Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 28 mars 1931 - Sjätte internationella vägkongressen. II. Uttalanden och beslut, av Axel Valsinger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4. För att underlätta finansiering och administration
samt till ledning vid bestämmande av erforderliga
arbetens art och omfattning är det påkallat att alla
landsvägar, i görligaste mån, indelas i klasser med
hänsyn till trafikens storlek och betydelse, vägens
belägenhet m. m.
Följande klassindelning är i allmänhet tillämplig:
a) Vägar av allmän betydelse (inbegripet sådana
genomfartsvägar eller -gator i städerna, vilka utgöra delar
av dylika vägar):
1) Vägar av första ordningen eller riksvägar.
2) Vägar av andra ordningen, provinsvägar, landskapsvägar.
b) Vägar av lokal betydelse:
1) Lokala vägar, ortsvägar.
2) Vägar och gator i städerna (med undantag för de i avdelning
a) här ovan angivna).
c) Specialvägar:
Militärvägar, autostrader o. d.
Den första gruppen omfattar landsvägar av allmän betydelse,
dvs. sådana, som uppsamla trafik från angränsande lokala
vägar eller från samhälle eller stad och som förmedla en
avsevärd genomgångstrafik över flera jurisdiktionsområden.
Varje allmän väg bör slutligen inrangeras i en lämplig klass,
och omsorgen härför bör åligga vederbörande administrativa
myndighet.
5. I länder med vidsträckt ytinnehåll och gles befolkning kunna
de finansiella begränsningarna samt trafikbehoven nödvändiggöra,
att man i första hand måste inrikta sig på att för minsta årliga
kostnad förbättra vägarna av sekundär eller lokal karaktär för
att åstadkomma förbindelse med järnvägar eller farleder.
I mån som utvecklingen går framåt vinna sådana sekundära och
lokala vägsystem alltmera i betydelse, så att en utbyggnad
till högre standardtyp i sinom tid är påkallad och ekonomiskt berättigad.
6. Vid utarbetandet och genomförandet av plan för vägnätets
förbättring böra de högre myndigheterna hava ställning som
övervakande och rådgivande organ i förhållande till de lägre
myndigheterna. Beviljande av bidrag eller lån under lämpliga
villkor från staten är ett utmärkt medel för att från statens
sida kunna utöva ett önskvärt inflytande på och ur finansiell
synpunkt möjliggöra ett utförande av vägprogrammen samt
för att det allmännas intressen må kunna beaktas.
7. Tryggandet av ett systematiskt underhåll av alla landsvägar,
som blivit förbättrade, är en väsentlig del av varje rationellt
vägprogram. Därest i förhållande till trafikens art och
omfattning lämpliga vägtyper komma till användning, bliva
underhållskostnaderna mindre än motsvarande kostnader
vid olämpliga typer, avsedda för samma trafik. Vid beräkning
av underhållskostnaderna bör man emellertid beakta, att
trafiken på förbättrade vägar har en tendens att hastigt
tillväxa och att, om de utförda förbättringarna medföra fördelar
för trafikanterna, en ökning av underhållskostnaderna av
angivna orsak är att förutse. Av detta skäl bör kostnaden för
underhållet av förbättrade vägar av allmän betydelse eller
åtminstone varje ökning i denna utöver den förutvarande
normala underhållskostnaden i första hand påläggas trafikanterna.
8. Kostnaderna för anläggning, förbättring och underhåll av
ett rationellt vägnät böra fördelas rättvist i förhållande till de
därmed direkt eller indirekt förbundna fördelarna och med
beaktande av de olika intressenternas skatteförmåga. På grund
av de stora olikheter, som förefinnas inom olika länder
beträffande förutsättningar och organisatoriska förhållanden,
är det nästan omöjligt att härutinnan uppställa någon allmängiltig
regel, men, med stöd av vunna erfarenheter, kunna följande
allmänna synpunkter framhållas:
a) Med hänsyn till uppkomna fördelar för det allmänna, för
handel och näringsliv och för fast egendom i allmänhet är
fortsatt användning av allmänna skatteintäkter för vägändamål
önskvärd, därvid beloppen böra göras beroende av
vägbehoven, storleken av tillgängliga medel och kraven även
för andra ändamål i den allmänna budgeten. Allmänna skatter,
vilkas användning på ett ändamålsenligt sätt är förbunden med
ansvar inför den allmänna opinionen, äro särskilt lämpliga
medel att användas för arbeten på lokala vägar samt gator i städer.
b) Skattesats med hänsyn till vägen angränsande eller eljest av
vägen profiterande fast egendom, särskilt i stadsområden och
deras omgivningar, bör vara proportionell med den för sådan
egendom uppkomna värdestegringen.
c) Skatteavgifter från trafikanterna, däri inbegripet licensavgifter
och bensinskatt, utgöra, förutsatt att de äro lämpligt avvägda,
en betydande och växande inkomstkälla för vägväsendets
finansiering. Därest dylika skatter göras otillbörligt höga eller
pålagorna å fordonsägare onödigtvis ökas genom allt för höga
importtullar särskilt i åkerbruksidkande, icke industriella länder,
är detta ägnat att medföra sjunkande intäkter och beröva
det allmänna de fördelar, som en normal utveckling av
automobiltrafiken skulle medföra. Av samma skäl böra dylika
skattemedel uteslutande användas för vägändamål. I syfte att
åstadkomma en önskvärd enhetlighet böra dessa skatter
påläggas endast efter normer, som fastställts av högsta
vederbörande myndighet. Dessa skattemedel böra i princip
fördelas under kontroll av statlig myndighet samt användas
endast för vägar av allmän betydelse (inklusive genomfartsvägar
i städer och samhällen).
9. På grund av den rådande otillräckligheten av tillgängliga
finansiella medel, som omöjliggör ett omedelbart färdigställande
av vägprogrammet till överensstämmelse med motortrafikens
ekonomiska krav, samt på grund av den karaktär av
kapitalinvestering, som kan sägas känneteckna utlägg för
förbättrade vägar – från vilka, enligt erfarenheten, ökade
inkomster inflyta i form av skattemedel från trafikanterna
– äro obligationsemissioner eller andra lånetransaktioner för
byggande och förbättring av vägar att rekommendera i de
flesta länder. Dylika obligationsemissioner böra emellertid
begränsas till verkliga anslagsbehov för utförande under
sakkunnig ledning och kontroll av ekonomiskt berättigade
byggnads- eller förbättringsarbeten. Även om förräntning
och amortering av dylika skuldförbindelser baseras på från
trafikanterna inflytande medel (erfarenheten giver vid handen,
att dylika medel under gynnsamma betingelser för en högt
utvecklad motortrafik förslå att täcka dessa utgifter) böra
dessa skuldförbindelser likväl i sin helhet garanteras av statlig
myndighet. Amorteringstiden för sådant lån bör icke överstiga
väg-förbättringens livslängd. Sedan de för vägbyggnader och
vägförbättringar förefintliga behoven på sådant sätt blivit
fyllda, bör lånevägen icke vidare anlitas utan utgifterna därefter
bestridas förmedelst den ordinarie budgeten.
V. Vägtransporter, korrelation och koordination med
andra transportmedel samt med hänsyn till såväl
kollektivt som individuellt bruk.
Generalrapportör: Mr. Henry R. Trumbower, Professor
of Economics, University of Wisconsin.
1. Transport förmedelst landsvägar har under det senaste
årtiondet inom de mera betydande och framåtskridande
länderna i världen blivit en integrerande del av den allmänna
transportplanen. Genom såväl enskilda som myndigheter
inom olika länder hava undersökningar verkställts i fråga
om lämpliga åtgärder för en koordination av person-
och godstransport per landsväg å ena sidan, med dylik
transport per järnväg, per vattenväg samt per luftfart å
andra sidan. En dylik samverkan mellan olika transportsätt
över land, vatten och i luften bör ordnas så, att varje
transport, såvitt möjligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
