Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 11 juli 1931 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 JULI 1931
BERGSVETENSKAP
49
hårdheten ca 4 gånger högre. Emellertid minskas
samtidigt förlängningen i motsvarande grad.
Nackdelarna med den ringa förlängningen i
värmebehand-lat tillstånd kompenseras delvis därigenom, att
omedelbart efter upplösningsbehandlingen möjlighet
förefinnes att utföra formgivningsarbeten å materialet.
Elasticiteten hos beryllium-legeringarna är
utomordentligt stor, så detta material är i hög grad lämpat
för fjädrar. Då därtill utmattningshållfastheten visat
sig vara ovanligt hög och elektriska ledningsförmågan
högre än hos motsvarande andra legeringar (17-21
m/ohm mm2), ha beryllium-legeringarna kommit till
användning för strömförande delar utsatta för stora
påkänningar.
För att vid dessa legeringar en härdningseffekt
.skall äga rum erfordras ej någon genomgripande
bearbetning. Vid gjutgods erhålles nämligen efter
härdning samma hårdhet som vid de genom exempelvis
valsning bearbetade legeringarna. Gjutgods i såväl
kokill samt torrsand bibringas en betydande
hårdhetsökning genom enbart längre värmebehandling vid
330°, sålunda utan att först glödga och hastigt
avkyla för erhållande av en fullständigt fast lösning,
Hos sandgjutgods har genom denna behandling
hårdheten kunnat ökas från 120 å 130 kg/mm2 till 320 å
355 kg/mm2 och brottgränsen från 40 till 88 kg/mm2.
Försök över temperaturbeständigheten hos det
härdade materialet ha givit vid handen, att upphettning
vid 250° under flera månader ej åstadkommit någon
sänkning av hållfasthetsegenskaperna. Däremot
medför en längre tids glödgning vid 350° en nedsättning
av hållfastheten.
Beträffande korrosionsegenskaperna äro
beryllium-legeringarna jämförliga med tennbronserna.
Härd-ningen påverkar föga korrosionsbeständigheten.
Även nickel, kobolt och järn förmå upptaga
beryl-lium i små mängder i fast lösning, och
mättnings-gränserna för de fasta lösningarna minskas även i
dessa system med fallande temperaturer. Till följd
härav kunna starka härdningseffekter påvisas.
Bri-nelltal på 500 till 700 kg/mm2 ha erhållits.
C or sonlegering ar.
Vid undersökningsarbeten på koppar legerad med
dels krom och dels nickel jämte kisel iakttog M. G.
Corson en del till synes oförklarligt stora variationer
i såväl de mekaniska egenskaperna som beträffande
elektriska ledningsmotståndet hos ett och samma
material. Teorien om den kritiska dispersionen
föranledde Corson att tro, att de nämnda variationerna
stode i samband med högdispersa utskiljningar ur
den fasta lösningen, och att sålunda här förelågo
system analoga till de härdningsbara
alummiumlege-ringarna. Med anledning härav igångsatte Corson i
hög grad systematiska undersökningar över
legeringssystem, i vilka koppar bildade basmetallen och andra
hårda element ultramikroskopiskt ut skilj da skulle
förorsaka härdningen. De rent binära systemen voro ej
i stånd att giva goda resultat i denna riktning, ty
även om enligt tillståndsdiagrammet möjlighet för
härdning förelåg, kunde densamma ej medföra någon
större vinst av den orsaken, att Corson ej påträffade
någon tillsatsmetall, som samtidigt hade de lämpliga
egenskaperna. Han förbisåg därvid beryllium. Corson
började därför i stället söka efter metalliska
föreningar, vilkas löslighet i koppar steg med tempera-
turen. Dessa föreningar borde vara hårda men ej
spröda. Vidare borde affiniteten mellan de i
föreningen ingående komponenterna inbördes vara större
än till koppar. Den ena, helst båda komponenterna,
borde kunna gå i fast lösning med koppar. För att
underlätta varmbearbetningen borde slutligen
temperaturen för det eutektikum, i vilket koppar och
ifrågavarande förening ingå, ligga tillräckligt högt.
Som den ena av föreningens båda komponenter
skulle kunna tänkas järn, mangan, nickel, kobolt eller
krom och som den andra kisel, aluminium, beryllium,
fosfor, arsenik eller antimon. Av alla dessa element
kan dock flera utan vidare elimineras. Arsenik och
antimon bilda för spröda föreningar, beryllium är för
dyrbar. Beträffande aluminium ger nickel
innehållande aluminium och koppar härdningsbara legeringar.
I detta system är dock skillnaden i affinitet mellan
nickel och aluminium å ena sidan samt koppar och
aluminium å andra sidan ganska liten, varför
legeringarna böra innehålla relativt mycket nickel och
aluminium för att kunna härdas. På grund härav och
andra orsaker fann Corson det ej lönande att
ytterligare studera detta system och ej heller andra
ter-nära system innehållande aluminium. Beträffande
fosfor fann Corson av utförda försök, att en
härdningseffekt visserligen kunde åstadkommas med fosfider,
men de erhållna resultaten voro dock ej av sådan art,
att några förhoppningar kunde knytas till dessa
system. Det återstod sedan endast möjligheten att
härda med silicider. Därvid visade sig legeringarna
mellan koppar, mangan och kisel ur samma
synpunkter, som förut anförts beträffande systemet koppar,
nickel och aluminium, mindre lämpliga. Med de
återstående systemen, sålunda koppar med nickelsilicid,
kromsilicid, järnsilicid resp. koboltsilicid, erhöll
Corson goda härdningseffekter. I varje system behöves
endast l % tillsatsmetall jämte motsvarande mängd
kisel att bilda silicid för att erhålla en betydande
härdningseffekt. I stället för kisel kan motsvarande
mängd beryllium ingå, varigenom legeringarna även
bliva härdningsbara.
Av de angivna legeringarna med silicider hava de
med nickelsilicid de ojämförligt bästa mekaniska
egenskaperna. Dessa senare ställa sig därtill
fördelaktigast ur framställningssynpunkt. Legeringarna
med kromsilicid åter hava utom goda mekaniska
egenskaper det lägsta elektriska ledningsmotståndet.
Största tekniska betydelsen ha därför dessa
legerings-system med nickel- resp. kromsilicid.
Å fig. 10 återges det pseudobinära diagrammet
Cu-M2Si. Under det att nickel och koppar i fast
tillstånd äro lösliga i varandra i alla förhållanden,
har koppar endast en begränsad löslighet för M2Si,
För 1000° ligger löslighetsgränsen vid ca 8,2 * %
Ni2Si, för 900° vid ca 5,3 %, för 800° vid ca 3,6 %, för
700° vid ca 2,3 %, för 600° vid ca 1,6 %, för 500°
vid ca 1,1 %, för 400° vid ca 0,8 %, för 300° vid
0.7 % osv. Med fallande temperatur sjunker sålunda
lösligheten på det typiska sättet. I fig. 11 anges
hårdheten och elektriska ledningsmotståndet samt
brotthållfastheten och sträckgränsen i relation till
M2Si-halten efter olika behandlingar. Hårdheten,
ledningsmotståndet, brotthållfastheten och sträckgränsen
angivas sålunda efter upplösningsbehandlingen vid
900-975° och efter utfällningsbehandlingen (vid
550-350°). Därjämte anges hårdheten efter härd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
