Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 29 aug. 1931 - Undersökningar om varaktighet och hållfasthetsegenskaper hos svenskt barrvirke, av Ragnar Schlyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I första rummet gällde det att undersöka huruvida
ovannämnda regel för pålgrunders djup var fullt
berättigad. För att kunna bedöma risken av rötskador
hos träkonstruktioner, vilka vid en sjöreglering
skulle kunna komma att blottläggas under någon del
av året, var det tydligt att undersökningen borde
gälla sådant pålvirke, som under lång tid till någon
del befunnits ovan vatten. Sådant material
insamlades och gjordes till föremål för en ingående
mikroskopisk undersökning.
Det undersökta materialet bestod av 15 pålar, 12
av furu och 3 av gran. De upptogos ur 4 floder och
sjöar i norra och mellersta Sverige efter att ha
befunnit sig i vattnet under omkring 40 år eller
mera.
Materialet behandlades på följande sätt: Före
upptagningen märktes pålarna i vattenlinjen. Pålarna
sektionerades därefter, i regel på var 20:de cm och
vid varje sektion uttogs en 5 cm tjock trissa, som
blev underkastad mikroskopisk granskning. De lägre
gränserna för verkliga rötskador kunde på så sätt
noggrant bestämmas i ytveden och kärnveden och
likaså förekomsten av brunfärgade mycel, vilka
tillhöra vedblånande svampar, samt bakterier.
De rötskadenivåer, som sålunda konstaterades,
sattes därefter i samband med vattenståndet. För
denna jämförelse användes kurvor över de månatliga
medelvattenstånden. Dessa kurvor äro av samma
typ för tre av floderna och sjöarna. En utpräglad
period av lågvatten under vintern övergår efter en
hastig stegring under våren i en högvattensperiod,
som varar under större delen av sommaren. Om de
undre rötskadegränserna jämföras med vattenståndskurvorna,
finna vi, att de samtliga ligga högre än det
normala vinterlågvattenståndet. Avståndet mellan
normalt vinterlågvatten och undre rötskadegränsen
varierar från 0,42 m till omkring 1,5 m.
De förhållanden, under vilka rötskador uppstå hos
virke, hava behandlats i föregående kapitel. Då
rötsvamparna äro syrebehövande, regleras deras
utvecklingsmöjligheter fullständigt av syretillgången i
substratet. Då syre mycket långsamt dlffunderar genom
vatten, uppkommer det snart vid vattendränkning en
syrebrist i veden, vilket är liktydigt med rötprocessernas
avstannande. Då påländen vid vattenståndets
sänkning åter blottas, kan den biologiska
förstörelseprocessen ej åter inträda, förrän en viss uttorkning
ägt rum, vars hastighet delvis beror på temperaturen.
Det är naturligt, att temperaturen även direkt
influerar på rötsvamparnas utveckling. Flertalet av de
viktigaste virkessvamparna äro ganska väl kända
med hänsyn till sina temperaturkrav. Man kan
sålunda säga, att +5°C bildar en gräns, under vilken
dessa svampformer äro starkt förlamade i sin
verksamhet, och i fruset virke är givetvis förstörelse
genom svampar utesluten, även oin syretillgången
inom detsamma skulle medgiva en sådan. I full
överensstämmelse härmed finner man också, att
pålarnas rötgränser ligga högst väsentligt högre än
lågvattensnivån i norra Sverige, där lågvattensperioden
infaller under årets kallaste månader. Den
vattenmättning av pålvirket, som inträffar under
sommarens högvatten, minskas ej nämnvärt under
den varmare senare hälften av sommaren, eftersom
denna tid, då ett lägre vattenstånd möjliggör
uttorkning, är alltför kort. Under vintern, då pålarna äro
mest blottade, förhindrar den låga temperaturen
rötsvamparnas verksamhet.
Av undersökningen framgår tydligt, att den nivå,
som markerar det lägsta observerade vattenståndet,
icke på något sätt kan betecknas som ur rötsynpunkt
kritisk. Icke heller den nivå, som markeras av
normalt vinterlågvatten, visar sig vara i något avseende
kritisk i denna del av landet, och man bör sålunda
utan någon risk kunna utföra sjöregleringar av sådan
omfattning, att redan befintliga brofundament av
barrvirke komma att blottläggas i sina övre delar till
en eller annan decimeter under vintern.
Vid användning av pålar under vatten i
nybyggnader kan nian fastställa följande under alla
förhållanden i Sverige pålitliga regel, att pålarna skola
kapas vid lägsta medelvattenytan för en
vegetationsperiod (juni–augusti) eller därunder.
Fortsatta undersökningar komma sannolikt att
visa, att denna gräns för kapning av pålarna kan
höjas.
III. Konservering av trästolpar.
På uppdrag av vattenfallsstyrelsen anlades hösten
1920 två försöksfält i och för ett praktiskt
fastställande av det ekonomiska värdet av olika
konserverings- och behandlingsmetoder för ledningsstolpar
av trä.2 Marken i det ena försöksfältet var lerhaltig
åkerjord, i det andra sandig skogsmark. 41 serier
à 10 st. stolpar (2,25 m långa, 15 cm toppdiam.)
uppställdes, hälften i varje försöksfält.
Hösten 1928, dvs. 8 år efter fältens anläggning,
underkastades försöksfälten en ingående granskning,
varvid 4 st. av de mest angripna stolparna i varje
serie, 2 st. från vardera försöksplatsen upptogos för
närmare analys av rötskadans art och omfattning.
Resultaten av denna första besiktning hava
bearbetats av Lundberg,6 på vars sammanfattning det
följande är grundat.
Utefter stolpens hela längd utsågades trissor eller
skivor på varannan dm, hos vilka skadornas
omfattning bestämdes medelst planimeter. Virket
uppdelades härvid i 5 olika klasser.
Stolpar, som nedsatts i färskt tillstånd, äro
påtagligt överlägsna i varaktighet stolpar, som först
torkats genom lagring. Detta gäller såväl obehandlade
som vissa med bestrykningsmedel behandlade serier.
Stolpar, nedsatta i grop, rösade med sten, som
hindrar jorden från att komma i beröring med själva
stolpen, uppvisa betydligt större motståndskraft mot
röta än dylika i omedelbar beröring med sand och
jord.
Ingjutning i betong befrämjar rötskadorna i till
synes samma grad, som om jord lägges direkt mot
stolpen.
Vid förankring av stolparna på betong- eller
stenplattor ovan markytan erhölls en avsevärt ökad
motståndsförmåga utom för själva anliggningsytan mot
plattan och stolpens nedersta del.
Beträffande beständigheten hos olika träslag har
undersökningen hitintills icke givit någon större
skillnad mellan tall och gran i oimpregnerat tillstånd.
Lärk har visat sig en aning bättre än tall. Ek
har visat sig påtagligt överlägsen både lärk, tall och
gran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
