Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 14 mars 1931 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 MARS 1931
BERGSVETENSKAP
21
NÅGRA NYA RÖN ANGÅENDE
VANADIN-TITANJÄRNMALMERS UTNYTTJANDE.
Av bergmästare BJÖRN KJELLBERG.
Av gammalt äro titanhaltiga järnmalmer kända
för att vara synnerligen svårsmälta och koldryga,
beroende dels på svårreducerbarheten av de i
malmerna förefintliga järnhaltiga rnineralsubstanser, i
vilka titansyran ingår, dels på svårigheten att
för-siagga titansyran. Hittills gjorda erfarenheter vid
nedsmältning av rostad styckemalm, orostad slig
eller sinter hava resulterat i att slagg med en
titansyrehalt av ett 20-tal % och bestående i övrigt i
huvudsak av kiselsyra, lerjord, kalk och talk, i
varierande procenttal, allt efter vederbörande metallurg»
uppfattning och erfarenheter, krävt en
smältningstemperatur av ca l 500°C för att bliva flytbar. En
slagg med en titansyrehalt av upptill 10 % avviker
däremot ej i smältningshänseende från normal,
titan-syrefattig slagg. Men för att hålla titansyrehalten i
slaggen vid denna halt vid förhyttning av
titanjärn-malmer med avsevärd titansyrehalt blir
slaggmängden givetvis stor och smältningskostnaden hög.
Den ovan skildrade svårigheten att för
järnframställning utnyttja titanjärnmalmer synes emellertid
ej alltid göra sig gällande, så vitt man får döma av
anställda smältningsförsök med rostad slig från
Kramsta vanadin-titanjärnmalmsförekomst. Efter
behandling av sligen enligt det förfaringssätt, som
finnes angivet i Teknisk tidskrift, Bergsvetenskap
1927, sid. 19, och enligt vilket sligen (hållande 64 %
Fe) efter finmalning och blandning med 3,5 %
fluss-spat underkastas röstning med därpå följande
utlakning av vanadinföreningarna, bildar den olösta
sligmassan en järnmalm av yppersta slag, såsom
varande snart sagt svavel- och fosforfri.
Titansyrehalten däri uppgår till inemot 6 %. Efter
uppblandning av den lakade sligen (hållande c:a 61 % Fe)
med Pulverformigt träkol och brikettering av
blandningsmassan med melass och tjära, varvid
särdeles hållfasta briketter (vilka hade följande
sammansättning i o värmt tillstånd: lakad slig 77 %,
träkol 14 %, melass 6 % och tjära 3 %) efter
uppvärmning erhöllos, utvanns vid företagen
nedsmältning av briketterna i grafitdegel, upphettad i gasugn,
(varefter degeln fick avsvalna i ugnen), en tät och
vacker järnregulus, som var av synnerligen seg
beskaffenhet och vid analys visade sig hålla 1,28 %C,
0,46 % Si, 0,74 % Ti och 0,1 % V. Slaggen, som
endast utgjorde 15,6 % av smältprodukten, höll 7,6
% Fe och 43,74 % Ti02. Fe-halten i slaggen kan vid
hastigt påseende synas hög, men i betraktande av
den ringa slaggmängden är den skäligen
betydelselös. Ej mer än 1,4 % av sligens järnmängd gick
nämligen i slaggen. Den gynnsamma
nedsmält-ningen torde äga sin förklaring däruti att
titansyran, som i råsligen förekommer i en
mineralsubstans, vari magnetit och ilmenit äro intimt
samnian-grodda, genom sligens finmalning och påföljande
röstning överföres i en form, vari densamma lättare än
eljest visat sig vara förhållandet låter sig förslaggas
samtidigt med att utreduceringen av järnet under-
lättas. Slaggen blir som synes osedvanligt
titan-syrerik och torde därför kunna utnyttjas som
råmateriel för titan- och titansyreprodukter.
Av sagda smältningsresultat vill det sålunda framgå
att titanhaltiga järnmalmer under angivna
förhållanden utan olägenhet kunna utnyttjas för direkt
stålframställning. Stålet kommer att bliva godartat,
tack vare dess halt av titan, som, enligt vad senare
tiders forskare påvisat (se t. ex. "Beiträge zur
Kennt-nis der niedrigprozentigen Legierungen des Eisens
mit Titan" (Ståhl und Eisen 1928, sid. 853) är ägnat
att i betydande grad höja ett ståls seghet m. m. Den i
stålet ingående vanadinmängden, om än till
kvantiteten ringa, lär väl ock komma att förmånligt inverka
på stålets beskaffenhet.
För denna direkta stålf ram ställning lämpa sig
särskilt de titan järnmalmer, som samtidigt äro
va-nadinförande och därigenom kunna påkostas
förutnämnda förfaringssätt inbegripande röstning m. m.
Beträffande detta förfaringssätt har emellertid
följande ändring ansetts böra vidtagas. I nämnda
uppsats i Teknisk tidskrift angavs
svavelsyrlig-hetshaltigt vatten vara lämpligt som
utlaknings-medel för vanadinföreningarna ur den rostade
sligen, huvudsakligen av det skäl, att detta
lösningsmedel ställer sig särdeles billigt. Det har emellertid
sina olägenheter, dels på grund av svårigheten att
uttvätta sligmassan efter urlakningen för att bli
kvitt svavlet, dels till följe den kostnad som är
förbunden med utjagandet av svavelsyrligheten innan
utfällningen med kalk sker. Av anförda skäl har
det befunnits lämpligare att använda utspädd
saltsyra, som ju under vissa förhållanden ej ’Ställer sig
dyr i kostnad, i det den erhålles som biprodukt vid
vissa kemiska processer. Den vid rostmassans
behandling med saltsyrehaltigt vatten utan
uppvärmning erhållna lösningen försättes med avpassad
mängd svavelsyrlighetshaltigt vatten för överförande
av vanadinföreningarna i det syrsättningsstadium
att de låta sig utfällas med kalkmjölk. Fällningen,
som torkad vid 100°C håller c:a 40 % vanadin,
kommer därvid visserligen att bliva något svavelhaltig,
men vid glödgning av fällningen före dess
användande för ferrovanadinframställning förflyktigas
svavlet. Ur fällningen kan ock i mån av behov
framställas ren vanadinsyra, som under de senare åren
fått ökad förbrukning, bland annat som katalysator
vid svavelsyrefrarnställning.
För detta ändamål smältes den torra
fällningspro-dukten med 1,5 gånger dess vikt soda. Smältan utlakas
med vatten. Lakvätskan, som innehåller vanadat,
sili-kat, fosfat, aluminat och sulfat av natrium, försättes
med en mindre, avpassad mängd av från en föregående
operation erhållen vanadinsyra. Den i lakvätskan
förefintliga obetydliga mängden kiselsyra utfaller därvid
fullständigt. Sedermera inledes kolsyra i lakvätskan,
varvid däri förefintlig, obetydlig mängd lerjord
utfälles. Efter avfiltrering av kiselsyran och lerjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
