Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 14. 4 april 1931
- Artilleriskjutning mot flygmaskiner, av S. A. Odelberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 14 ÅRG. 61 4 APRIL 1931
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Artilleriskjutning mot flygmaskiner, av S. A. Odelberg. – Ekonomisk översikt. – Notiser. –
Tekniska föreningar. – Sammanträden.
ARTILLERISKJUTNING MOT FLYGMASKINER.
Av S. A. Odelberg.
Under kriget 1914–1918 omvandlades krigföringen
som bekant i flera viktiga hänseenden. Kriget fördes
icke såsom tidigare krig huvudsakligen mellan de
fientliga ländernas krigsmakter utan nationernas alla
tillgångar sattes in på målet att vinna kriget. Måhända
är detta en ganska naturlig följd av demokratiens
genombrott, då man väl numera får anse, att ett helt
folk är ansvarigt för ett krigsutbrott, under det att
ansvaret tidigare kunnat läggas på enskilda personer,
främst regenterna. Hur som helst så fingo de krigförande
länderna under världskriget tåla helt andra och större
påfrestningar, än vad fordom varit regel. Till dessa
påfrestningar hörde flyganfallen mot orter i hemlandet
på relativt stort avstånd från den egentliga krigsskådeplatsen.
Dessa anfall utfördes under krigets senare skeden
huvudsakligen med flygplan, besittande stor aktionsradie
och lastförmåga. Själva skadegörelsen åstadkoms med
bomber, som fälldes över känsliga föremål. Avsikten
med bombanfallen var trefaldig: att förlama industrien,
främst den speciella krigsindustrien, att alstra krigströtthet
hos befolkningen och att till hemortens skydd binda
krigsmateriel och utbildad personal. Av många skäl,
vilka här icke är plats att relatera, lyckades man
ingenstädes på ett för krigföringen avgörande sätt
nå dessa avsikter. Endast ett av skälen skall här
behandlas, nämligen det artilleriförsvar – luftvärnskanoner –,
som kom till användning för de utsatta orternas skyddande.
Meningen med denna uppsats är huvudsakligen att
belysa det skjuttekniska problemet vid eldgivning mot
rörliga luftmål. För att komma denna fråga inpå livet
torde man först böra studera skjutning mot markmål
och därmed förknippade svårigheter samt därefter
luftmålens speciella egenskaper och de spörsmål,
som uppkomma i samband härmed. För överblickens
skull är här även medtaget en kortare resumé över
flygvapnets och luftvärnsartilleriets utveckling och
verksamhet intill nuvarande tid.
Sedan en projektil lämnat kanonens mynning påverkas
densamma av två krafter – tyngdkraften och luftmotståndet.
Den förra räknas i regel till riktning och storlek konstant.
Luftmotståndet är ständigt riktat rakt mot projektilens
rörelseriktning och till sin storlek starkt variabel. Inom
en viss kulbana varierar den sålunda med projektilens
hastighet, vilken i allmänhet är inom hela banan avtagande,
samt med lufttrycket, således med höjden över marken.
Från ett tillfälle till ett annat får luftmotståndet dessutom
olika styrka beroende på växlingar i lufttryck, temperatur
och fuktighetshalt, varav ett s. k. dagsfel uppkommer. Vid
varje tillfälle rådande temperatur m. m. inverkar även på
förbränningshastigheten hos krutet i laddningen och därmed
på utgångshastigheten. Slutligen göra toleranser vid
ammunitionstillverkningen och ofrånkomliga fel vid pjäsernas
inriktning, att olika skottvidder erhållas från skott till skott
även med samma uppsättning.[1]
Av här antydda förhållanden torde framgå, att man vid
skjutning har att räkna med fel av två särskilda slag,
nämligen dagsfelet och spridningen från skott till skott.
Med hänsyn härtill kan man säga, att den första
omsorgen vid skjutning mot ett visst mål bör vara, att
söka erhålla den möt för tillfället rådande förhållanden
svarande uppsättning, vars medelprojektilbana skär målet.[2]
Vid skjutning mot markmål går man tillväga antingen så,
att man beräknar dagsläget eller ock så, att man verkställer
inskjutning.
Redan av vad nu sagts torde framgå att en beräkning av
uppsättning m. m. med hänsyn till dagens atmosfäriska
förhållanden är en synnerligen invecklad och tidsödande
procedur. En exakt beräkning är över huvud taget icke
utförbar, enar dels premisserna icke äro till sin natur och
verkan med matematisk noggrannhet kända, dels den
matematiska behandlingen av de ekvationer, som erhållas,
möta oöverstigliga svårigheter. Approximativa metoder
måste därför tillgripas, varvid approximationernas omfattning
bör lämpas efter den räknande personalens bildningsståndpunkt
och tillgänglig tid. Trots allt giver "skjutning med ballistiskt
beräknade element" goda resultat, särskilt där artilleriets
specialutbildade studenter, artillerimätarna, kunna disponeras
såsom biträden. Att märka är, att vid denna metod givetvis
fordras exakt kännedom om avståndet mellan skjutplatsen
och målet. För skjutning mot luftmål .användas även på
förhand utförda beräkningar i viss utsträckning, varom mera
senare.
Inskjutning tillgår så, att man med hjälp av skjuttabeller och
på ett eller annat enkelt sätt uppmätta eller uppskattade
utgångsvärden öppnar eldgivningen. Med hänsyn till skottens
läge – till höger, till vänster, bortom eller framför målet – verkställer
[1] Vinkeln mellan siktlinjen till målet och eldrörets riktning
före skottlossningen. Sambandet mellan uppsättning och
vågrät skottvidd erhålles ur skjuttabeller.
[2] Inriktningen i sidled beröres ej här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:27:03 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0203.html
