Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 10 okt. 1931 - Arbetslöshetsutredningen, av H. B—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom samhällslivets olika områden, som ej kan
besvaras med statistikens hjälp. Tack vare detta
förhållande har det också varit möjligt för kommittén
att vid sina undersökningar hålla rågången klar
mellan lösa antaganden och bevisbara ting, mellan
tro och vetande. Så t. e. har kommittén i sin
redogörelse över förändringarna i produktion och
produktivitet inom jordbruket icke blott varit i tillfälle
att lämna uppgift å antalet får och getter vid olika
tidpunkter under åren 1891–1927 utan även
kunnat framlägga siffror, utvisande slaktvikten per djur
ända sedan början av 1870-talet, varav bl. a.
framgår att oxarna mellan perioderna 1871/75–1911/13
ökade i vikt från 245 till 300 kg och därefter hållit
sig vid denna siffra, under det att svinen, som under
perioden 1871–1913 höllo sig vid en vikt av 85 kg,
sedermera lättnat 4 kg. Beträffande sistnämnda
kategori gör kommittén följande uttalande:
"Siffrorna visa särskilt efter kriget en kraftig ökning av
antalet svin".
Den efterföljande fjärde avdelningen handlar om
arbetsmarknaden och dess sätt att reagera inför olika
förändringar i näringslivet, varvid särskild
uppmärksamhet riktats på utvecklingen under det
senaste årtiondet.
Av den redogörelse, som lämnas rörande
industriföretagens storleksordning åren 1913, 1920 och 1925
framgår, att största antalet företag hade en
arbetsstyrka av 10 arbetare eller därunder. Över hälften
av de redovisade företagen äro av denna
storleksordning. Största antalet arbetare äro dock
sysselsatta i företag med en arbetsstyrka av 200–500
man. Vid jämförelse med siffrorna före kriget visa
företag med över 1 000 arbetare en svag ökning, men
de medelstora företagen intaga fortfarande samma
dominerande plats, som tidigare i fråga om
sammanlagda antalet anställda arbetare, även om de gått
tillbaka något med hänsyn till arbetsställenas antal
i förhållande till den minsta företagaretypen med 10
arbetare eller därunder, vilken starkt ökat.
Enligt 1920 års folkräkning uppgick antalet
arbetare inom industri, hantverk och byggnadsverksamhet
till ca 688 000, varav omkring 417 000 voro
anställda inom industrien. Skillnaden mellan dessa
siffror anger det antal, som voro sysselsatta inom
hantverk och småindustri.
Under perioden 1920–1930 ökades befolkningen
i de produktiva åldrarna 15–65 år med i runt tal
400 000 personer eller något mer än 10 %. Ökningen
av industriarbetarnas antal har emellertid icke hållit
jämna steg med tillväxten i de produktiva åldrarna,
Arbetarantalet i industrien nedgick enligt vad
statistiken utvisar mellan 1920 och 1922 med 22 %.
Den därefter inträffade stegringen försiggick i så
långsamt tempo att det dröjde ända till 1928 innan
arbetarantalet i industrien i dess helhet nådde upp
till 1920 års siffror. Den industriella produktionsvolymen
var däremot 1928 40 % över 1920 års nivå.
Under 1929 ökades arbetarantalet ytterligare och
siffran var då 9 % högre än utgångsåret.
Beträffande industriens tekniska och merkantila
personal ge de av kommittén framlagda siffrorna
vid handen, att det förekommit en mycket kraftig
stegring av den tekniska förvaltningspersonalen från
1920 till 1929 under det att den merkantila
personalen visat en obetydlig minskning. Ökningen
av den tekniska förvaltningspersonalen under
nämnda period uppgick till icke mindre än 41 %
mot endast 8,6 för arbetarpersonalen.
Utredningen visar jämväl att variationerna i
arbetarantal under goda och dåliga tider ställer sig
olika i produlvtionsvaru- och konsumtionsvaruindustrierna.
Efterfrågan på arbetskraft håller sig mera
jämn inom konsumtions varuindustrierna än inom
produktionsvaruindustrierna och de förra ha också
haft mindre personalreduktioner under
depressionsåren samt dessutom avsevärt tidigare kommit upp i
samma arbetarantal som före krisen.
I betänkandets femte och sista del giver kommittén
med utgångspunkt från det i föregående
avdelningar framlagda materialet en allmän översikt av
orsaker till arbetslöshet med särskild hänsyn till
förhållandena i Sverige åren 1920–1929. Denna del
av arbetet inledes med ett kapitel betitlat
"Arbetslöshetens begrepp och former", vari en orienterande
redogörelse lämnas rörande olika slag av
arbetslöshet och dess allmänna betingelser. Kommittén
påpekar i detta sammanhang att, oaktat att
arbetslöshetsfrågan sedan länge intagit en central plats i
den allmänna diskussionen, äro dock förklaringarna
av arbetslöshetens uppkomst alltjämt lika talrika
som skiftande. Diskussionen har kommit att
påverkas av socialpolitiska och näringspolitiska åsikter,
vilket haft till följd att man utgått från skilda
uppfattningar om vad som skall förstås med
arbetslöshet och om innebörden av att någon företeelse
angives såsom orsak till arbetslösheten.
För avlägsnandet av den oklarhet, som hittills
präglat diskussionen om ifrågavarande problem och
för åstadkommande av en riktig analys av de
faktorer i det ekonomiska livet, vilka kunna antagas
öva inflytande på arbetslösheten har det synts
kommittén nödvändigt att arbetslöshetsfrågan diskuteras
utan anläggandet av sociala och moraliska
synpunkter. Då en enhetlig behandling av
arbetslöshetens orsakssammanhang krävt en entydlig
bestämning av vad som i själva verket skall förstås med
arbetslöshet har kommittén uppställt följande
definition: "Arbetslös är envar, som ej kan erhålla
arbete på sådana villkor, som han vill godtaga".
I fortsättningen sammanställes en del material för
erhållande av en bild av den ekonomiska
bakgrunden till förskjutningarna i arbetslöshetens
genomsnittliga nivå. De siffror som framläggas
rörande lönenivån under det gångna decenniet
utvisa att denna legat avsevärt högre än före kriget.
Så t. e. var den nominella timförtjänsten inom
industrien 1929 icke mindre än 162 % över 1913 års nivå.
Inom jordbruk och skogsbruk har den nominella
lönestegringen under samma period däremot stannat vid
60–80 % resp. 62 %. För att erhålla en
föreställning om vad isynnerhet den industriella
lönestegringen betytt ur olika synpunkter har kommittén
gjort en jämförelse med förskjutningarna i olika
varupriser. Vid en omräkning av årslönen med
levnadskostnadsindex har man funnit att den reala
årsförtjänsten inom den egentliga industrien mellan
åren 1913 och 1929 stigit med 28 %. Jämförelser
ha även gjorts för utrönande av den inverkan
löneutvecklingen haft på de relativa arbetskostnaderna.
Härvid har man utgått från timförtjänsterna och
jämfört dessa med prisutvecklingen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
