Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 7 nov. 1931 - De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Erik Aug. Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag sade om. Tyvärr hör dock detta om till de
förargliga om-ens kategori. De om, som komma
emellan.
Något orsaksbundet samband mellan
mekaniseringsgrad och arbetslön finnes ej.
Härmed vill jag ej ha påstått, att ingen statistisk
korrelation skulle kunna påvisas, eller att ej under
extrema förhållanden den ena faktorn skulle kunna
på ett eller annat sätt åverka den andra.
Om ett företag t. e. genom patent eller annan
monopolställning har mycket god ekonomi, är det
ej ovanligt att det betalar relativt höga löner och
samtidigt håller sig med en förnämlig maskinutrustning.
Här vore alltså genom en viss yttre orsak
höga löner och hög mekanisering samtidigt för
handen, utan att dock det ena förhållandet hade orsakat
det andra.
Å andra sidan är det ej ovanligt, att ett
ekonomiskt svagt företag håller låga löner och är svagt
mekaniserat av brist på medel för inköp av bättre
maskineri. Här vore alltså låga löner och låg
mekanisering samtidigt för handen. Rent statistiskt
skulle därför nog kunna påvisas en positiv
korrelation mellan arbetslön och mekanisering, utan att detta
dock berodde på något inbördes beroende av dessa faktorer.
Något mera realitet kan synas ligga i ett – ofta
framfört – resonemang av följande typ:
"Modernt maskineri fordrar för sin skötsel en
intelligent och duglig arbetarestam, och en sådan kan
ej upprätthållas på en låg lönestandard. Alltså
fordrar hög mekanisering även höga löner."
Men man hör även ej sällan en ungefär motsatt
bevisföring.
"Högmekaniserat maskineri fordrar så liten
skicklighet och intelligens för sin betjäning, att arbetet blir
dödande enformigt, och för att över huvud få någon
att åtaga sig dylikt arbete, måste man betala bra."
Vad är nu i denna ganska förvirrade bevisföring
sanning?
Sanning är givetvis, att man aldrig kan beräkna
få ett fullgott arbete av en arbetare, som lever under
fysiskt och psykiskt undermåliga förhållanden.
Men detta gäller allt slags arbete, kanske alldeles
särskilt just handarbete. I varje fall saknas all
anledning antaga, att moderna, mer eller mindre
automatiska maskiner, skulle vara i högre grad beroende
av en hög arbetarestandard än äldre maskiner.
Snarare då tvärtom.
Man kan alltså utan ringaste tvekan utgå ifrån att,
om än en hög löne- och levnadsstandard i och för
sig är eftersträvansvärd, och – inom vissa gränser –
kan ha ett fördelaktigt inflytande på arbetarens
prestation, så äro dessa förhållanden ej beroende av
mekaniseringsgraden, utan giltiga för allt slags arbete.
Detta stämmer även väl överens med erfarenheten
från praktiken. För närvarande är ju lönenivån
mycket olika hög i olika land, varvid det allmänt
visat sig, att modernt maskineri lika väl som äldre
sådant betjänas lika effektivt i land med lägre
lönenivå som i dylika med högre.
Om vi alltså måste avstå från att finna en
optimal lönenivå och mekaniseringsgrad i absolut
mening, hindrar detta ej, att man ur ekv. (3) kan draga
andra ytterst viktiga slutsatser.
Vi kunna uppställa följande frågor.
Antag en viss given lönenivå a.
1) Finnes då en optimal mekaniseringsgrad?
2) Vilken är då denna mekaniseringsgrad?
3) Vilken är den däremot svarande lägsta
tillverkningskostnaden?
4) Hur beror den optimala mekaniseringsgradens
läge av arbetslönen?
5) Hur beror den lägsta tillverkningskostnaden av
arbetslönen?
Som man ser ett helt komplex av ytterst
intressanta frågor.
För att undersöka, om en optimal mekaniseringsgrad
finnes, utgå vi från ekvation (3).
På vanligt sätt bildas derivatan dx / db och sättes = 0.
Man erhåller då:
a + b = – f (b) / f’ (b) . . . . . . . . . . . (4)
Då givetvis a, b och f (b) äro > 0, måste för att
ekv. (4) skall kunna vara satisfierad f’ (b) < 0. Men
detta betyder ju, att när b (= mekaniseringsgraden)
ökas, skall f (b) (= arbetstiden) minskas, eller just
den axiomatiska utgångspunkten för hela vårt resonemang.
Möjligheten av en vändpunkt är alltså alltid för
handen. Om vi kalla den optimala
mekaniseringsgraden B, erhålles
B = – a – f (b) / f’ (b) . . . . . . . . . . . . (5)
Som synes är värdet av den optimala mekaniseringsgraden,
dvs. optimipunktens läge beroende av arbetslönen a.
Den mot optimipunkten svarande tillverkningskostnaden
erhålles ur ekv. (3) och (4) till
x = – [f (b)]2 / f’ (b) . . . . . . . . . . . (6)
Emellertid är det ej givet, att de funna värdena
verkligen motsvara ett optimum, dvs. ett minimum
av tillverkningskostnaden. Ett maximum är lika
möjligt, och avgörandet ligger som bekant i andra
derivatan. Är denna > 0 finnes minimum, är den
< 0, gäller det ett maximum.
Kalla vi nu för enkelhetens skull uttrycket
f (b) . f’’ (b) / [f’ (b) ]2 för [phi] (b)
så visar det sig, att minimum föreligger om
[phi] (b) > 2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . (7)
och maximum om
[phi] (b) < 2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . (8)
Det är alltså ingalunda a priori självklart, att ett
optimum finnes, utan det kan lika väl vara ett
pessinium. Vilket som är fallet är uteslutande beroende
på beskaffenheten av funktionen f (b) och absolut
oberoende av arbetslönen.
Jag måste medgiva, att när jag först kom till detta
resultat, jag blev ganska förvånad. Jag hade
nämligen tagit för självklart, att ett optimum skulle
finnas; en mekaniseringsgrad, som var bättre än
varje annan. Nu visade det sig däremot, att man
matematiskt sett hade utsikt att i stället råka på en
mekaniseringsgrad, som var sämre än varje annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
