Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 29 aug. 1931 - Undersökningar om varaktighet och hållfasthetsegenskaper hos svenskt barrvirke, av Ragnar Schlyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helimpregnerade stolpar, såväl de som behandlats
med kreosotolja som kopparvitriol, stå till synes
ännu – efter 8 år – fullt oangripna av rötor.
Metoden att genom ett giftbandage kring stolpens
övre jordbandsdel skydda densamma mot röta har
visat en synnerligen god effekt, då bandaget varit
effektivt skyddat för urlakning genom en ovan
detsamma runt stolpen anbragt skyddshuv av plåt, som
avledde längs stolpen nedrinnande vatten. Bandaget
bestod av indränkt juteväv, som isolerades från
omgivande jord medelst en kringlagd tjärpappgördel.
Det bästa resultatet erhölls med bandage
innehållande sublimat. Klorzinklösning, kopparvitriol och
koksalt i nämnd ordning ha också givit goda resultat.
Indränkning av stolpens jordbandsdel i fotogen
har givit en påtagligt god konserveringseffekt ehuru
något lägre än giftbandage.
Stolpar, vars j ordbands delar bränts (avkolats),
visade synbart ökad motståndsförmåga, som dock
mer än fördubblades genom bestrykning med varm
kreosotolja omedelbart efter bränningen.
Även enbart bestrykning eller besprutning med
kreosotolja utan bränning har påtaglig konserverande
effekt ehuru ej på långt när i samma grad som
då stolpen först är avkolad.
Stenkolstjära visade sig däremot för samtliga
försöksserier och kombinationer, i vilka den använts,
fullkomligt olämplig som konserveringsmedel.
Rotskadorna voro i allmänhet större hos stolpar
behandlade med stenkolstjära än hos obehandlade
stolpar.
Två konserveringsmetoder, som tidigare använts i
Sverige, den ena avseende borrning av radiala hål i
ytveden av stolpens jordbandsdel, vilka hål påfyllts
med kopparvitriolkristaller och igenpluggats, den
andra, enligt vilken stolpens hela jordbandsdel och
en bit högre upp (2 à 3 m från rotändan) försetts
med ett axialt hål av 25 mm diam., som sedan
påfyllts med kreosotolja, medförde ej någon mera
påtaglig konserveringseffekt. Detsamma gäller stolpar,
som i rått tillstånd utsatts för påverkan av elektrisk
ström.
Stolpar, vars jordbandsdelar kokats i paraffin
eller blandning av paraffin och kreosotolja, hava
visat ökad beständighet, dock knappast tillräckligt
för att med hänsyn till de höga kostnaderna giva
denna metod någon praktisk betydelse.
Samtidigt med stolparnas söndersågning för
bestämningen av rötornas omfattning uttogos ur varje
försöksserie ett eller flera rötprov för bestämning av
rötans art. Omkring 25 skilda arter av högre
rötsvampar (Hymenomycetes) ha renodlats. Av dessa
ha hittills nio stycken kunnat bestämmas, varav den
vanligast förekommande arten visat sig vara
Lentinus lepideus (den på järnvägssyllar ofta
förekommande rötsvampen). En särskild avhandling
kommer senare att publiceras häröver.
Den nu 8 år efter stolparnas uppställning
företagna revisionen kan självfallet ej lämna något
definitivt besked om undersökningens resultat, vilket
först blir fullständigt i den mån samtliga stolpar
genom upprepade, med lämpliga tidsmellanrum
företagna liknande revisioner förbrukats, och därvid även
de mera effektivt konserverade stolparna avsevärt
angripits av röta.
IV. Rötsvamparna inomhus och medel att bekämpa
desamma.
Virke i byggnader förstöres ofta på grund av
vårdslöshet eller okunnighet om rätta sättet att
skydda det. Förstörelse av i luften förvarat virke
är ett resultat av svampars verksamhet (här bortses
helt från skador genom insekter). Dessa svampar
bruka med ett gemensamt namn betecknas som
rötsvampar. De i Sverige inomhus vanligen
förekommande skadesvamparna, deras livsbetingelser och
spridningssätt samt åtgärder för svamparnas
bekämpande hava varit föremål för undersökning vid
statens provningsanstalt.5 De 4 i Sverige vanligaste
svamparna äro: den äkta hussvampen, Merulius
lacrymans, källarsvampen, Coniophora cerebella,
mögeltickan, Polyporus vaporarius, samt Paxillus
panuoides.
Undersökningarna pågå och avse provning av
konserveringsmedels lämplighet för virke till
husbyggnader. Härför har följande särskilda
provningsmetod upplagts.
Provningen utföres på träklotsar, 25 X 25 X 75
mm, av frodvuxen tall- och granved (2 à 3 årsringar
pr cm), vilka bestrykas med impregneringsmedlet
enligt bruksanvisningen samt därefter dels enbart
lufttorkas vid rumstemperatur under ca 1 månad,
dels även vakuumtorkas 100 timmar vid +50°C och
dels även vattenlakas l månad i rinnande vatten och
därefter åter lufttorkas ca 2 veckor.
Klotsarna inläggas i glaskolvar, i vilka renkulturer
av dels hussvampen, dels källarsvampen odlats
på malt-agar. I kolvarna med hussvamp provas
lufttorkade och vakuumtorkade klotsar och i kolvarna
med källarsvamp provas såväl lufttorkade som
vakuumtorkade och vattenlakade klotsar.
Träklotsarna läggais direkt på svampmycelet. Kulturerna
hållas under försökstiden vid en temperatur av ca
+22°C. Till jämförelse provas i regel samtidigt
ett förut provat och godkänt konserveringsmedel.
Sedan svampkulturen dödats eller i annat fall efter
ca 2 månader undersökes mikroskopiskt om hyfer
av svamparna inträngt i träklotsarna och börjat sitt
förstörelsearbete.
B. Hållfastheten hos rötskadat och impregnerat virke.
I. Provning av hållfastheten hos rötskadat pålvirke.
En furupåle, som stått orörd i vatten sedan 1888
och togs upp vintern 1925–26 och som med fog
antogs hava samma beskaffenhet som de 15 pålar, vilka
blivit föremål för Lagerbergs3 ovannämnda
biologiska utredning, undersöktes av Forssell3
beträffande sina hållfasthetsegenskaper. Utefter hela
pålens längd uttogos provkroppar för provning av
draghållfasthet, tryckhållfasthet parallellt med och
vinkelrätt mot fibrerna samt skärhållfasthet, varvid
särskilda av Forssell utarbetade, nedan beskrivna
provningsmetoder tillämpades. Vid granskning av
hållfasthetens variation längs pålen och i synnerhet
i närheten av de karakteristiska vattenytorna erhölls
en bekräftelse på Lagerbergs biologiska
undersökning. Såväl ytveden som kärnveden hos pålen hade
i detta särskilda fall bibehållit sig fullt bärkraftig
upp till närheten av vegetationsperiodens
medelvattenyta (juni–aug.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
