Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 45. 7 nov. 1931
- De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Erik Aug. Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 45 ÅRG. 61 7 NOV. 1931
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av överingenjör Erik Aug. Forsberg. – Notiser.
– Tekniska föreningar. – Litteratur. – Personalnotiser. – Sammanträden.
DE EKONOMISKA GRÄNSERNA FÖR MEKANISERINGEN.
[1]
Av överingenjör Erik Aug. Forsberg.
Rationalisering är tidens lösen. Under
diskussionerna om dagens problem möter man ständigt
detta ord, och rationaliseringen betecknas – allt efter
tycke och smak – som antingen orsaken till eller
botemedlet mot en god del av tidens ekonomiska
och sociala svårigheter.
Om alltså "rationalisering" är ett modernt ord, så
är själva saken, och i synnerhet rationaliseringens
mera materiella del, den s. k. mekaniseringen, ganska
gammal och kan säkerligen anses utgöra en god del
av gränslinjen mellan det gamla hantverket och den
moderna industrien.
När denna gränslinje diskuteras, framföres ofta
det mera omfattande begreppet specialisering. Man
tänker härvid vanligen på det, som kan betecknas
som den horisontala eller parallella specialiseringen,
vilken som bekant består däri, att arbetet är
uppdelat i ett flertal element, så att varje arbetare utför
endast vissa detaljer eller operationer.
Specialiseringen har emellertid en annan sida, den vertikala
eller seriespecialiseringen, som består däri, att
arbetarna äro indelade i två stora huvudgrupper,
nämligen en del, som direkt är sysselsatt med att
framställa de produkter, tillverkningen avser, och
en annan del, som framställer verktyg och
produktionsmedel åt de förra. Det är sant, att dessa båda
grupper vanligen endast i mindre omfattning äro
koncentrerade vid ett och samma företag, utan
tvärtom det ena företaget framställer produktionsmedel
åt det andra, men detta är av underordnad betydelse.
Förhållandet påminner rätt mycket om ett land i
krig, där en del av landets befolkning kämpar vid
fronten, under det att den andra är hemma och
tillverkar krigsförnödenheter åt de kämpande
soldaterna.
Denna vertikala specialisering är av mycket stor
betydelse, men märkvärdigt nog är en av densammas
viktigaste konsekvenser relativt föga beaktad.
Jag vill därför även med risk att komma något
utanför det egentliga ämnet söka med några ord
belysa dessa förhållanden.
För några år sedan läste jag en bok av den
bekante synnerligen framstående elektrikern – och
mindre framstående socialpolitikern – Steinmetz,
väl bekant för flera av våra äldre elektrici från
deras studieår vid General Electric i Amerika, Han
framförde däri följande resonemang:
"Genom teknikens framsteg har produktiviteten av
det mänskliga arbetet åtminstone tjugofaldigats. Om
mänskligheten (den civiliserade delen) hade nöjt sig
med en måttligt ökad levnadsstandard och undvikit
rent onödig konsumtion, skulle därför numera alla
verkliga behov ha kunnat rikligen fyllas genom en
helt kort tids dagligt arbete. Mänskligheten skulle
därför ha varit praktiskt taget fri från arbetets
börda och kunnat föra en nära nog paradisisk
tillvaro. Men nu har mänskligheten i stället valt att
träla under en lång arbetsdag för att producera en
hel massa skräp, vars förbrukning ej gör människan
vare sig bättre eller lyckligare. Teknikens framsteg
ha alltså missbrukats. I stället för att bereda
människan en fri och lugn tillvaro ha de framkallat en
fullständigt onödig konsumtion och produktion, för
vars upprätthållande människan måste underkasta
sig ett jäktande slit."
När man tar del av en dylik framställning, kan man
ej värja sig för en känsla, att det hela är en grotesk
överdrift. Låt vara, att en stor del av nutidens
produktion är tämligen överflödig – se t. e. på allt
krämet i vissa butiksfönster – låt vara, att
arbetstiden ej obetydligt förkortats; låt vara slutligen, att
produktiviteten av lantbruket, som ju framställer
åtskilligt av det människan i sitt dagliga liv förbrukar,
ej höjts i samma grad som inom industrien; i varje
fall synes det rent orimligt, att en tjugofaldig –
eller någonting liknande – ökning av industriens
produktion skulle ha ägt rum, medan en stor del av
mänskligheten fortfarande lever på en allt annat än
tillfredsställande levnadsstandard.
Men å andra sidan.
Uppgiften om den tjugofaldiga produktivitetsökningen
är helt visst ingen tom fantasi. Jag har ej
gjort någon statistisk utredning men säkerligen gör
man sig ej skyldig till ett misstag, om man säger, att
i en modern skofabrik framställas minst tjugo
gånger så många skodon per arbetare och dag, som
en gamla tidens skomakare kunde producera.
Liknande är otvivelaktigt förhållandet inom de flesta
industrigrenar.
Hur skall då denna motsägelse kunna förklaras?
Svaret är enkelt.
[1] Föredrag inför teknologföreningens avdelning för
Industriell ekonomi och organisation den 10 okt. 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:27:03 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0595.html
