Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 30. 25 juli 1931 - Ordnandet av teknologernas och de unga ingenjörernas arbetspraktik, av T. Lindmark, Nils Fredriksson och H. R. Schultz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I alla dessa fall gäller utbildningen emellertid
endast ett fåtal utvalda, och klart är, att man lätt nog
kan åstadkomma en fast ordning beträffande dem.
Vad angår det stora flertalet ingenjörer med högre
eller lägre utbildning är emellertid praktikfrågan mera
komplicerad, och svårigheterna att lösa densamma ha,
som vi sett, icke övervunnits än.
Vi hörde av professor Lindmark, att man i
Tyskland och i flera andra länder har större krav på
högskolingenjörernas praktiska utbildning än i Sverige,
och att särskilda anstalter vidtagits för att trygga
och reglera densamma på lämpligt sätt. I fråga om
ingenjörer med lägre utbildning äro praktikkraven
än mera omfattande. Så t. ex. fordras för inträde i
de tekniska mellanskolorna i Tyskland vanligen flera
års praktik, helst avlagt gesällsprov. Liknande gäller
vid de tekniska dagskolorna i Danmark. I England och
även i U. S. A. har man i stor utsträckning
kombinerat skolundervisningen och den praktiska
utbildningen genom s. k. "Cooperation" eller "part-time
education", exempelvis så, att eleverna arbeta halva
tiden vissa dagar eller veckor, i skolan och resten
av tiden såsom arbetare i någon industri. Eleverna
äro sålunda uppdelade i två eller flera lag, som i tur
och ordning cirkulera mellan skolan och
arbetsplatserna. Detta system har bland annat den stora
fördelen, att eleverna i stor utsträckning kunna förtjäna
sitt uppehälle under studietiden. Man påstår också,
att systemet är gynnsamt för de teoretiska studierna,
så att den sammanlagda tiden i skolan ej skall
behöva bli längre än då den teoretiska undervisningen
meddelas under hela terminer i följd, snarare tvärtom.
Att systemet är gynnsamt i avseende å den praktiska
utbildningen ligger i öppen dag, men det kan
möjligen vålla någon olägenhet hos vederbörande
företag, som skola mottaga eleverna och låta dem
cirkulera i arbetet. Det förutsätter därför en god vilja hos
företagets ledare och förmännen i arbetet liksom även,
att arbetarna, respektive deras organisationer, ställa
sig lojala gent emot praktikanterna och deras
cirkulation. Jag vet ej, om systemet skulle kunna
tillämpas hos oss, men nog vore det värt att försöka, I
de vanliga tekniska läroverken går det ej att
anordna deltidsundervisning utan stadgeändringar och
en viss omläggning av lärarnas tjänstgöringsskydighet,
men dessa saker kunde nog ordnas på något sätt.
Vi ha för övrigt redan något liknande beträffande
vissa grupper av elever vid Stockholms stads skolor
för yrkesutbildning. På sätt och vis förekommer
detsamma vid maskinyrkesskolan och byggnadsyrkesskolan
i Stockholm. Dessa skolors läsår omfattar
nämligen endast 6 vintermånader, för att eleverna
skola ha tillfälle till längre tids praktiskt arbete
under sommarmånaderna. Det finns emellertid ingen
anordning, som tryggar elevernas arbetsanställning,
varför den praktiska utbildningen ofta beror på en slump.
Ännu en annan skola i Sverige, nämligen
maskintekniska fackskolan i Eskilstuna, är anordnad med
tanke på elevernas praktiska utbildning jämsides med
skolarbetet. I olikhet med de vanliga tvååriga
fackskolorna har nämligen skolan i Eskilstuna första
läsåret uppdelat på två år med undervisningen förlagd
till aftnarna, så att eleverna kunna arbeta i
verkstäderna på vanligt sätt. Skolundervisningen omfattar ej
mindre än 17 veckotimmar, vilket naturligtvis är
ganska mycket utöver de vanliga 48 timmarna
praktiskt arbete. Men aftonundervisningen i Eskilstuna
har gammal god tradition, och den så anordnade
fackskolan har nu bestått i omkring 10 år utan
något mankemang och ständigt givit utmärkta
resultat. Jag tror nog, att för den lägre tekniska
utbildningen aftonundervisningen skulle kunna komma till
användning i större utsträckning, än för närvarande
sker hos oss. I utlandet, särskilt i England och
U. S. A., förekomma kurser med aftonundervisning
i stor utsträckning ända upp på högskolestadiet. Det
händer väl, att utbildningen i dessa kurser blir mera
ensidig än i de fullständiga dagskolorna, men den
kan lätt kompletteras genom kortare tilläggskurser,
och den har i varje fall den fördelen att den blir
kombinerad med grundlig praktisk erfarenhet, något
som ju är av stort värde i all teknisk verksamhet
och ofta uppväger vad som möjligen brister i det
teoretiska.
Även om sålunda mycket skulle kunna vinnas i
avseende å teknologernas och de unga ingenjörernas
arbetspraktik genom vissa anordningar beträffande
skolundervisningens förläggning, så återstår ändå
alltid den stora frågan, hur man skall kunna få den
avsedda arbetspraktiken till stånd.
Härför fordras å ena sidan, att de unga själva
vinnlägga sig om att erhålla sådan praktik och äro
villiga att underkasta sig den möda och de
uppoffringar, praktikens förvärvande oundgängligen
kräver. Å andra sidan fordras, att arbetsgivarna äro
villiga att icke blott bereda de unga lämplig
arbetsanställning utan även tillse, att de verkligen få
tillfälle att lära något, som kan vara dem till gagn.
Detta återigen förutsätter tillika en välvillig hållning
från arbetspersonalens sida, något som visserligen
kan i hög grad bero på praktikanten själv, men som
även är ej mindre beroende på arbetarorganisationernas
inställning till praktikantutbildningen över huvud taget.
Med hänsyn till allt detta måste man nog räkna
med behövligheten av något särskilt organ, som hade
till uppgift att främja den ifrågavarande
utbildningen. Sådant befrämjande borde ske dels genom
upplysande propaganda för saken hos alla
vederbörande, dels genom utarbetande av
utbildningsprogram, antagningsregler och andra bestämmelser, som
kunna erfordras, dels ock genom platsförmedling och
eventuellt någon kontroll över att arbetspraktiken
fullföljes på avsett sätt.
Det kan synas vara något vidlyftigt, vad jag
sålunda tänker skulle komma i fråga, men jag tror ej,
att det går för mindre, om vi skola komma någon
vart med föreliggande problem. Jag vill erinra om
att Sverige i olikhet med många andra länder ej har
någon lärlingslag och att vi ej heller såsom
engelsmännen upprätthållit den praktiska utbildningen
genom gammal tradition. Allt detta har gjort, att
arbetspraktiken, även vad ingenjörerna beträffar, ej
fått den omvårdnad och ej heller den uppskattning,
som den väl är värd. Alla torde vara villiga att
erkänna den praktiska utbildningens stora betydelse
för ingenjören, vilken ställning denne än må ha, men
allt för få äro benägna att för sin del göra någon
uppoffring, för att utbildningen skall komma till
stånd. Den unge vill i allmänhet slippa undan så
lätt och så snart som möjligt, och därför nöjer han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
