Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen / 157 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 14 mars 1931 - Polarskensproblemet och elektronstrålkompassen, av A. Salmony - Notiser - Arbetsdomstolen - Tekniska högskolan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 7. Försöksanordning för påvisande av en elektronstråles
avböjning i det jordmagnetiska fältet.

vulst (fig. 2). "Ovanifrån" och "underifrån" närma sig
elektronerna jordens polarområden i komplicerade banor.
Utanför den elektronfria rymden kring ekvatorn ligga de
periodiska rymdbanorna, för vilka många olikartade
former redan blivit funna genom beräkningar och försök.
Tillsammans bilda dessa banor en "elektronvägg", som
kan reflektera från jorden utsända kortvågiga elektriska
signaler och som därför av Störmer anses som orsaken
till det nyligen observerade "världsrymdekot". Då
elektronerna i dessa banor omkretsa jordekvatorn i en
och samma riktning, äro de att uppfatta som en elektrisk
ström, ringströmmen, som återverkar på det jordmagnetiska
fältet och sålunda åstadkommer en förskjutning av
polarskenens existensområde mot ekvatorn. Nästan
samtidigt med Störmers beräkningar anställde tre forskare
vid AEG:s forskningsinstitut i Berlin, dr-ing. Brücke,
dr Ende och dr Engel försök, vid vilka det lyckades dem
att framställa nästan trådformiga, synliga elektronstrålar, i
vilka elektronerna ha en jämförelsevis liten hastighet. Fig. 6
visar en sådan mycket mjuk stråles kraftiga avböjning i
ett magnetfält, medan fig. 7 visar storleken av strålens
avböjning i det jordmagnetiska fältet. Dessa resultat
bestyrkte alltså Störmers teorier experimentellt och gåvo
t. o. m. kvantitativ överensstämmelse.


Fig. 8 (t. v.). Elektronstrålkompass framifrån (sluten).
Fig. 9 (t. h.). Samma apparat från sidan (öppnad).

Den av Brucke konstruerade apparaten för framställning
av långsamma elektronstrålar har även fått praktisk
användning, nämligen som elektronstrålkompass för
luftfartyg, vilken apparat visas i fig. 8 och 9.
Instrumentets verkan beror på elektronstrålens
avböjning i magnetiska fält. Elektronemissionen sker
på vanligt sätt från en glödkatod. Medan elektronerna
i t. e. ett radrorör emitteras åt alla håll, måste de i
kompassen samlas till ett rakt knippe i vilket
elektronerna röra sig rätlinigt ut från glödkatoden.
Efter en vägsträcka av ca 20 cm träffar strålen en
glasskärm, vars insida är preparerad, så att strålen
på densamma markerar en liten lysande fläck.
Genom mycket komplicerade konstgrepp kan man
få denna ljusfläck att visa noggrant åt öster. På
skärmen kan man anbringa en särskild skala, så att
man omedelbart kan avläsa riktningen. I vilket läge
luftfartyget än befinner sig, visar strålen alltid åt öster,
vilket är av synnerlig fördel vid flygning i kurvor.
Ljuspunktens förflyttning över skalan möjliggör även
ett bedömande över ett flygplans sidolutning. Det borde
vara möjligt att anbringa även en lutningsskala på glaset,
så att föraren samtidigt kunde observera kursen och
lutningen. En särskild fördel med kompassen är att
den är tröghetsfri, medan en vanlig kompassros är en
materiell kropp, vars tröghetsmoment är mycket
märkbart vid kursförändringar, varför kursbestämningar
under sådana förhållanden bliva i viss mån otillförlitliga.
Icke heller gyrokompassen är fullt lämplig för flygning,
enär vikten hos maskineriet måste vara ganska betydande.

                                                                A. Salmony.

NOTISER

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>