Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 28 nov. 1931 - Notiser - En kurs i ljuskultur - Tuberkulosfaran i industrien - En ny differentialväxel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljuskultur anordnade föreläsningsserien "Det elektriska
ljusets kultivering" försiggick programenligt i tekniska
högskolan måndagen den 16 och tisdagen den 17
november. Serien, som samlat ett par hundra deltagare,
inleddes med ett hälsningsanförande av ordföranden i
Svenska föreningen för ljuskultur, generalkonsul H. E.
Henke, som särskilt poängterade den elektriska
belysningsteknikens rekordartade utveckling under senare
år, en utveckling som från de mest primitiva
anordningar fört fram till våra dagars "ljusarkitektur", på
vilken de sista årens utställningar i Barcelona och Paris
givit storartade exempel. Även vårt land har ryckts
med i denna utveckling och har enligt talarens mening
möjligheter att även inom denna speciella gren av
elektroteknik och arkitektur göra självständiga insatser.
Sedan kommerserådet Enström utsetts att leda
förhandlingarna, överlämnades ordet åt professor
Teichmüller, Karlsruhe, som talade över ämnet "Ljusteknik
och ljuskonst", varefter oberingenieur Schneider,
Berlin, höll ett föredrag angående belysningens fysiologiska
problem. Belysningsteknikens praktiska tillämpningar
avhandlades av dr-ing. Halbertsma, Eindhoven, som
talade om ljusets utformning genom olika lyskroppar och
ljusarkitekturens tekniska uppgifter.
Tisdagen den 17 november höll oberingenieur
Schneider ett andra föredrag om ljuset som verktyg, varefter
professor Teichmüller avslutade gästföreläsningarnas
serie med en föreläsning om ljusteknikens estetik.
Kursen avslutades av sekreteraren i Svenska föreningen för
ljuskultur, civilingenjör I. Folcker, med en resumé över
föreläsningarna, varvid särskilt deras tillämplighet å
svenska förhållanden berördes.
Tuberkulosfaran i industrien. Bland arbetarskyddsfrågor
tilldrar sig numera kanske ingen ett större
intresse än skyddet mot tuberkulos och silikos. Teknisk
tidskrift har vid flera föregående tillfällen redogjort för
de lagstiftningsåtgärder, till vilka särskilt silikosfaran
föranlett, och har även refererat en del vetenskapliga
undersökningar i denna fråga. Dessa undersökningar
hava varit av övervägande statistisk natur, och det är
därför med intresse man erfar, att i dagarna publicerats
resultaten av en omfattande fysiologisk försöksserie,
som på åtskilliga tyska myndigheters initiativ
föranstaltats för utrönande av den relativa hälsofarligheten
hos olika sorters industridamm. En kortfattad
redogörelse för dessa resultat återfinnes i tidskriften
"Porschungen und Fortschritte" (20 november) och har
till författare professorn vid Miinsters universitet Karl
Wilhelm Jötten.
Försöken utfördes på kaniner, som efter intravenös
eller aerogen infektion förete samma sjukdomssymtom
som tuberkulösa människor. Detta är i synnerhet fallet,
när kaninerna ca 4 veckor innan behandlingen med
dammig luft börjar erhållit en svag infektion, så att
deras tillstånd kan liknas vid en i industrien
sysselsatt tuberkulos människas. Efter dammbehandlingen
erhöllo kaninerna en andra infektion, som framkallade
den sekundära kroniska lungtuberkulosen.
Kaninerna behandlades i ett "andningstorn", i vilket
dammbemängd luft inblåstes stötvis av en liten
kompressor. Dammkoncentrationen hos luften valdes så,
att den överensstämde med vad som kan förekomma
på en industriell arbetsplats, ca 60 à 80 mg per m3
andningsluft. Inandningstiden utgjorde % till 1 timme
dagligen under 3 1/2 till 5 månader. Kort före denna
försöksperiods slut dödades några djur, och
förändringarna i lungan undersöktes mikroskopiskt. De övriga
djuren infekterades med tuberkelbaciller, och
sjukdomens utveckling efter inandningen av olika sorters
damm kunde nu studeras.
Tre särskilda försöksserier företogos. Vid den ena
användes stålslipdamm, porslins-, kol- och kalkdamm
samt sot. Vid den andra undersöktes verkningarna av
cement-, tobaks- och lerskifferdamm, vid den tredje
användes damm av kalksten, chamotte, kvartschamotte,
thomasslagg, blyvitt och bomull. Dessutom kunde
verkan av cement-, kalkstens- och bomullsdamm studeras
på kaniner, som förvarades i de industrilokaler, där
sådant damm faktiskt bildades.
De starkaste förändringarna framkallades av
stålslipdamm, de därnäst starkaste av de silikatrika
dammsorterna, såsom lerskiffer- och porslinsdamm. De
senares verkan var kraftigare, ju högre halten av fri
kiselsyra valdes. Väsentligt oskadligare voro, trots de
relativt höga SiO2-halterna, chamotte- och
kvartschamotte. Därefter kommo, i närheten av
indifferenszonen, thomasslagg, kol, sot och kalksten, därnäst
cement-, textil- och tobaksdamm, vilka senare knappast
visade sig inverka skadligt. Detta var heller ej fallet
mea blyvitt och kalkdamm, Ca(OH)2.
Försöksresultaten bekräfta de statistiskt vunna
erfarenheterna. Där undantag förekommo, kunde dessa
förklaras genom individuella förhållanden hos det
mänskliga undersökningsmaterialet, såsom dålig
kroppskonstitution, dåliga hygieniska förhållanden i hemmet
osv., vilka förklara tuberkulosfrekvensen hos t. e.
textil- och tobaksarbeterskor.
Anmärkningsvärt är emellertid resultatet beträffande
chamotte- och kvartschamottedammet, som på grund av
den Höga SiO2-halten kunde misstänkas medföra
kraftigare verkan. Att risken för tuberkulosens
utveckling genom inandning av sådant damm är mindre än
vid andra kiselsyrerika ämnen anses bero på närvaron
av Al2O3 i stora mängder. En liknande erfarenhet har
man f. ö. gjort i vissa engelska industridistrikt. Att å
andra sidan kalk-, thomasslagg- och blyvittdamm icke
medförde en hastigare utveckling av tuberkulosen,
anses bero på att de nämnda ämnena till viss grad äro
lösliga i lungornas vävnadssafter.
Meningen är att fortsätta försöken under längre tid
för utrönande av orsakerna till uppkomsten och
utvecklingen av silicosis.
En ny differentialväxel. Vid en normal
differentialväxel är som bekant det till bilens bakaxel överförda
vridande momentet alltid dubbelt så stort som det
moment, vilket åtgår för vridande av det drivhjul som har
det minsta motståndet mot körbanan. När vid
tvåhjulsdrift det ena hjulet har ett så litet
friktionsmotstånd mot körbanan, att det i förening med hjulets
belastning ej förmår övervinna vagnens
rörelsemotstånd, inträffar en slirning mot vägbanan. Det vid
detta hjul förbrukade vridande momentet blir därför
litet, och detsamma är förhållandet vid det andra hjulet.
Summan av de båda momenten är ej tillräckligt stor
att driva vagnen framåt.
"Automobiltechnische Zeitschrift" (20 oktober 1931)
innehåller en beskrivning av en ny differentialkonstruktion,
som förefaller kunna på ett elegant sätt
kringgå nämnda svårighet. Vid denna växel överföres
det vridande momentet till drivhjulen i proportion till
dessas friktionsmotstånd. Endast i de fall dessa äro
lika, äro vridande momenten å de båda drivhjulen lika.
I motsats till en del föregående konstruktioner arbetar
växeln lika bra i båda körriktningarna och inskränker
på intet sätt drivhjulens rörelsefrihet.
Växeln består av samma delar som en normal
differentialväxel med koniska hjul. Dess verkan beror på
den säregna kuggformen hos hjulen. Vid en normal
växel är ju översättningsförhållandet mellan
satellithjulen och drivhjulaxlarnas kugghjul konstant i varje
läge. Hos den nya växeln ändras detta förhållande
periodiskt vid satellithjulens vandring, alltså vid olika
hastigheter hos de båda drivhjulen, t. e. mellan 1,63 : 1,
1 : 1 och åter till 1 : 1,63. Under förutsättning, att ett
av drivhjulen fastlåses, erhåller det andra hjulet det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
