Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen / 612 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 21 nov. 1931 - De nya järnkonstruktionsbestämmelserna, av E. Hedvall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

götjärnsbalkar höjdes i dessa nya bestämmelser från
tidigare angivna 800 kg per cm² till i 000 kg per cm².
För övrigt till klass B hörande material bibehöllos de
i cirkuläret av år 1901 fastställda värdena å tillåtna
påkänningarna.

Draghållfastheten för klass B utgjorde 37–44 kg
per mm² samt töjningen 20 %, gällande för
godstjocklekar mellan 8 och 28 mm, således en
minskning av fordringarna beträffande draghållfastheten i
förhållande till de i cirkuläret av år 1886 angivna.
Beträffande det nya materialet, klass A, föreskrevs,
att draghållfastheten skulle vara 44–52 kg per mm²
samt töjningen 20 %, gällande för godstjocklekar
mellan 8 och 28 mm. Den tillåtna påkänningen för
diagning och böjning för detta material var vid
vanliga belastningsfall 1 200 kg per cm².

En mindre höjning av de tillåtna påkänningarna
har alltså ägt rum enligt dessa bestämmelser
gentemot de äldre, särskilt när man beaktar fordringarna
å materialets hållfasthet i de båda bestämmelserna.
Under den senaste tiden har emellertid en stark
ökning av belastningarna ägt rum, vilket medfört
nödvändigheten att bättre utnyttja materialet
särskilt genom att i största möjliga utsträckning
tillämpa rationella beräkningsmetoder och i samband
därmed söka begagna sig av de rön, som på senare
tider gjorts angående materialens egenskaper.
Härigenom borde en sänkning av de fordrade
säkerhetsgraderna kunna förutsättas.

Ett intensivt forskningsarbete har, särskilt i
utlandet, ägt rum under det senaste decenniet i dessa
hänseenden, vilket återspeglas exempelvis genom
meddelanden från "Internationale Tagung für
Brückenbau und Hochbau", från "Internationaler
Kongress für die Materialprüfungen" samt från en
del forskningsanstalter vid tyska bruk och valsverk.
I vårt land har, fastän i mindre omfattning, dylika
arbeten ävenledes ägt rum, t. e. vid jernkontoret, vid
statens provningsanstalt samt vid de tekniska högskolorna.

På grund av vunna erfarenheter vid tillämpning
av 1919 års bestämmelser och med anledning av krav
på ökade belastningar på en del konstruktioner samt
till sist men icke minst på grund av de rön, som
gjorts under denna tidrymd på beräkningsområdet
samt rörande materialets egenskaper, beslöts i början
av ar 1929, att dessa bestämmelser skulle revideras.
De ovan omnämnda ämbetsverken jämte telegrafstyrelsen
och statens provningsanstalt utsago vardera
en representant i en delegation, som skulle utföra
denna revidering. Delegationen överlämnade ett
utarbetat förslag i juni 1931, vilket fastställdes av
styrelserna den 26 oktober 1931.

Normalbestämmelserna av år 1931 skilja sig
väsentligt från de av år 1919 såväl beträffande
belastningar och beräkningsgrunder som tillåtna
påkänningar.

Den hastigt växande automobiltrafiken har
medfört, att belastningar av motorfordon i stor
utsträckning blivit utslagsgivande för vägbroars bärighet.

Flera nya beräkningsgrunder hava anvisats,
exempelvis för beräkning av bärigheten hos tryckta
strävor och hos balkar åverkade samtidigt för tryck och
böjning. I båda dessa fall hava värdena å
materialens sträck- eller stukgräns blivit använda.

I 1931 ars bestämmelser bör bemärkas, att den
tidigare använda benämningen göt järn ersatts med
beteckningen stål, varför den i 1919 års bestämmelser
gjorda indelningen i götjärnklasserna A och B
numera utbytts mot stål 44 och stål 37 eller i
förkortning St 44 och St 37. Dessa förkortade
beteckningar användas numera i ett flertal länder och
kunna därför anses vara internationella.

Hållfasthetsfordringarna å dessa material angivas
i nedanstående tabell.

	Brottgräns
Material	[sigma] B kg/mm2	Tänjbarhet [delta]%
Valsat stål St 37 . . .	37–45	>= 20
Valsat stål St 44 . . .	44–52	>= 20

Som framgår härav äro fordringarna å brottgräns
och töjning ungefär lika med de i bestämmelserna av
år 1919.

De tillåtna påkänningarna hava däremot i 1931 års
bestämmelser höjts, i vissa fall ganska väsentligt.
De variera för samma material med konstruktionens
ändamål.

I stort sett uppgår höjningen för vanliga
belastningsfall till 10 à 25 % i förhållande till 1919 års
bestämmelser.

Den tryckta strävans bärförmåga har dock för
vissa slankhetstal, dvs. förhållandet mellan
knäcklängd och tröghetsradie, kunnat ökas med ända till
40 % i jämförelse med de äldre bestämmelserna.

De här ovan angivna förändringarna i såväl
beräkningsmetoder som tillåtna påkänningar hava helt
naturligt icke kunnat göras, utan att fullgoda
motiveringar förelegat.

Såsom av det föregående framgår karakteriserades
det valsade materialet tidigare genom bestämning
vid dragprov av brottgräns samt töjning vid brott.
I de nya bestämmelserna har ytterligare ett
hållfasthetsbegrepp införts, nämligen sträckgränsen, genom
vars bestämmande en mera fullständig kännedom
erhålles om materialets egenskaper.

De tillåtna påkänningarna bestämdes tidigare, som
förut sagts, såsom en viss bråkdel av den för
materialet föreskrivna minimi- eller medelbrottgränsen,
och förhållandet mellan brottgräns och tillåten
påkänning betecknades som säkerhetsgrad mot brott.
Vid utarbetandet av 1931 års bestämmelser har
man bestämt de tillåtna påkänningarna ur den
synpunkten, att, om de beräknade påkänningarna ökas
till värden, som man genom erfarenheten vet kunna
uppkomma till följd av excentricitet, knutpunkternas
styvhet m. m., skall därutöver erforderlig marginal
för sträckgränsens uppnående förefinnas.

Vid tillämpningen av flertalet av de beräkningsmetoder,
som anvisas i de nya bestämmelserna,
ävensom vid användandet av vissa andra beräkningssätt,
som på senare tid lancerats, är det återigen
sträckgränsvärdet, som blir den för materialpåkänningarna
utslagsgivande hållfasthetsegenskapen.

Av vad här anförts framgår, att de nya bestämmelsernas
stadganden beträffande materialkvalitet,
tillåtna påkänningar m. m. förutsätta kännedom om
materialets sträckgräns.

Då tanken att sträckgränsens bestämmande måste
införas såsom fordran i bestämmelserna först
framfördes, rönte detta som väntat var motstånd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>