Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen / 97 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 14 feb. 1931 - En tekniskt användbar metod för bestämningen av gasers specifika värme cp vid höga temperaturer, av Donald Bratt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 4. Försöksresultat med mätrör nr 1.

mellan G och w i ekv. (1). Vi behöva icke här närmare
diskutera dessa resultat, utan skola betrakta fig. 4
och 5, representerande 2 mätserier med luft och CO₂
vid resp. 35–500–1 000°C. Specifika värmet c_p
för luft och CO₂ torde vara känt med stor noggrannhet
upp till 1 000°. Ur "International Critical Tables" hämta vi
följande värden:

		35°	500°	1000°
Luft	. . . . . .	0,240	0,245	0,257
C02	. . . . . . .	0,201	0,247	0,277

Den kolsyra, som vid dessa försök använts, torde
vara i det allra närmaste ren och fri från fuktighet.
Luften däremot innehåller ju alltid mer eller mindre
vattenånga, för vilket en korrektion måste anbringas.
Den relativa fuktigheten vid försöken var i stort sett
omkring 75 %. Vid denna fuktighetsgrad innehåller
varje gram luft c:a 0,015 gram vatten i ångform, med
ett spec. värme av 0,46. 0,985 gram är luft, med
c_p = 0,24. Man får då det verkliga spec. värmet
c_p = 0,24 X 0,985 + 0,46 X 0,015 = 0,243. Vi utgå
därför från följande korrigerade värden:

			35°	500°	1 000°
	Luft	. . . . . .	0,243	0,245	0,260
	CO2	. . . . . .	0,201	0,247	0,277
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
	Luft	. . . . . .	1,210	1,005	0,939
Förhållande	CO2

De räta linjer, vilka indragits i diagrammet, hava
givits lutningsvinklar, vilka till varandra förhålla sig
såsom talen 1,21, 1,00 och 0.94 vid resp. 35, 500, 1000°.

Man ser att försökspunkterna i de flesta fall på
ett synnerligen otvunget sätt gruppera sig omkring dessa
linjer, om också här och där, spec. i fig. 5 för 1000°
spridningen är större än tillåtligt. I fig. 5, 1 000° utgör
spridningens maximala belopp (vid luft, G = 0,18)
ungefär ± 3 % från medelvärdet. 3 försökspunkter
är därför ej tillräckligt, om vi fordra en noggrannhet av
t. e. 1 %, vilket väl för tekniska behov är önskvärt.

Vid 500° åter sammanfalla punkterna på ett slående
sätt omkring en enda rät linje, och i själva verket
är ju spec. värmet för luft och CO₂ här nästan
fullkomligt lika.

Emellertid ser man, att värdena på w_o, alltså
ordinatan som de lutande linjerna avskära på w-axeln, är
betydligt olika i fig. 4 och 5 vid såväl 35, 500 som 1000°. Detta
beror på att olika mätrör använts i de bägge fallen. Fig. 5 svarar
mot det mätrör, som beskrivits här ovan och som visas å fig. 3 a.
Fig. 4 åter hänför sig till samma mätrör insatt i ett porslinsrör av
något mindre diameter än ugnsrörets, varvid mellanrummet mellan
porslins- och mätrör var fyllt av kiselgur. Det vill synas som om
detta vore att föredraga, dels på grund av de lägre gashastigheter,
som här kunnat användas, och dels på grund av de betydligt lägre
förluster w_o som erhållas vid 1 000°. Kiselgur
en är ju dels en bättre värmeisolator än cementen, och dels är
dess spec. värme per cm3 betydligt lägre. Anmärkningsvärt är att
w_o synnes variera något från luft till CO₂.
Detta synes dock icke utgöra något hinder för metodens
användbarhet, enär förutsättningen endast är att w_o icke varierar
med gasmängden G i någondera fallet. Emellertid
utgör detta förhållande ett hinder för en annars synnerligen
önskvärd modifiering av mätmetoden, som här i korthet bör
anföras för fullständighetens skull.


Fig. 5. Försöksresultat med mätrör nr 2.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>