Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 33. 15 aug. 1931 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellanskillnaden – nära 100 millioner $ – mellan vad det
får mottaga enligt Young-planen från Tyskland och
vad det enligt krigsskuldsuppgörelsen av 1928 får
betala till Amerika. För England blir statskassans
förlust mindre. För de övriga länderna är saken av
sekundär betydelse.
Ser man emellertid moratorieförslaget ur ett vidare
ekonomiskt perspektiv och sålunda ej enbart
anlägger den statsfinansiella synpunkten blir
emellertid resultatet ett helt annat. Fördelarna bli då ur
rent amerikansk synpunkt långt mer vägande än
nackdelarna. Friheten från krigslikviderna kommer
att stimulera företagsamheten i alla länder – eller
i varje fall hejda ytterligare nedgång – och
därigenom ge hela folkhushållet vinster i form av vidgad
avsättning, produktion och handel, vinster, som vore
av långt större betydelse än de minskade
inbetalningarna till statskassorna. Tysklands räddning från
bankrutt är dessutom ett vitalt intresse för både
Amerika och England – och särskilt den
amerikanska finansen är långt mera intresserad av de nya
pengar – minst 2 milliarder $ – som den efter
1924 placerat i Tyskland och Centraleuropa i
allmänhet, än vare sig av Frankrikes skadestånd eller
de egna gamla krigslånen.
Detsamma gäller i huvudsak även England.
I Frankrike är emellertid läget ett annat. På
grund av landets relativt slutna och harmoniska
folkhushållning har världskrisen här gjort sig
mindre tungt gällande än i de andra stora länderna.
Även arbetslösheten är ringa. Däremot är en
minskning av statsinkomsterna med bortåt 100 millioner $
en allvarlig sak för Frankrike.
Man kan också uttrycka saken så att, under det i
U. S. A., England och Tyskland världsekonomiens
intressen i huvudsak sammanfalla både med det egna
folkhushållets intressen och med de. egna mera
vidsynta statsfinansiella synpunkterna, så är detta
ingalunda i samma grad fallet i Frankrike.
Denna bakgrund förklarar också vad som närmast
följde på Hoovers initiativ.
Börserna världen runt reagerade snabbt och
förmånligt, och i England och Tyskland hälsades
förslaget med förtjusning av den allmänna opinionen.
Även Mussolinis regering i Italien skyndade sig att
acceptera Hoover-planen. Men det blev inom endast
några få dagar tydligt att Frankrikes motstånd
skulle bli en hård nöt att knäcka.
Ivriga förhandlingar fördes i Paris mellan
premiärministern Laval, utrikesministern Briand och
amerikanske finansministern Mellon – en av U. S. A:s
inflytelserikaste män, både på grund av sin politiska
och sin personliga finansställning. Deputeradekammarens
majoritet syntes dock vägra varje eftergift.
Särskilt höll man orubbligt på att den "ovillkorliga"
delen av Youngplanens likvider även under
moratorieåret skulle presteras av Tyskland. Dock var
man villig ,att på vissa villkor låta dessa belopp
förbli i Tyskland genom att åter utlåna dem till tyska
riksbanken för placering i näringsföretag.
Den franska ståndpunkten blev slutligen i
huvudsak den segrande. Något fullständigt moratorium
blir det sålunda under det förestående året för
Tysklands del icke: Young-likvidernas "ovillkorliga"
del måste nämligen fortfarande presteras, även om
beloppen denna gång få innestå i Tyskland. En
stor och obestridlig lättnad har ju emellertid i varje
fall uppnåtts.
För framtiden torde icke desto mindre det steg
som presidenten Hoover tagit komma att bli av den
allra största betydelse. Det har för presidenten och
hans närmaste män icke varit någon lätt sak att
övervinna den gamla inrotade amerikanska
motviljan mot finansiella eftergifter för det Europa, som
man i the Middle West anser hopplöst hemfallet till
militarism och inre splittring och allsköns förfall.
Det är först den hårda erfarenheten av den egna
krisen i förening med besvikelsen över att de
utlovade välsignelserika följderna av fjolårets
tullhöjningar helt uteblivit som äntligen kommit förståelsen
för Amerikas ekonomiska solidaritet med Europa att
tränga igenom även i politiska kretsar. Detta är en
bestående vinst.
Hoover-initiativet lär för övrigt ej heller komma
att resultera endast i ett moratorium på kort sikt.
Dess reella innebörd är ett första steg till revision
av Young-planen – alltså i riktning mot en
ytterligare nedskrivning av Tysklands krigsskadeståndsskyldigheter.
Insikten om faran av ett alltför långt
uppskov med denna nödvändiga åtgärd blir under
tiden allt starkare och Frankrike ensamt lär icke i
längden kunna stå emot den växande världsopinionen
i detta hänseende.
Det katastrofala i Tysklands ekonomiska läge har
emellertid efter Hoover-planens framläggande gjort
sig gällande på ett ödesdigert sätt och framkallat en
finanskris, som då ännu på de flesta håll ej ansågs
till den grad överhängande. Det förenade trycket
av krigsskadestånd, höga statsutgifter, hög
beskattning, allmän depression och växande arbetslöshet
hade blivit för mycket för bärkraften i det tyska
penningväsendets organisation, och när i början av
juli åtskilliga utländska kortfristiga krediter drogos
tillbaka, utbröt en tysk kredit- och valutakris, som
tycktes hota hela penningväsendets bestånd. Den
stora Danat-banken (Darmstadt- und National-bank)
inställde sina betalningar, och regeringen ansåg sig
böra vidtaga särskilda restriktiva åtgärder mot
kapitalflykt, varjämte riksbanken måste börja
ransonera både kredit och utländska valutor med resultat
att ett flertal banker måste inskränka
utbetalningarna på tillgodohavanden. De stela
guldtäckningsbestämmelserna försvårade ytterligare krisen, och
den tyska valutan sjönk under några dagar faktiskt
med nära 30 %. Riksbankspresidenten, förre
rikskanslern Luther, flög till London, Basel och Paris,
men uppnådde föga annat än några månaders
förlängning av kortfristiga utländska krediter på något
hundratal millioner $. Den värsta rusningen lyckades
man dock avvärja, och tjänstemanna- och
arbetarelöner utbetalades något så när.
Det visade sig under dr Luthers förhandlingar att
man i London och annorstädes, ävensom i New York,
var fullt beredd att ingripa med en kraftig
hjälpaktion till Tysklands förmån, närmast i form av ett
stort internationellt lån. Ett sammanbrott i
Tyskland ville man nämligen i England och U. S. A. till
varje pris undvika. I Paris däremot var man mindre
bekymrad för en dylik eventualitet. Där förlitade
man sig på sin egen solida f inans ställning och stora
guldbehållning samt var beredd att till fullo utnyttja
denna situation. Det blev också snart klart att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
