Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 7 nov. 1931 - De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Erik Aug. Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en högre mekaniseringsgrad skall medföra en kortare
tid för framställningen av en viss produkt.
Men om man genom mekanisering kan spara
arbetstid, varför driver man då ej överallt
mekaniseringen så långt som överhuvud möjligt?
Svaret är enkelt. Mekaniseringen kostar pengar.
I vårt moderna samhälle utför ej samma arbetare
det förberedande och det direkta arbetet. I
allmänhet utför som nämnt ej ens samma företag dessa båda
slag av arbete, utan det hela är uppdelat så, att det
förberedande arbetet utföres av helt oberoende
företag.
För att få det förberedande arbetet – framställningen
av produktionsmedel – utfört offrar den
moderna producenten alltså ej sin tid utan sina
penningar, som utgå i ersättning för anskaffandet och
användningen av produktionsmedel, som blivit
framställda på annat håll, och där krävt tid och arbete.
Hur komma nu dessa penningar till synes i ett
föremåls tillverkningskostnader?
Jo. Såsom de s. k. maskinomkostnaderna. Ett
föremåls tillverkningssjälvkostnad skrives ju som
bekant som summan av tre termer, material, (direkt
eller produktivt) arbete och omkostnader. I det
följande lämnar jag materialet helt och hållet å sido,
och med tillverkningskostnaden menar jag alltså
kostnaden för materialets bearbetning till färdig
produkt. Denna kostnad kan alltså skrivas under
formen:
x = a . t + b . t . . . . . . . . . . . . . . . . . (1)
Här är a arbetslönen per timme, b omkostnaderna
per timme och t arbetstiden. Vad angår
omkostnadskoefficienten b måste denna givetvis vara
fastställd genom rationell beräkning på numera väl
känt sätt. I allmänhet inkluderar b flera olika slag
av omkostnader, men för enkelhetens skull låter
jag i denna framställning b beteckna endast de
omkostnader, som bero av maskinernas antal och
beskaffenhet, såsom ränta och amortering,
reparationer, verktyg, drivkraft, belysning, lokalkostnad o. d.
Läget blir alltså det, att ju mera jag mekaniserar,
dess kortare blir tiden t, men dess större blir
omkostnadskoefficienten b.
Det ligger då nära till hands att till mått på
mekaniseringsgraden taga just koefficienten b. Detta
står i god överensstämmelse med den uppfattning,
inan på mera allmänt sätt gjort sig om mekaniseringen
och innebär dessutom en definition och ett mått.
Emellertid måste två faktorer beaktas, som i detta
avseende spela en stor roll.
Det är möjligt att utföra en mekanisering på
många olika sätt. En viss omkostnad b kan därför
motsvara olika stora tidsbesparingar, och det är
t. o. m. möjligt att utföra en mekanisering så
huvudlöst, att en högre omkostnad ger längre arbetstid.
Vidare är det, även om mekaniseringen är riktigt
utförd, möjligt att genom dålig administration
förstöra resultatet. Om maskinerna få arbeta med
felaktiga hastigheter, om material och verktyg ej
tillhandahållas på lämpligt sätt osv. kan t. o. m. den
bästa och lämpligaste mekanisering fuskas bort.
Men förhållanden av denna natur kunna ej bliva
föremål för vetenskaplig behandling. Möjligheterna
till det dåliga äro obegränsade, men det goda har
sin gräns. Jag förutsätter därför, att mekaniseringen
är tekniskt riktigt utförd och organisatoriskt riktigt
utnyttjad. Hur dessa mål skola nås kan naturligtvis
ej i detta samband undersökas, utan det får vara
tillräckligt att bringa i erinring, att lösandet av
dessa problem är den mekaniska teknologiens och
den industriella ekonomiens uppgifter.
Efter det gjorda förtydligandet kan definitionen
anses fullt klar.
Vi erinra oss nu, att själva grundtanken vid
mekaniseringen var, att genom ökad mekanisering,
dvs. ökat b, besparing skall ernås i arbetstiden,
alltså t minskas.
Tiden t är alltså beroende av b eller matematiskt
uttryckt en funktion av b.
Vi kunna därför sätta:
t = f (b) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . (2)
och x = a . f (b) + b . f (b) . . . . . . . . . . (3)
Det kanske bör framhållas att genom denna
transformation framställningens förutsättningslösa
karaktär på intet sätt rubbats. Ekvationen (2) utsäger i
själva verket mindre än vad som självklart innefattas
i ordet mekanisering. Ty enligt det föregående
anses det ligga i mekaniseringens natur, att vid ökad
mekanisering – hur nu denna än må definieras och
mätas – skall arbetstiden sjunka, medan ekvation
(2) endast utsäger, att arbetstiden beror av
mekaniseringsgraden, utan att giva någon som helst
antydan om beskaffenheten av detta beroende.
Vi befinna oss alltså fortfarande på absolut
förutsättningslös grund.
Enligt ekvation (3) beror alltså tillverkningskostnaden
x av två faktorer – eller matematiskt talat
variabler – arbetslönen a och
mekaniseringsgraden b.
Om nu – jag säger om – det kunde visas, att
även mellan a och b det funnes ett orsaksbundet
samband, så att a vore en funktion av b – alltså
a = F (b) – bleve tydligen x en funktion av den
enda variabeln b. Under dessa förhållanden vore den
logiska = matematiska förutsättningen för handen
att framställa frågan:
"Vid vilken mekaniseringsgrad (och däremot
svarande arbetslön) blir tillverkningskostnaden lägst?"
Så länge funktionerna f (b) och F (b) ej vore
kända, kunde denna fråga givetvis ej besvaras på
matematisk väg och naturligtvis vore det även
möjligt, att intet ändligt minimum funnes, men frågan
vore alltid berättigad, och möjligt vore, att en
lösning funnes. Om denna ej kunde finnas på rent
matematisk väg, återstode ju alltid möjligheten att
genom praktiska försök utfinna densamma, och i
varje fall vore man berättigad att söka den rätta
lösningen.
Om en dylik optimal lösning verkligen existerade,
vore detta givetvis av den allra största betydelse för
alla ekonomiska och sociala frågor. Om man
betänker, att lösningen, ehuru den vore formulerad
såsom minimum av produktionskostnaden, i själva
verket djupast inne och i fortfarighetstillstånd
angåve hur produktionsresultatet skulle uppnås med
minsta ansträngning, så är nog ej den tanken
förmäten, att man skulle enas om att arbeta vid
optimipunkten, och därmed vore alla tvister om arbetslöner
m. m. en gång för alla bragta ur världen. Den
sociala frågan vore väsentligt förenklad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
