Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 7 nov. 1931 - De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Erik Aug. Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den ökade produktiviteten hos de arbetare, som
äro sysselsatta med att framställa sådana
nyttigheter, som människan i sitt dagliga liv konsumerar,
är erhållen på bekostnad av att ett stort antal
arbetare undandragits denna direkta produktion och
sysselsättas med att framställa produktionsmedel.
Arbetarna äro alltså indelade i två grupper, av vilka
den ena utför direkt och den andra indirekt eller
förberedande arbete.
Antag att vi kunde räkna med en tjugofaldig
produktion, men också att endast 5 % av hela
arbetareantalet sysselsattes med den direkta produktionen.
Resultatet skulle uppenbarligen bli exakt detsamma,
som om hela arbetarestammen sysselsatts med direkt
produktion utan något förberedande arbete.
I verkligheten är givetvis proportionen ej så
ogynnsam, och ett ej obetydligt netto i direkt
produktion har utan tvivel också erhållits. Men
omfattningen av det förberedande arbetet är dock mycket
betydande. Betrakta endast den ledande svenska
industrien.
Vad framställer den?
Månne kläder, föda, hus och hem, Nej, separatorer,
kullager, telefoner, elektriska maskiner, fartyg
m. m., alltsammans nyttiga och i vårt nuvarande
samhälle nödvändiga artiklar, men som dock ha sin
betydelse endast som verktyg eller
produktionsmedel för annan verksamhet.
Härvid bör ytterligare bemärkas, att serien inte är
slut med leden direkt produktion och produktionsmedel
för densamma. Även vid framställningen av
dessa produktionsmedel fordras ju verktyg och
produktionsmedel osv. i en lång följd ända tillbaka till
naturprodukternas tillvaratagande och första bearbetning.
När hänsyn tages till allt detta, måste man nog
medgiva, att mekaniseringen rätt väl motsvarar de
förhoppningar man rimligen kan ställa på densamma,
även om den ju ej kunnat förverkliga alla
högtflygande fantasier.
I varje fall kvarstår emellertid det faktum, att i
kampen för tillvaron är den vertikala
specialiseringen ett tveeggat vapen, som måste användas med
förstånd. Å ena sidan ökar den arbetets effektivitet;
å andra sidan minskar den antalet av de "effektivt"
arbetande.
För att belysa problemställningen skall jag tillåta
mig att anföra ett – kanske något naivt – exempel.
Antag en urtidsman, som måste utföra ett visst
arbete, låt oss säga att avverka träden på ett stycke
jord. Han kan gå till väga på olika sätt. Det mest
primitiva är att på bäverns metod angripa träden
med de vapen naturen själv tillhandahåller. Men
han kan också, innan det egentliga arbetet börjar,
egna någon tid åt att leta upp en skarpkantig sten,
som kan användas till verktyg. Det kan rent av
komma i fråga att ägna verktygsvalet ganska lång
tid och t. o. m. bearbeta stenen för att få den så
mycket lämpligare för sitt ändamål.
Vad betyder detta?
Jo helt enkelt, att mannen delar upp sitt arbete i
två delar, en förberedande och en direkt
producerande. Hur uppdelningen bäst skall ske beror
tydligen på ett flertal faktorer såsom arbetets
beskaffenhet och omfattning, tillgången på lämpliga stenar,
mannens egen skicklighet osv.
Men under alla förhållanden är urtidsmannens
problem, att indela arbetet i förberedande och direkt
arbete så, att det önskade resultatet nås med minsta
uppoffring.
Och precis samma problem är nutidsmannens.
Det vore orätt att säga, att denna del av
mekaniseringens problem blivit förbisedd. Tvärtom kan
densamma glädja sig åt nästan allt för stark
uppmärksamhet. Kanske icke så mycket själva
problemet, hur och i vilken utsträckning mekaniseringen
skall genomföras, utan snarare, vilka resultat, man
kan uppnå genom densamma.
I detta avseende är meningsutbytet mycket livligt,
och vitt skilda meningar framföras. På många håll
håller man före, att industrien i mekaniseringen skulle
ha ett medel att i snart sagt obegränsad
utsträckning kompensera ökade arbetarelöners inflytande på
produktionskostnaderna. Ja, det är ej ovanligt, att
få höra den meningen uttalas, att en ökning av
arbetslönerna skulle kunna föranleda en ökning i
mekaniseringen, som mera än kompenserade
löneökningens inverkan.
Denna livliga diskussion har dock varit i eminent
grad fruktlös, detta givetvis beroende därpå, att man
rör sig med allmänna fraser och framför sin – ofta
på allmän politisk inriktning grundade –
uppfattning, hur man "tycker att det är" i st. f. att söka
utforska hur sakläget rent vetenskapligt objektivt är
beskaffat.
Avsikten med de undersökningar, vilkas resultat
jag nu i korthet skall framlägga, är att befria
diskussionen från subjektivt fantasteri, och föra densamma
in på fast mark.
De huvudfrågor, jag därvid uppställt till
besvarande äro följande:
Vilken är den lämpligaste mekaniseringsgraden?
och
Vad kan man överhuvud taget vänta sig av en på
lämpligaste sätt genomförd mekanisering?
När man skall underkasta mekaniseringen en
dylik vetenskaplig, dvs. matematisk, behandling,
stöter man emellertid omedelbart på en svårighet,
nämligen att kunna exakt definiera och mäta
mekaniseringsgraden. Hittills har jag använt ordet
mekanisering utan att noga bestämma vad som menas
därmed, i det antagandet att detta ord hos den, som hör
eller läser det, framkallar en något så när klar bild,
av vad jag menar. Men detta är ej tillräckligt, när
det gäller att komma från allmänt prat till verkligt
vetande.
Låt oss därför något närmare analysera begreppet
mekanisering.
När detta ord namnes, frammanar det väl hos var
och en en föreställning av en verkstad eller annan
arbetsplats försedd med arbetsmaskiner. Man
tilllägger gärna arbetsbesparande maskiner.
Ju modernare, effektivare eller just ju mera
arbetsbesparande maskinutrustningen är, dess mera
mekaniserad är verkstaden, eller dess högre är dess
mekaniseringsgrad. Härom torde alla vara ense.
Avsikten med att anskaffa arbetsmaskiner är just
att minska den direkta arbetstiden, alldeles som
avsikten med urtidsmannens sökande efter en lämplig
sten just är att sedan spara tid och arbete.
Det ligger därför axiomatiskt i sakens natur, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
