Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 17. 25 april 1931
- Notiser
- Slussområdets reglering
- Normalbestämmelser för betongrör
- Nationalmusei nya uppvärmnings- och belysningsanläggningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NOTISER
Slussområdets reglering. Till arbetschef vid de
beslutade arbetena med regleringen av slussområdet i
Stockholm har utsetts kapten Carl Thulin.
Normalbestämmelser för betongrör. I dagarna har
kommunal-tekniska föreningen utgivit de vid föreningens
årsmöte 1930 antagna normalbestämmelserna för leverans
och provning av betongrör för avloppsledningar.
(Kommunal-tekniska föreningens handlingar nr 5/1931).
Normerna innehålla dels allmänna bestämmelser om
materialiernas beskaffenhet, om formarna för gjutningen
m. m., dels tabeller över normaldimensioner, uppgifter
om täthets- och hållfasthetsfordringar samt föreskrifter
angående provning. Antalet normalstorlekar är i fråga
om muffrör fastställt till 7 st., nämligen med 100, 150,
225, 300, 375, 450 och 525 mm inre diameter; för
falsrör upptagas inre diametrarna 500 (endast för
cirkelformiga rör), 600, 700, 800, 900, 1 000, 1100,
1 200, 1 300, 1 400 och 1 500 mm. Muffrörens
längd är föreskriven till 60 eller 75 cm för 100 mm
rör, 75 cm för 150 mm rör och 75 eller 100 cm för
de större diametrarna. För falsrör föreskrives längden
100 cm med vissa angivna undantag.
Beträffande täthetsfordringarna föreskrives, att vattenytan
i rören, sedan dessa fyllts med vatten och betongen
vattenmättats, ej får sjunka mer än 25 mm på ett dygn.
Beträffande hållfasthetsfordringarna föreskrives per cm
av muffrörens längd brottbelastningar mellan 15 och 20
kg samt vid falsrör brottbelastningar av resp. 3 000,
3 600, 4 200, 4 800, 5 400, 6 000, 6 500, 7 000,
7 500, 8 000 och 8 500 kg per 1 m rör vid de ovan
nämnda diametrarna. Fordringarna gälla vattendränkta
rör och under förutsättning, att rören hava en ålder av
6 veckor till 6 månader. För rör med större ålder höjas
belastningarna med 10 %.
Nationalmusei nya uppvärmnings- och belysningsanläggningar.
Nyligen ha i nationalmuseum fullbordats tvenne installationsarbeten,
som på grund av de säregna fordringar som ställts på desamma
erbjuda åtskilligt av intresse.
Museets förutvarande uppvärmningsanläggning, som tjänstgjort i
mer än 60 år eller närmare bestämt från museets tillkomst år
1866, var byggd enligt det på sin tid mycket uppskattade
"Heizwasser-systemet". Det bestod av sammanhängande
rörslingor av 38 mm yttre och 23 mm inre diameter, vilka
utgjorde såväl värmepanna som uppvärmnings- och ledningsrör.
Den nedersta delen av varje slinga var inlagd i en murad ugn,
som eldades med stenkol. De delar som skulle värma
lokalerna voro till största delen förlagda i kanaler i bjälklagen,
i golvytan täckta av gjutjärnsgaller, genom vilka värmen
uppsteg. Systemen voro helt slutna men försedda med
expansionsinrättning till förhindrande av rörens sprängning.
Systemet var behäftat med åtskilliga olägenheter. Bl. a. hade
rören en särskilt för lokaler av denna art alltför hög temperatur,
förläggningskanalerna samlade smuts, och det erbjöd stora
svårigheter att utvidga anläggningen. Därför hade man för
ändrade eller nytillkomna lokaler måst tillgripa ångtrycksystem.
Då det gällde att välja system för den nya anläggningen, måste
man särskilt beakta vikten av att skydda samlingarna, samtidigt
som anordningarna måste verka så litet störande som möjligt.
Av naturliga skäl stannade man vid pumpvarmvattensystemet.
I de mindre rummen och rum vid yttervägg ha radiatorerna på
vanligt sätt placerats under fönstren. I den stora entrén, trapphallen
och de stora visningssalarna med takbelysning, där man av estetiska
och utrymmesskäl ej gärna kunde använda synliga radiatorer, har
uppvärmningen ordnats medelst insläppande av varm luft, som
uppvärmes utanför lokalerna. Även insläppningsöppningarna för
luften ha måst göras osynliga. Vidare måste varmluften vara
cirkulerande, enär "ny" luft är olämplig för museiföremålen på
grund av sin torrhet under den kallare årstiden. Luftvärmarna
ha placerats i entrésolen över kabinetten vid sidan om salarna
och i vindsvåningen. För den stora vestibulen och trapphallen
hava anordnats 3 st. varmkammare för cirkulationsluft, därav en
på vardera sidan i nedre vestibulen och en under den stora trappans
vilplan. Som man dock måste sörja för att frisk luft i viss utsträckning
insläppes i lokalerna, har man anordnat intagning av sådan i
vestibulen under visningstiderna. Den intages först i ett kalluftsrum i
källarvåningen och passerar därifrån i tur och ordning ett värmebatteri
för uppvärmning till ca 10°, ett reningsfilter och ytterligare ett
värmebatteri för uppvärmning till erforderlig temperatur samt slutligen
en kraftig ventilator, som pressar luften genom ett system av nya, i
fasadmuren utbilade kanaler, som utmynna under de stora fönstren
över ingången. Från vestibulen sprider sig sedan luften till de lokaler
som hava mer eller mindre öppen förbindelse med detta rum. Den
förbrukade luften bortledes dels genom förut befintliga avloppskanaler,
dels genom nya sådana, som uppdragits från de stora visningssalarna
upp över yttertaket.
Vidare finnas möjligheter för installation av en befuktningsanläggning
för luften. Detta är dock ett ömtåligt kapitel, och man har därför tills
vidare valt att hålla luften vid så låg temperatur som möjligt, varigenom
relativa fuktigheten hos luften kan hållas vid lämpligt värde. En något
högre temperatur hos luften under kortare tider gör då mindre skada
på samlingarna.
Museets belysningsanläggning har utvidgats till att omfatta även
visningssalarna, som hittills saknat artificiell belysning, och för övrigt
har belysningen måst anpassas efter moderna krav. Att i museisalar
anordna en ur ljusteknisk synpunkt tillfredsställande belysning är
förenat med åtskilliga vanskligheter. Dels måste man undvika störande
skuggor, även då åskådaren befinner sig alldeles inpå
utställningsföremålet, men man kan å andra sidan ej utan vidare
använda helindirekt belysning, vilken som bekant utplånar det
plastiska intrycket av föremålen. Vidare måste tavlornas färger
framträda med ungefär samma valörer som i dagsljus, vilket
visserligen kunde uppnås med användande av s. k. dagsljuslampor.
Då emellertid sådana hava en rätt dålig ljusekonomi och
belysningen med enbart dagsljuslampor verkar alltför dyster, har
man måst välja en blandning av vanliga och dagsljuslampor.
Slutligen har man måst lägga särskild vikt vid att erhålla en med
rummens utseende harmonierande belysningsarmatur, samtidigt
Fig. 1. Profiljärnsställning och armatur å vinden ovanför en visningssal.
De många snörena reglera solgardinerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:11:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0245.html
