Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 10 okt. 1931 - Arbetslöshetsutredningen, av H. B—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
industriprodukter. Resultatet visar att de relativa
arbetskostnaderna stegrats med 71 %. Löneförändringarna i
förening med de relativa prisförskjutningarna ha
således övat ett betydligt större inflytande på de
relativa arbetskostnaderna än på arbetarnas ekonomiska
ställning.
Man har även undersökt i vad mån de av den
inhemska konsumtionens och utrikeshandelns
utveckling betingade förändringarna i produktionens
inriktning påverkat efterfrågan på arbetskraft. Den
genom stegringen av den individuella köpkraften
möjliggjorda utvidgningen av distributions verk
samhet, samfärdsel och byggnadsverksamhet anses på
grund av dessa näringars arbetskrävande natur ha
övat ett stort inflytande på omfattningen av
efterfrågan på arbetskraft. Utrikeshandeln, som till
följd av den under senare åren synnerligen
gynnsamma prisrelationen mellan export- och
importvaror, blivit en av orsakerna till nationalinkomstens
stegring, har däremot enligt kommitténs åsikt ej
framkallat någon ökad efterfrågan på arbetskraft av
större omfattning. än den för industrien i dess
helhet genomsnittliga. Förklaringen härtill ser
kommittén dels i det förhållandet att produktionen inom
exportindustrierna är utpräglat kapitalkrävande och
dels i den starka utveckling som rationaliseringen
erhållit inom dessa områden av näringslivet. De
största exportindustrierna visa en kraftigare ökning
av produktionen per arbetstimme än industrien i
dess helhet.
Beträffande den under senare åren mycket
uppmärksammade frågan rörande de hinder, som möta
för arbetskraftens flyttning till olika delmarknader
påpekar kommittén bl. a.: "Enligt kommitténs
uppfattning kan denna avgränsning ha tenderat att minska
arbetslösheten inom industrien, därigenom att den
förhindrat en koncentration av arbetskraft till
områden utmärkta av hög konjunkturkänslighet eller
med högre nominella inkomster och utpräglat stela
löner. Med hänsyn till avvägningen mellan utbudets
och efterfrågans förändringar tillkommer vidare,
att ett visst tillskott av arbetskraft vid oförändrade
löner absorberas efter den relativt minsta
förskjutningen i efterfrågan inom områden med låga löner.
Hade arbetskraftstillskottet sökt arbete inom
industrien, skulle sålunda sannolikt arbetslösheten inom
denna ha stannat vid sin nuvarande nivå endast
under förutsättning av en ännu större uppgång i
arbetskraftsefterfrågan än den, som nu inträtt.
Häremot måste likväl vägas möjligheten, att de
förhållanden, som framkallat avgränsningen av
industriens arbetsmarknad, själva varit ägnade att leda
till arbetslöshet inom denna."
I den sammanfattande översikt av orsaker till
arbetslösheten i Sverige åren 1920–1929, som lämnas
i sista kapitlet av utredningen yttrar kommittén
angående rationaliseringen: "De utmärkande dragen
för det ekonomiska livet under åren 1925–1927
kunna i korthet sägas ha varit relativt hastigt
fallande priser, stigande penninglöner inom industrien,
fortsatt och sannolikt utvidgad rationalisering samt
stigande arbetslöshet. Skall man tala om någon
utvecklingen dominerande företeelse, torde detta få
anses ha varit rationaliseringen, vilken under dessa år
ledde till omfattande förbättringar i produktiviteten.
Rekonstruktionstiden synes icke ha övergått i en
period av industriell expansion, som företedde de
för tidigare högkonjunkturer karakteristiska dragen
– stigande priser, sjunkande arbetslöshet och
kraftigt växande produktionsvolym. Några säkra
omdömen på grundvalen av det svenska statistiska
materialet äro visserligen knappast möjliga att fälla,
men jämföres detta med siffror belysande
utvecklingen i England och Förenta staterna, synas skäl
finnas för antagandet, att man först från och med
1928 kan räkna med en expansion av företagandet
av verklig konjunkturkaraktär. En närmare
skildring av utvecklingen åren 1925–1927 giver en
uppfattning om orsakerna därtill.
Den i jämförelse med tiden före kriget relativt
höga lönenivån inom industrien – en omräkning av
löneinkomsten per timme med index för
industriproduktpriser visar under dessa år en relativ
lönestegring från 1913 på 50 à 60 % – i förening med
det fortskridande snabba prisfallet torde ha påverkat
räntabiliteten ogynnsamt. Därigenom motiverades
ett fortsättande av den rekonstruktionsverksamhet,
som utmärkt tiden efter krisen. Det är under dessa
omständigheter naturligt, att rationaliseringen
övergick från att vara endast ett bättre organiserat
utnyttjande av äldre fast kapital till att bli en
mekanisering av driften på grundvalen av ny maskinell
utrustning. Med denna förändring i
rationaliseringens karaktär sammanhänger sannolikt, att
driftsomläggningarna under dessa år kommo att
uppfattas som ett nytt industriellt problem, trots att
de endast betydde ett fullföljande i snabbare takt
och i större skala än tidigare av de för all
industriell utveckling – isynnerhet under tider efter en
kris – karakteristiska, successiva tekniska
omläggningarna. I den mån rationaliseringen förutsatte
införandet av nytt fast kapital, är det även
antagligt, att den under denna tid icke i större
utsträckning förmådde förbättra räntabiliteten. Detta
förhållande i förening med det fortgående prisfallet
förklarar, varför man under dessa år icke möter en
konjunkturartad expansion av företagandet. Ur
arbetslöshetssynpunkt betydde nu skildrade
förhållanden en försämring. Rationaliseringen torde under
denna övergångsperiod ha medfört en omedelbar
nedgång i den relativa efterfrågan på arbetskraft,
vilken icke kompenserades av någon väsentligare
stegring i nationalinkomsten och efterfrågan på
produktiva hjälpmedel överhuvud.
Om än ovan skildrade förhållanden utgöra de
viktigaste orsakerna till arbetslöshetens uppgång 1924/25
och relativt hög nivå under följande år, giva de
dock inte förklaringen till den omfattande
arbetslösheten i åldrarna upp till ca 25 år vid speciellt denna
tidpunkt. Denna torde närmast spegla de höga
födelsetalen från åren kring 1910, som medförde, att
ett särskilt stort antal arbetare inträdde på
arbetsmarknaden samtidigt som arbetslöshetssituationen
överhuvud försämrades."
Kommittén skildrar härefter den tredje perioden,
vilken omfattar tiden från och med 1928 och
utmärkes av en fram till hösten 1930 sjunkande
arbetslöshet. "Prisfallet inom industrien saktas, och
produktionsvolymens kraftiga uppgång tyder på en
expansion av företagandet, som sedd mot bakgrunden av
utvecklingen i utlandet kan antagas till en väsentlig
del ha varit konjunkturbetingad. Rationaliseringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
