Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 23 maj 1931 - Skånska ingenjörsklubben, av Fr. Montén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sekreterare, bliva sammanträdena talrikare besökta
– 15 à 20 och efter ytterligare ett par år 20 à 30
personer, och den ystert skämtsamma tonen i
protokollen viker för en mera saklig och korrekt.
Klubbens boksamling finner en trygg hamn i tekniska
elementarskolans bibliotek. Den i Östergatan 32
förhyrda lokalen hade redan hösten 1889 övergivits,
och sammankomsterna ägde under de följande åren
rum på någon restaurang, vanligen hotell Horn.
De tidigare inköpta möblerna såldes på auktion. Redan
1891 erhöll klubben en ny sekreterare i civilingenjör
B. Gyllenkrok, som emellertid på hösten samma år
lämnade Skåne. Han efterträddes av arkitekten A. Arvidius.
Då såväl göromål som medlemsantal växte, de förra
särskilt genom förberedelserna till 2:dra svenska
teknikermötet 1896, blev det nödvändigt att bevilja
arvode till sekreteraren och att hyra ett rum för
expedition och arkiv.
För sång och musik saknades icke intresse, och 1894
tillsattes en särskild kapellmästare, baningenjör
Carl-Axel Olin, som ännu emellanåt trakterar pianot
vid klubbsammanträdena.
År 1894 stiger antalet betalande medlemmar till 100.
Vid denna tid arbetas energiskt på bildandet av en
sammanslutning mellan de olika tekniska föreningarna
i riket, men efter mycket kommittébetänkande strandar
planen. Dock uppstår ett intimare samarbete, varom
remisser i en mängd ärenden under de följande åren
bära vittne.
Klubben börjar vid denna tid göra insatser i Malmö
stads teknisk-hygieniska utveckling. Badhusfrågan
och frågan om stadens förseende med vatten diskuteras
vid klubbsammanträden, vid vilka länets och stadens
myndighetspersoner såsom gäster närvara.
Kontinentalrouten över Sassnitz har också varit föremål
för diskussioner och offentligt uttalad resolution.
Initiativet till Malmö stads övertagande av driften av
gasverket kom även från ingenjörsklubben. Redan
1892 upptogs i klubben diskussion om frihamnar vid
Öresund, en fråga, som dock fick vänta ett par
årtionden på sin lösning. Snabbare resultat nåddes,
då klubben 1893 fäste uppmärksamheten på behovet
av en stadens isbrytare. Den första ångpanneföreningen
i vårt land, nämligen Södra Sveriges, bildades efter
att frågan upptagits, diskuterats och kommittébearbetats
inom klubben. 1896 hölls det andra allmänna svenska
teknikermötet i Malmö i samband med industriutställning.
Klubben stod som anordnare för mötesförhandlingarna
och var även, tack vare en del industriföretags
frikostighet, i tillfälle att fungera som värd. Antalet
mötesdeltagare var 300. Klubben hade utgivit en liten
bok, betitlad "Minnesblad", med rikt illustrerade uppsatser
om Malmö stad och de viktigare skånska industrierna;
de ojämförligt flesta uppsatserna voro författade av
klubbens egna medlemmar.
Under de närmast följande åren dominera byggnadsfrågorna,
varvid Malmö byggmästareförening i regel är inbjuden
till mötena. Utredningar, till stor del tryckta, om entreprenader,
städernas byggnadsordning, arbetarbostäder etc. vittna
om flit och intresse. Enligt en uppgift, som icke kunnat
kontrolleras, lärer Skånska ingenjörsklubben ha prioritet i
– Sverige på demonstration av acetylenbelysning, som
förevisades i klubben den 14 mars 1896.
Vid sekelskiftet bytte klubben om lokal för sina sammanträden
och övergick från hotell Horn till Hippodromen. Inom
denna byggnad förhyrdes ett rum, dit klubbens boksamling
överflyttades och som hölls tillgängligt för medlemmarna
under större delen av dygnet. Den 16 september 1905
anordnade klubben ett stort möte för dryftande av frågan
om Södra Sveriges förseende med elektrisk kraft från
Lagafallen. Som inledare vid detta tillfälle fungerade professor
J. G. Richert samt ingenjörerna T. Holmgren, R. F. Berg
och A. Estelle. Denna fråga återupptogs vid nytt möte
samma höst, och det torde få anses, att klubben åtminstone
dragit sitt strå till stacken för frågans lösning.
En fråga som från 1912 och sedan under flere år framåt
allt emellanåt remitterats till klubben och givit upphov till
diskussioner och resolutioner rör den lägre tekniska
undervisningens ordnande, dels i allmänhet, dels särskilt
i Skåne och dels slutligen speciellt i Malmö. Även frågor,
som rört den högre tekniska undervisningen, hava
stundom remitterats till klubben.
För att förbereda behandlingen av till klubben remitterade
frågor anlitas givetvis den vanliga metoden att tillsätta
kommittéer. Men dessutom har klubben sedan 1908,
då stadgarna undergingo en rätt avsevärd omarbetning,
vissa ständiga s. k. fackkommittéer: för elektroteknik,
husbyggnadskonst, väg- och vattenbyggnadskonst,
kemisk teknologi, maskinteknik samt för allmänna
ärenden. Dessa fackkommittéer bestå vardera av 5
medlemmar och hava till uppgift förutom att förbereda
ärenden, som av styrelsen remitteras, att genom referat,
föredrag, utställningar m. m. hålla klubben au jour med
sådana nyheter inom resp. fack, som kunna vara av
allmänt intresse. I och med inrättandet av dessa
fackkommittéer upphörde den tidigare omnämnda
referentinstitutionen. Vid stadgeändringen 1908 minskades
sammanträdena till ett i månaden, sedan det visat sig,
att de två gånger i månaden anordnade mötena blevo
väl sparsamt besökta i förhållande till totala
medlemsantalet, som vid denna tid översteg 200. För
att stimulera intresset hos de medlemmar som voro
bosatta utom Malmö, började man förlägga ett och
annat sammanträde till andra platser, särskilt Lund
och Trälleborg.
År 1914 var ett arbetsamt år för Skånska ingenjörsklubben
genom den på klubbens initiativ i samband med Baltiska
utställningen anordnade Baltiska ingenjörskongressen,
avsedd för deltagare från Sverige, Danmark, Tyskland,
Ryssland och Finland. Rysslands vägran att låta Finland
deltaga i utställningen under eget tak hindrade icke de
finska ingenjörerna att bevista kongressen, varemot
ryssarna där uteblevo. Vid avslutningsfesten, då deltagarna
placerats nationsvis, gjorde den finska gruppen ett
outplånligt intryck genom den bittra men samtidigt dovt
behärskade ton, med vilken dess talesman berörde det
ryska oket. Det var som en flik visat sig av de åskmoln,
vilka ett par veckor senare skulle urladda sig i världskriget.
De onormala förhållanden, som kriget vållade, återspeglas
i icke ringa utsträckning i klubbens protokoll. Klagomål
anföras över den i Hippodromen förhyrda klubblokalens
bristfälliga uppvärmning. Förslag väckes och dryftas allvarligt
att för klubben inköpa en av stadens modernaste och största
fastigheter, medlemsantalet växer i snabbare takt än förut
och passerar 1917 siffran 300 för att under de närmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
