Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 28 feb. 1931 - Forskningsuppgifter inom ångpanneområdet, av Otto Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att dessa kunna förses med en mycket riklig yt-förstoring
medelst kamflänsar, utan att man behöver riskera igensotning
av desamma, För att härvid fyren ej skall upphettas allt för
mycket, placeras omedelbart under förbränningsacceleratorerna
tvenne rader nakna tuber. Förbränningsacceleratorerna bestå av
strålningskroppar av något högeldfast keramiskt material,
uppträdda på vattenkylda tuber som bärande element på sådant sätt,
att de vid behov lätt kunna utbytas. Strålningskropparna äro
dessutom försedda med axiella hål, genom vilka starkt överhettad
sekundärluft genom rader av radiella småhål kan sprutas ut i
gasströmmen, varvid en livlig förbränning inträder i rummen
mellan de starkt glödande strålningskropparna. Dylika
förbränningsacceleratorer anbringas i sådant antal, att
gaserna äro fullständigt förbrända och sotfria, när de lämna
denna zon och strömma in bland de kamflänsförsedda tuberna.
Att dylika tuber medföra en gynnsam effekt ligger i öppen
dag, och bekräftas av de meddelanden som erhållits om
Rauber och Luguets olje-eldade kamflänstubpanna, vid
vilken tubernas värmeupptagande yta genom kamflänsarna
10-dubblats, varvid man utan överansträngning av pannan
ernådde en tredubblad ångproduktion (120 kg per m2)
mot vad som ernåtts med en lika stor panna utan kamflänsar
på tuberna. Förklaringen härtill ligger däruti, att de bortre
tubraderna i en vanlig panna ha en relativt låg ångproduktion.
Redan tidigare hade Neussel på beräkningsvägen funnit att
man skulle kunna öka ångproduktionen hos en viss tubyta
c:a 2,5 gånger genom att förse dem med kamflänsar.
Utförda preliminära försök med förbränningsacceleratorer
ha visat, att förbränningen inom ett förvånansvärt litet
utrymme kan genomföras så fullständigt, att de från
förbränningszonen avgående gaserna bli praktiskt taget
sotfria, så att de ej ens på rel. kalla metallytor avsätta
någon märkbar beläggning. Huru viktig denna omständighet
är med tanke även på luftförvärmarna ligger i öppen dag.
En dylik panna skulle i själva verket kunna betraktas som
en strålningspanna med även eldrummets inre utnyttjat för
ångalstring, och skulle säkerligen uppvisa en väsentligt
större ångproduktion per kbm pannvolym än en ren
strålningspanna. Tanken att inbygga eldytor har f. ö. helt
nyligen framkastats även i Amerika, och professor Ramzin
i Ryssland har föreslagit en konstruktion baserad på
samma grundtanke.
Försök för vinnande av beräkningsunderlag för
förbränningsacceleratorerna äro redan påbörjade i
elektrovärmeinstitutets laboratorium.
Vad själva eldningssättet beträffar, nämndes i det föregående
att man, när det är fråga om stora pannor för industriell drift,
f. n. endast har att välja på rosteldning och pulvereldning.
Emellertid börja en del tecken tyda på att även möjligheten
att använda gasgeneratorer skulle kunna tagas upp på allvar.
Man har ju många gånger bragt detta spörsmål på tal. men
alltid funnit metoden oekonomisk. När nu utvecklingen mot
mycket stora pannenheter huvudsakligen synes komma att
hindras av eldningssystemens brister bör man kanske taga
upp till förnyad prövning möjligheten att kombinera en
gasgenerator med pannan. Ett skäl härför är att man numera
lyckats utföra gasgeneratorer för mycket stora effekter.
Hos I. G. Farbenindustrie har sålunda byggts och med
framgång använts en gasgenerator, som förgasar ej mindre
än 1 300 kg brunkol per m2 schaktarea och timme,
alltså en högst betydande specifik belastning. Den
producerade gasmängden var tillräcklig för drivande av
gasmotorer för över 60 000 hkr. Denna generator arbetar
efter en delvis ny princip, i det att kolen nedkrossas till
ungefär ärtstorlek och påmatas i ett skikt av c:a 1,5 meters
tjocklek. Schaktet har en sådan diameter att gashastigheten
blir mycket stor i kolskiktet, varigenom åstadkommes en så
intensiv avgasning av kolstyckena att hela kolskiktet får en
mycket lucker konsistens, kolstyckena nästan sväva fria
från varandra i den kraftiga gasströmmen, så att hela
kolmassan ligger och gungar som en halvflytande materia.
Detta gör att gasen ej har någon benägenhet att söka sig
vägar och bilda kratrar, utan fördelar sig jämt i hela massan,
som likformigt sjunker ned mot den roterande rosten. Men
det kan under inga omständigheter bli fråga om att från en
dylik generator leda gasen till en eller flera pannor, enda
utvägen torde vara att gå in för ett av Babcock & Wilcox
och andra vid småpannor använt utförande, som består däri
att generatorn placeras mitt under pannans eldrum, så att
generatorschaktets övre öppning så att säga bildar botten
i eldrummet Trots det för generatorn erforderliga relativt
höga lufttrycket blir kraftkonsumtionen dock ej av någon
betydenhet, emedan ej mera luft inpressas än att man erhåller
en oförbränd, rik generatorgas, som underifrån stiger upp
i pannans eldrum, där den möter den starkt upphettade,
från förbränningsacceleratorer i finfördelat tillstånd
utströmmande förbränningsluften. Om en gasgenerator,
arbetande på det nyss beskrivna sättet, verkligen fungerar
så tillfredsställande som det uppgivits, torde detta uppslag
vara värt att studera, även med tanke på pannor av måttlig
storlek.
I samband härmed kan jag meddela att några av Tysklands
mest framstående förbränningsteoretiker f. n. förbereda åtgärder
för att till ångteknikens fromma söka ernå ett fruktbärande
utbyte av tankar och rön mellan förbränningsteoretikerna
och ångteknikerna. Som det nu är, har man känslan av en
klyfta mellan dessa parter, man talar så att säga olika språk
och förstår varandra ej. Teoretikerna ägna sig av brist på
kontakt med verkligheten ej tillräckligt åt de mest aktuella
frågornas lösning, och praktikerna anse det knappt löna mödan
att söka tränga in i teoretikernas abstraktioner. Att ett dylikt
närmande är glädjande och ger anledning till goda förhoppningar
äro vi väl alla ense om, och man kan blott uttala den önskan att
ett liknande närmande må komma till stånd även i vårt land.
Slutligen vill jag nämna, att vid elektrovärmeinstitutet bearbetas på
uppdrag av vattenfallsstyrelsen ett ångtekniskt problem
av intresse speciellt för cellulosaindustrien. Enär de stora
norrländska vattenkraftverken ha sin ojämförligt rikligaste
vattentillgång under sommarmånaderna, kan denna överloppskraft
tyvärr ej utnyttjas för rumsuppvärmning. Man har då tänkt sig
möjligheten av att under högvattenstiden använda denna
energi för ångalstring vid cellulosafabrikerna som tillskott
till koleldningen, men på grund av den rel. korta utnyttjningstiden
fordras att den elektriska ånggeneratorn är mycket billig i
anläggning och att den kan använda den högspända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
