Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 28 feb. 1931 - Forskningsuppgifter inom ångpanneområdet, av Otto Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fann exempelvis Steinbrecher att inom kornstorleksområdet
0-200 µ voro fraktionerna mellan 75 och 120 µ de
lättantändligaste. Till detta fenomen finnes säkerligen
ingen enkel och enhetlig förklaring, ty, som väl också
var att vänta, inträder förskjutningar av det lättantändligaste
kornstorleksområdet vid förändring av kolpulvrets
fuktighetshalt, kemiska beskaffenhet m. m., dvs.
omständigheter, till vilka Nusselt av naturliga skäl ej
kunnat taga hänsyn vid sina beräkningar. Till belysande
av denna viktiga frågas komplicerade natur må framhållas
en i annat sammanhang gjord observation. I
elektrovärmeinstitutets laboratorium voro vi sysselsatta
med vissa undersökningar rörande finmalet träkolspulver,
dock ej i samband med eldningsfrågor. Detta pulver,
som efter målningen var så starkt uppblandat med luft att
det nästan flöt som en vätska, skulle medelst en speciellt
konstruerad apparat inmatas i mycket små mängder i en
gaskanal. Denna anordning fungerade utmärkt så länge
pulvret var fullkomligt torrt, men blev det fuktigt,
agglomererade det sig till en mera tung konsistens, varvid
inmatningsanordningen genast stoppades igen. Pulvret
blåstes genom apparaten till en början med luft, varvid
allt gick bra, men då man sedan övergick till kolsyrehaltig
gas, föll det till synes torra, lättrörliga pulvret ögonblickligen
ihop till den tunga, orörliga konsistensen. Tog man då ånyo
till luft, upphörde genast agglomereringsfenomenet och
apparaten fungerade som förut. Licentiat Stålhane har
lämnat följande sannolika förklaring till detta lika oväntade
som intressanta fenomen. Kolpulvret ifråga var visserligen
torkat, men innehöll givetvis ändock en viss mängd fuktighet,
som emellertid var så starkt absorberad, att pulvret verkade
fullt torrt. När nu kolsyran kom till, absorberas denna
starkare av kolet än fuktigheten, varför denna utdrives
ur de fina porerna och lägrar sig på kornets yta, som alltså
blir fuktig och förorsakar sammanklibbning med närliggande
korn. Det är ingalunda osannolikt att även finmalet
stenkolspulver kan i viss mån förhålla sig på liknande sätt,
och då denna effekt blir desto kraftigare ju mera finmalet
pulvret är, synes det vara väl motiverat att söka närmare
utröna huru härmed förhåller sig. Den kolsyra som skulle
kunna åstadkomma agglomereringen kan ju vid en
pulvereldad anläggning tänkas uppstå genom den oxidation
som finmalet kolpulver alltid är underkastat när det är i
beröring med luft, och som tilltager med stigande temperatur
hos pulvret.
Förloppet av kolkornens förbränning i eldstaden studeras
f. n. av professor Lindmark, och denna undersökning kommer
helt säkert att lämna värdefullt bidrag till klarläggandet av
pulvereldningens förutsättningar och inre förlopp.
Att den rena strålningspannan vid ej allt för stora effekter
kommer att i fortsättningen försvara sin plats får väl anses
otvivelaktigt, men man frågar sig efter vilken linje utvecklingen
kommer att gå, när det blir fråga om verkligt stora effekter.
Professor Lindmark har nyligen påvisat, att de rena
strålningspannorna härvid ej längre utan vidare kunna
komma i fråga på grund av de starkt tilltagande
dimensionerna på eldrummen samt svårigheten att genom
tillräcklig turbulens erhålla tillräckligt hög förbränningsverkningsgrad.
Enligt min mening synes en framkomlig väg vara att taga
vad jag skulle vilja kalla "förbränningsacceleratorer" till
hjälp. Det ursprungliga uppslaget till detta sätt att intensifiera
förbränningen framlades 1912 av Schnabel i Tyskland och
Bone i England, som, oberoende av varandra, upptäckte
den s. k. ytförbränningen. Som vi alla veta kom denna till
synes så lovande princip ej att motsvara de högt ställda
förväntningarna, på grund av att de porösa förbränningsblocken
snart nog sintrade igen, dels på grund av gasen medföljande
partiklar, dels på grund av den i blockens inre utvecklade,
mycket höga temperaturen. Till en början ansåg man
ytförbränningen vara ett katalytiskt fenomen, av samma
natur som den spontana antändningen av en syrgas-vätgas-blandning
som bringas i beröring med platinasvamp. Men ett närmare
studium av förbränningsförloppet gav snart nog vid handen,
att verkan är av mycket enklare art, den beror helt enkelt
på den intensiva turbulensen och den kraftiga förvärmningen
av gasen i blockets fina kanaler, som i hög grad påskynda
antändningen resp. förbränningen. Senare, år 1916, påvisade
Hilliger, att en väsentligt ökad avdunstning kunde med
oförändrad bränsletillförsel erhållas omkring tuberna i en
lokomobilpanna, om dessa tuber helt eller delvis fylldes
med stycken av chamotte. Utförda mätningar visade, att vid
lägre gashastigheter berodde ökningen i värmeavgivningen
till tub väggen huvudsakligen på strålningen från de glödande
chamotte-styckena, vid högre gashastigheter blev
konvektionsöverföringen övervägande på grund av den
kraftiga turbulens som då erhölls. Emellertid kom detta
system aldrig till praktisk användning, tuberna sotade
allt för fort igen. En avart av detsamma äro de under
senare år införda "Prallsteine" i eldrörspannor. Man
uppgiver att den ökade förångning dessa medföra beror
på den ökade turbulensen, men i själva verket är nog
deras accelererande verkan på förbränningen genom
återutstrålning till de brinnande partiklarna rninst lika
betydelsefull. Samma princip har ju på visst sätt även
tillämpats i moderna ångpannor, i det att man med
tändvalven åsyftat en liknande verkan, men deras betydelse
har nog i allmänhet överskattats, och då de dessutom ofta
medfört direkta olägenheter, har utvecklingen under de
senare åren tenderat mot minskning eller rent av borttagande
av dessa tändvalv.
I och med att behovet av stora ångpanneenheter
börjar göra sig alltmer gällande, förefaller det som om
denna princip åter borde tagas till hjälp, men på ett
väsentligt effektivare sätt än tidigare. Vi tänka oss en
stor, rosteldad panna, vid vilken man önskar uppdriva
ångproduktionen till den högsta möjliga. Den stegrade
temperaturen i eldrummet gör man klokt i att utnyttja
genom att inkläda väggarna med eldyta, men frågan är
å ena sidan huru man skall kunna nedbringa eldrummet
till rimliga dimensioner, å den andra sidan huru man
skall kunna tillgodogöra sig den höga luftförvärmningens
fördelar utan att riskera rostens goda funktion.
Enligt min mening skulle man kunna förfara ungefär på
följande sätt. Pannan utföres som en strålningspanna
med vattenkylda väggar, men innanför dessa anbringas
ångalstrande tubsatser. Mellan fyren och dessa tubsatser
anbringas förbränningsacceleratorer 9 för att förbränningen
skall vara helt slutförd och gaserna sotfria innan de träffa tuberna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
