Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen / 154 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 14 mars 1931 - Elektrisk reflexionsugn, av C. Benedicks och J. Härdén

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 9.

d. inflytande av beläggning på spegelns yta.

Olika kolsorter innehålla, som bekant, olika mängder
föroreningar (kiselsyra, salter) och avge därför mer
eller mindre rök i ljusbågen. Denna rök avsätter sig
såsom en gråvit beläggning på spegeln. Ren grafit vore
i detta hänseende fördelaktigare, men enär grafitelektroder
giva en fladdrande, "väsande", ljusbåge av kortare längd
än vanliga kol, äro grafitelektroder ej lämpliga.

Försök gjordes med olika kol av samma diameter
(+kol: vek-kol 15 mm diam., –kol: homogenkol 7 mm)
och en strömstyrka av 90 till 100 amp. vid ca 45 volt.
(På grund av kolens snabba avbränning variera ström
och spänning ej oväsentligt. Försöken voro följande.

1) Siemens A-kol; ström = 92 amp., 46 volt; tid 45
sek. Spegeln vid början lätt avtorkad. Spegeln belades
rikligt med vit beläggning. Verkningsgrad: 4,1 %.
2) Siemens A-kol; ström = 90 amp., 46 volt; tid 35
sek. Spegeln väl polerad vid början. Svag beläggning
vid försökets slut. Verkningsgrad: 11,0 %.
3) Siemens A-kol; ström = 100 amp., 47 volt; tid 30
sek. Spegeln väl polerad. Någon beläggning vid
försökets slut. Verkningsgrad: 13,0 %.
4) Upprepning av försök 3. Ström = 110 amp., 47
volt; tid 30 sek. Spegeln rengjord. (Beläggningen från
föregående försök kvarsittande.) Vid försökets slut
riklig beläggning, gråvit. Verkningsgrad: 3,9 %,
5) Rylander & Rudolphs normalkol; 110 amp., 48
volt; tid 15 sek. Spegeln blank; vid slutet något
belagd. Verkningsgrad: 7,5 %.
6) Rylander & Rudolphs normalkol; 95 amp., 46
volt; tid 15 sek. Ursprungligen blank spegel, svag
beläggning vid försökets slut. Verkningsgrad: 11,0 %.
7) Achesongrafit, med insatt veke av 1 mm koppartråd;
ström = 110 amp., 46 volt; tid 45 sek.; ljusbågen
ojämnt brinnande, fladdrande Spegeln ursprungligen
blank; obetydlig beläggning. Verkningsgrad: 4,6 %.

Av ovanstående framgår, att även efter rätt kort
bränntid, vid användandet av rökavgivande kol
uppstår en beläggning på spegeln, som betydligt
sänker verkningsgraden.

Försök gjordes att medelst en ventilator driva bort
röken, varigenom beläggningen väsentligt minskades
och den totala verkningsgraden förbättrades. Detta
medför dock givetvis en komplicering av anordningen.

De anförda försöken visa att rökbeläggningen i första
hand sker relativt långsamt, men att den snabbt ökar i
styrka. Härav framgår vikten av att för varje försök
rengöra spegeln, därest ej verkningsgradens nedsättande
är likgiltig.

Erfarenheten har visat, att rökavsättningen på spegeln
i viss mån avhänger av spegelns temperatur. Sålunda
iakttogs att rökavsättningen i allmänhet var mindre då
spegeln var kall, dock ej alltför kall. Förklaringen härtill
synes kunna erhållas genom antagandet, att den vid lägre
temperatur å metallytan absorberade gasbeläggningen
är avsevärt tjockare än vid högre temperatur; är
temperaturen däremot så låg, att fuktighet kan
kondenseras på metallen, måste detta givetvis väntas
öka rökbeläggningens tjocklek.

e. Verkningsgradens beroende av den använda
strömstyrkan och spänningen.
En variation av ljusbågsspänningen visade sig, såsom var
att vänta, utan praktiskt inflytande på den erhållna effekten
(temperaturen hos smältan), detta på den grund, att den
huvudsakliga strålning, som uppsamlas av spegeln, utgår
från den positiva nedre kratern med dess höga temperatur,
under det att ljusbågen – som förlängs vid ökad spänning
– ju ger oväsentlig strålning. Som avbränningen av
pluskolet är rätt hög, ca 8–10 mm pr min., och ett fullt
konstanthållande av pluskolets läge i förhållande till spegeln,
vid högre strömstyrkor och vid handreglering, är synnerligen
svårt, varierar lätt verkningsgraden rätt märkbart; detta
isynnerhet ifråga om spänningssiffran och därigenom siffran
för verkningsgraden.

f. Strömstyrkans inflytande.
I allmänhet kan sägas, att för en given koldimension
(betingad av apparatstorleken) bästa verkningsgrad
erhålles med en strömstyrka, som ej väsentligt över-
eller underskrider ett visst värde. Detta är lätt att inse:
Är strömstyrkan för låg, täcker ej kratern hela elektroden
och den strålande kraterytan är för liten. Är å andra
sidan strömstyrkan för hög, så breder kraterytan ut sig
å elektrodens spets. Brännfläcken blir härigenom för
stor; dess avbildning på objektet går delvis förlorad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>