Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen / 98 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 14 feb. 1931 - En tekniskt användbar metod för bestämningen av gasers specifika värme cp vid höga temperaturer, av Donald Bratt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Betrakta än en gång ekvationerna
w = w_o + Gc_p[DELTA] [THETA]
w’ = w_o + Gc_p[DELTA] [THETA]

Vore w_o = w_o’ erhålles då w = w’ genom subtraktion
Gc_p = G’c_p’ eller

	G’
cp = cp’	–––.
	G

Denna formel uttrycker ju helt enkelt att vid en
och samma lilla temperaturändring [DELTA] [THETA] gasernas spec.
värme c_p förhålla sig omvänt såsom viktsmängderna
och ligger till grund för själva definitionen av c_p.

Det tilltalande i denna metod är, att man en gång
för alla bestämmer sig för icke endast ett visst
[DELTA] [THETA] utan även ett visst totalvärde på effekten
w. Hela anordningens termiska tillstånd förblir därför i
stort sett orört under försöket.

En serie försök ha anställts efter denna princip,
men resultaten ha icke uppmuntrat till vidare studium.
I själva verket måste man anse den ovan konstaterade
ändringen i w_o såsom ett principiellt
hinder för metoden och bestämt avråda från att sätta tillit
därtill, naturligtvis för såvitt icke orsakerna till ändringen
i w_o kunna förklaras och genom en förbättrad
konstruktion undvikas.

Allmänna erfarenheter.

Den här givna beskrivningen på mätrör, ugn etc.
är resultatet av ett långvarigt och mödosamt
prövningsarbete. Själva mätsträckan med sina
termoelement har givits ett flertal olika former,
varjämte sättet att få ut tilledningstrådar na vållat
en hel del bekymmer. I allmänhet kunna emellertid
svårigheterna vid termiska undersökningar av
detta slag indelas i trenne slag:

1) Svårigheter, som bero på den höga temperaturen
i och för sig. Dessa kunna icke övervinnas annat än
genom bättre material, och för detta ändamål får man
helt enkelt se tiden an; ty förbättringar göras så gott
som dagligen. F. n. torde t. e. Fe-Ni-legeringarna
vara det bästa man har för ovannämnda ändamål;
de ha hög smältpunkt, omkring 1 350°, äro
motståndskraftiga mot oxidation och relativt billiga.

2) Svårigheter av mätteknisk art.

Sådana vidlåda alla termiska mätningar och synas
vid den här beskrivna metoden åtminstone icke vara
större än som kunnat väntas, snarare kanske man
kan säga, att den allra väsentligaste redan från början
borteliminerats: den absoluta temperaturmätningen.

Det äger sitt stora intresse att se vilken temperaturskillnad
[DELTA] [THETA], som svarar mot lutningen hos de räta linjerna
i fig. 3 och 4, jämfört med den [DELTA] [THETA], som beräknas
ur kompensationsanordningen för termoelementens avläsning.
Den senare utgör, med E = 1,35 volt, R = 3 000 ohm,
r = 1,8 ohm samt 42 X 10^–6 volt/grad

	1,8		10,6
[DELTA] [THETA] = 1,35 X	–––––	.	–––––	=19,3°.
	3 000		42

Ur fig. 4 beräknas åter, för luft vid	35°	[DELTA] [THETA] = 30°
	500°	[DELTA] [THETA] = 40°
	1 000°	[DELTA] [THETA] = 40°

Med andra ord: man erhåller värden, som icke alls
äro jämförbara med termoelementens angivelser.
Vilket är rätt? Tydligen diagrammet. Gasens verkliga
uppvärmning [DELTA] [THETA] måste ju satisfiera ekvationen

	w – wo
w = wo + Gcp eller [DELTA] [THETA] =	––––––– .
	Gcp

Att man nu erhåller större värden på [DELTA] [THETA] än vad
termoelementen angiva, bevisar endast huru svårt det
i själva verket är att få dessa att antaga gasens verkliga
temperatur. Huruvida felet ligger i T₁ eller T₂
kan inte utan vidare avgöras. Sannolikt torde T₂
genom strålning förlora så pass mycket värme, att dess
temperatur blir för låg.

Härav framgår sålunda osökt dels svårigheten att
mäta gastemperaturen och dels den relativa
mätmetodens stora överlägsenhet, som trots allt
ger ett användbart resultat.

Här kan och bör man likväl sträva efter en förbättring,
t. e. genom lämpligare utformade termoelement,
strålningsskydd, el. dyl., enär en så pass stor differens
mellan angivet och faktiskt temperaturtillskott knappast
kan anses tillfredsställande.

3) Svårighet att mäta gasmängden G, etc.

Gasens cirkulation och vikt sb e stämning ha vållat
vissa svårigheter. Man strävar efter minsta möjliga
volym i systemet, en jämn gashastighet samt
noggrann volymmätning. Den gasmätare, som
slutligen användes, har godhetsfullt .ställts till
förfogande av byråingenjör A. Danielson vid
Stockholms gasverk, och har visat sig fullt tillförlitlig.
Dess konstruktion är i princip densamma som hos
gasverkets vanliga mätare: dubbelverkande bälgar,
ehuru bälgarnas rörelse här överföres till den
roterande visaren på ett något olika sätt och
betydligt större noggrannhet vid små gasmängder
erhålles. Mätaren, som i handeln betingar ett pris
av c:a 150 kr., lär försäljas genom firman
Elster & C:o A. G., Stockholm.

Kapselpumpen M framdriver gasen genom den
pumpverkan, som erhålles i ett excentriskt rum, vari
tre stålskivor genom centrifugalkraften pressas mot
den yttre väggen. Apparaten, som i handeln betingar
ett pris av 50 kronor, fungerar synbarligen
tillfredsställande men fordrar noggrann kontroll och
bör under inga omständigheter accepteras förrän efter
grundlig prövning. Likaså bör man låta hastigheten
ständigt förbli konstant, sålunda icke variera G
genom att variera varvantalet, utan genom strypning
av en shuntledning, som ovan är beskrivet.

Motorn, som driver pumpen, bör vara rikligt tilltagen
och vara shuntlindad, så att variationer i
kapselpumpens friktion, vilka då och då av okänd
anledning inträffa, icke inverka på varvantalet. Vi ha
utförligt uppehållit oss vid dessa tillsynes ovidkommande
detaljer dels emedan de i liknande uppsatser ständigt
förbigås och dels emedan problemet att cirkulera och
mäta gasmängder i verkligheten icke alls är så enkelt
som det låter.

Hur stor gasmängd, som erfordras av den "obekanta
gasen", beror givetvis helt och hållet på hur pass tätt
man lyckas erhålla systemet. Några generella uttalanden
kunna därför icke göras: på tätningen av alla fogar bör
emellertid nedläggas synnerligen stor omsorg.

Slutligen har vid 1 000° temperatur konstaterats ett
plötsligt ehuru snart förvinnande utslag hos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>