också förklaringen till att man knappast gjort några
allvarliga försök att spränga den traditionella formen och
att söka sig fram på nya vägar.
Att denna konservatism måste té sig mindre tilltalande från
tekniskt-vetenskaplig synpunkt kan knappast förvåna.
Den lexikografiska formen fanns utbildad redan i de
moderna encyklopediernas barndom, då naturvetenskaperna
ännu med full rätt betecknades som naturhistoria och då
den vetenskapliga grunden för tekniken ännu knappast var
lagd. Ett inträngande i dessa kunskapsområden var då för
tiden ej förbundet med större svårigheter, än att en populär,
allmän encyklopedi kunde tjäna som nyckel därtill. Numera
förutsätter ju ett studium av den någorlunda vetenskapligt
betonade tekniska litteraturen ingående kunskaper i vissa
grundvetenskaper, varjämte denna litteratur rör sig med
en väldig, för fackmannen bekväm men för lekmannen
svårhanterlig apparat av facktermer. Icke ens i en populär
teknisk framställning av någorlunda hög standard kan
användningen av facktermer helt undvikas, och då dessa
i varje fall förutsätta förklaringar, är man i encyklopedierna
bunden vid ett hänvisningssystem, som visserligen kan fås
att fungera oklanderligt men som ovedersägligen måste
verka avskräckande på en mindre energisk kunskapssökande.
Härmed är givetvis ej sagt, att den lexikografiska formen
under alla förhållanden skulle vara olämplig för meddelande
av kunskaper inom naturvetenskaper och teknik. En
specialencyklopedi är ju ofta av oskattbart värde för
fackmannen, som genom sina förkunskaper och sin
allmänna orientering i ämnet har möjligheter att tillgodogöra
sig innehållet och, vilket kanske är minst lika viktigt, finna
det han söker få veta. Å andra sidan fattar t. e. säkert en
nutida bergsman, som på allvar sökt studera Sven Rinmans
"Bergwerks lexicon" (1788–89) med dess föråldrade
begrepp och bortglömda facktermer, vilka svårigheter
som måste möta allmänheten vid penetrering av en teknisk
artikel i en modern encyklopedi.
Svårigheten ligger kanske främst i den påtagliga brist på
sammanhang, som utmärker ett lexikografiskt uppställt
arbete. Det är utan tvivel en svår men dock överkomlig
uppgift att skriva ett sammanhängande, populärt men
samtidigt värdefullt arbete, behandlande ett tekniskt
kunskapsområde. Skulle emellertid detta arbetes innehåll
delas i kapitel och kapitlen i stycken, vart och ett
behandlande ett visst fenomen, en viss metod eller
konstruktion, samt dessa brottstycken förses med
mer eller mindre konstruerade rubriker och grupperas
i bokstavsordning, bleve värdet, väl icke det vetenskapliga
men det praktiska, ofantligt lidande på behandlingen.
Ju mera koncentrerad framställningen är, dess värre
framträda sönderstyckningens olägenheter. Tyvärr blir
nog ej heller det vetenskapliga värdet alldeles ograverat,
ty var och en som sysslat det allra minsta med redigeringen
av en encyklopedi kan intyga, att materialet ej tillkommer
på det nu skisserade sättet. Luckor och inadvertenser äro
därför ofrånkomliga följeslagare till det lexikografiska systemet.
Detta har för övrigt rätt stora olägenheter även ur redaktionell
synpunkt. Bl. a. gör sig materialets oöverskådlighet minst lika
obehagligt kännbar för redaktionen som för läsaren. Sannolikt
är den långa utgivningstiden för ett sådant verk till stor del
beroende på svårigheten att planera arbetet för mera än ett
band i förväg.
Efter dessa reflektioner inställer sig med nödvändighet frågan:
Hur skall materialet i en allmän encyklopedi disponeras för
att de påtalade olägenheterna skola kunna elimineras? Svaret
kan icke gärna bli mer än ett: Man måste frångå den
lexikografiska dispositionen för det material, som kan
disponeras bättre efter en systematisk metod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
